Årsbokslut 2019

Ett Gott Nytt År tillönskas härmed den bästa av läsarkretsar. Tack för att ni läser, ger återkoppling och kanske också prövar någon av mina insikter och tankar i ert eget liv! Jag ser fram mot att fortsatt få göra er sällskap under 2020.

Förvaltningsberättelse för Sara Modig 2019

2019 har varit ett märkesår i den verksamhet som är jag. För att jag varit verksam i ett halvt sekel. 50 år. För att det varit mitt hela första år på 30 år som singel. För att det varit ett år av sällsynt intensivt växande och expansion i självkännedom och självmedkänsla.

Min genomgående intention för året har handlat om Hållbar ekonomi. Målet har varit att få koll på utgifter och intäkter, prioritera rätt och känna lugn och tillförsikt till min ekonomiska situation. Den stenkoll jag såg framför mig att jag skulle ha har inte uppstått. Men den har utvecklats tillräckligt bra för att jag kunnat odla en buffert, samtidigt som jag haft utrymme att ge mig de upplevelser som jag önskat, framförallt i form av livemusik. Några avstämningar med själssöstra H som delvis jobbat med en liknande intention har gett riktning och inspiration.

Verksamhetsgrenen som förälder har fortsatt att utvecklats gynnsamt, och relationerna inom koncernen får sägas vara goda, ömsesidigt stöttande och till stor glädje för moderverksamheten. Samtal om vänskaper, politik samt studie- och yrkesval, gemensamt musicerande och serietittande har gett värme och gemenskap under året. Ett stort steg togs i dotterverksamheten när C lämnade grundskolan för att börja gymnasiet. Hennes gymnasieval har redan gett upphov till härliga musikupplevelser med körsång av yppersta klass. J:s byte från Internationella engelska skolan i Nacka till Kumla skola i Tyresö, nära barnens nya boende hos sin far, har fallit väl ut. M:s energi under hösten har i stor utsträckning handlat om funderingar om det kommande gymnasievalet för honom.

Det byte av styrelseordförande i hemmet från katten Busan till mig själv som jag försökte få till under 2018 kunde genomföras under året. Tomhetskänslan har lagt sig, och beslutet var rätt. Även om jag saknar hennes snusande sömn och mjuklurviga mage att klappa.

2019 har också präglats av den coachutbildning som jag inledde i slutet av 2018. Genom, ibland smärtsamt, intensiva utbildningsdagar i sällskap med ett fantastiskt gäng medmänniskor, genom att träna mitt coachande med frivilliga fokuspersoner, genom att ta in kurslitteratur och genom reflektion har nya förmågor och verktyg etablerats i verksamheten. De har redan gjort stor nytta, både för mig och andra. Jag ser fram mot att fortsätta utveckla och träna mina färdigheter i coachandets konst under 2020. Inklusive självcoachandet, den kanske svåraste av alla coachingformer.

Coachträningen gav mig ovärderliga insikter. Om vikten av görandet i det lilla, i de små myrstegens form. Om att den dröm jag trodde var min långsiktsdröm inte längre är så konkret och så skild från det liv jag redan lever. En befriande lättnad till följd av den insikten har präglat en stor del av året och bidragit till den upplevelse av varm, ljus medvind som jag ofta känt.

Verksamhetsgrenen Jobb har gett stor glädje under året. Både den huvuddel som utgörs av min anställning på Usify och de bisysslor kring följeforskning jag har i mitt eget företag. Jag har fått ynnesten att fortsätta att ständigt lära nytt av kollegor och kunder, liksom ödmjukt fått dela med mig av mina erfarenheter och perspektiv.

Musiken fortsätter att prägla en stor del av verksamheten. Det tar sig uttryck i mitt körsjungande i vokalensemblen Ars Longa, i sånglektioner, i musicerande med barnen och i lyssnande på musik i såväl inspelat som liveformat. Flera nya artister och musikgenrer har upptäckts under året, främst tack vare barnen och dejter. Min kunskap om olika artisters produktion har ökat, genom systematiskt lyssnade på bland annat Princes, Voices of East Harlems och Florence+The Machines diskografier på Spotify.

Under året växte ett behov fram av att engagera mig för den demokrati jag benhårt tror på och vill försvara. Verksamhetsgrenen ideellt engagemang etablerades därför, genom att jag gick in i bostadsrättsföreningens styrelse samt blev medlem i Liberalerna och började delta i aktiviteter på läns- och lokalföreningsnivå. Utvärderingen efter det första halvårets engagemang ger vid handen att investeringarna i tid och kraft ger massa glädje och energi i avkastning. Jag kommer därför att fortsätta investera inom denna verksamhetsgren, ja, kanske till och med se över möjligheterna att utveckla den.

Hälsan i verksamheten har under året varit hyfsat stabil. Under våren tränade jag regelbundet Iyangaryoga, och hade gärna fortsatt under hösten om jag inte kunnat skylla på schemaändringar på yogastudion. Inspiration till att ta upp yogan igen under nästa verksamhetsår kom dock i yogaretreaten i adventstid med kära väninnan P. Sommaren innebar ett flitigt promenerande, som dock avstannade när höstmörket slog till. En provsmakning av något jag önskar göra oftare var det kallbad som jag tog i Öresund i slutet av oktober, inspirerad av och i sällskap med själssöstra H.

Hälsan och kroppen hänger ihop, och efter ett liv av vantrivsel i kroppen glädjs jag åt att min vänskap med min kropp nu är stark och stabil. Ett sätt att manifestera denna vänskap var att tatuera motivet som min dotter C ritat åt mig. Med påminnelsen till mig att ha fokus på livet här och nu. Den enda stund jag kan agera i, påverka och göra något med.

Hälsan och hjärnan har satt sin prägel på året. Känslolivet har varit intensivare än någonsin tidigare, så lätt högkänslig jag ändå definierar mig som. Har förstått att det kan ha ett samband med min nya, aktningsvärda ålder, då kära T påpekade att de humörsvängningar och känsligheten jag upplever mycket väl kan ha ett samband med klimakteriet. Så östrogenplåster och återinsatta antidepressiva tabletter har fått styra upp tillvaron. Svängningarna har dock hjälpt mig att få syn på viktiga aspekter av mig och de berättelser om verkligheten som jag format under årens lopp. Berättelser som jag nu, med terapins hjälp, synar i sömmarna. För att, som Paulus säger, ”pröva allt och behålla det goda”.

Den verksamhetsgren, utöver föräldraskapet, som, liksom tidigare år, skapat störst avkastning i form av livsglädje är vänskaperna och människorna i mitt liv. Delade skratt och tårar, samtal om stort och smått, ömsesidigt stöd när det behövts betyder så mycket.

Eftersom det varit ett år av firande, har tillfällena till umgänge med guldkant varit extra många. Fester och upplevelsepresenter har varit värdefulla stunder av gemenskap och tacksamhet för vänskap med er, kära P, A, K, K, U, T och H – hoppas jag inte glömt någon nu…

Ett helt år som singel skrev jag inledningsvis. Jag har fortsatt brottats med vad jag länge upplevde som konflikten mellan längtan efter tvåsamhet och insikten om behovet av att odla det en kollega kallade för självpartnerskapet. För tillfället råder eld upphör – genom att jag accepterat att tvåsamhetslängtan är en del av den jag är, och att den kan bäras utan ångest över att inte omedelbart uppfyllas.

Den insikten innebär dock inte att jag lagt ner verksamhetsgrenen dejtande. Den öppnar dörren för nya människor in i mitt liv. Några försvinner ut igen efter kortare eller längre tid. Några blir kvar, i fina vänskaper som jag sätter stort värde på. När man möts i det öppna, sårbara tillstånd som är längtan efter tillhörighet, kärlek och närhet, finns jordmån för nära vänskap. Att livet därigenom till och med gett mig en själabror är jag oändligt tacksam för.

Jag stänger böckerna för 2019 med tacksamhet. Med insikt om att jag lever ett rikt liv. Med visshet om att jag är på rätt plats i livet – här och nu. Omgiven av människor och i sammanhang som ger mening, hopp och riktning.

Återblick #15

Under 2019 vill jag regelbundet stanna upp, göra och dela en kort återblick på veckan som gått. Det är för mig ett sätt att leva ett medvetet, reflekterat liv. Jag vill till exempel uppmärksamma saker som jag är tacksam över, men också notera något jag lärt mig eller tränat på, liksom vad har jag läst, tittat eller lyssnat på. Årets femtonde vecka…

… har jag varit tacksam och förundrats över bland annat

  • gemenskapen och lärandet under den sjätte och sista tvådagarsmodulen i min coachutbildning. Att ha fått möta och lära känna de personer som varit mina kurskamrater har varit en fantastisk gåva av livet. Liksom att ha fått möta nya djup och insikter om mig själv.
  • möten på nya djup med människor jag redan känner, liksom möten med människor jag mött för första gången. Möten med människor, det är liksom kärnan i livets mening för mig.
  • köksgolvsdiscot, asgarven och filmkvällen med Mamma Mia 2 i sing-alongversion som upptakt på barnveckan. Kan inte tänka mig bättre start.
  • sofft lördagskväll med kära vännen E.
  • groovet, värmen, melodierna, stämningen när Fasching bjöd på Motownfirande.
  • bästa grannen och vännen M, som ger Busan mat och omsorg när jag inte hinner hem som planerat.
  • en vunnen upphandling på angeläget tema – psykisk hälsa hos unga.

… har jag lyssnat på

  • själssöstra Helenas ömsinta, tänkvärda poddar om att vara varsam med sig själv.
  • spotifyspellistan Motown – av Motown själv; klart en laddar för konsert!
  • Soundgardens Black Hole Sun – för att fira den vetenskapliga bedriften, det grymma teamarbetet, att fota ett svart hål. Har givetvis lyssnat på orginalet, men också Stockholm City Voices riktigt coola damkörsversion.

… har jag tittat på

  • datorskärmen med jobb på. Det är intensivt nu. Och himla kul!
  • men ok, då. Jag har ju också klämt Mamma Mia 2, vilket framgår ovan. Ett lyckopiller med sorgkant. Men ömsint och med feel good-effekt. I synnerhet i sing-alongversion då.
  • rådjuren som känner sig hemma i trädgården.
  • knoppande träd och buskar som blir lite mer gröna för var dag som går.

Vad tar du med dig från veckan som gått?

Vårliga blå scilla i bruna döda fjolårslöv.

Återblick #6

Under 2019 vill jag regelbundet stanna upp, göra och dela en kort återblick på veckan som gått. Det är för mig ett sätt att leva ett medvetet, reflekterat liv. Jag vill till exempel uppmärksamma saker som jag är tacksam över, men också notera något jag lärt mig eller tränat på, liksom vad har jag läst, tittat eller lyssnat på. Årets sjätte vecka…

… har några av de saker jag är tacksam för varit

  • starka och omtumlande timmar i coachkursens fjärde omgång.
  • fågelsången som börjat förgylla morgnarna. Gråsparven och bofinken hälsar Busan och mig när jag släpper ut henne i gryningen.
  • 14-åringens eufori över att få gå med sina kompisar på sitt livs första rockkonsert.
  • vännen E:s magiska matlagningskonst och kärleksfulla omsorg även när jag inte är på topp.
  • körövningen som erbjöd rikliga chanser till sittdans. Utöver glädjen att sjunga!
  • att få sträcka ut och varsamt utmana kroppen i yoga.

… har jag lärt mig

  • att det finns ett helande rum i coaching, inte bara för klienten utan även coachen.

… har jag tittat på

  • det vansinnigt spännande programmet (från BBC, what else) om Beethovens ödessymfoni (länken går till SVT play, giltig t o m 11 mars 2019) och den hyllning till de revolutionära idealen från 1789 som döljs i den enligt en av mina stora hjältar, dirigenten John Eliot Gardiner.

Vad tar du med dig från veckan som gått?

Enskede kyrka i vinterskrud mötte mig vid körövningen.

Ett myrsteg i taget

Helena ställde följande fråga i ett inlägg häromsistens:

Hur besvarar du frågan:
Tänk om det är de små sakerna vi gör varje dag, som skapar vår framtid? 

Jag svarade i en kommentar, som, vilket Helena fick mig att se, var ett inlägg i sig själv. Så här är mitt svar på hennes fråga.

Ja herregud vilken viktig påminnelse – eller om det till och med är ny insikt – detta med de små stegen i vardagen är. Som du ju vet har jag ju haft lätt till att börja med det stora audicious, big hairy, målet. Börja – och ofta inte komma vidare ifrån. Och sen har jag blivit frustrerad över att jag aldrig infriat mina drömmar/mål/intentioner…

Genom insikterna som jag får i min pågående coachträning blir det så himla tydligt varför det är så att det är just de små sakerna – myrstegen – vi gör och tar varje dag som skapar förändring alternativt förstärker/bibehåller ett önskat läge. Som i mittendelen av sinnesrobönen: ”mod att förändra det jag kan”. Helt enkelt den del av framtidsskapandet som vi kan påverka.

Jag tar myrsteg nu i att vända på mitt förhållningssätt till utveckling och inte minst lärande. För det är när myrsteg läggs till myrsteg, med mellanrum för reflektion och lärande däremellan, som vanor, beteenden, erfarenheter, övertygelser och livsberättelser kan utvecklas, växa, expandera och medvetet formas.

Bild skapad i canva.com


Återblick på vecka 3 2019

Under 2019 vill jag regelbundet stanna upp, göra och dela en kort återblick på veckan som gått, som ett sätt för mig att leva ett medvetet, reflekterat liv. Jag vill uppmärksamma saker som jag är tacksam över, men också notera något jag lärt mig eller tränat på, liksom vad har jag läst eller lyssnat på. Årets tredje vecka…

… var jag tacksam över

  • insikt på insikt som föddes i coaching. Både egen och andras.
  • att insikterna också ”fick ben”, dvs jag handlade i linje med dem.
  • att ha fått fart på skrivandet igen. Ja, inte här på bloggen då. Men på berättelsen som började växa fram tidigare under förra året. Kan fortfarande inte riktigt ta in att jag hade en berättelse, inte bara egna erfarenheter och betraktelser, inom mig.
  • mitt beslut att kliva fram i sårbarhet och befarad naivitet för att dela mina drömmar och längtor med mina kursare på coachkursen och få gensvaret ”det är sååå självklart att det är det du ska göra”.
  • att få njuta lyxen att bli bjuden på delikata rätter och ljuvligt sällskap.
  • det återvändande ljuset. Gryningen kommer allt tidigare, skymningen blir allt senare. Våren väntar mig.
  • de +10000 stegen som min stegräknare visade flera dagar i rad.
  • sex timmars obruten sömn. För första gången på jag vet inte hur länge. Vad hände liksom?

… tränade jag mig på

  • att än en gång att släppa fri den sorg och det vemod som tycks vara mina trogna följeslagare i denna fas av livet.

… lärde jag mig att

  • det att acceptera sorgen och vemodet för vad de är och att de är hos mig kan öppna för den glädje, harmoni och lugna energi som jag längtar efter mer av.

… tittade jag på

  • Netflixserien Sex Education, med grymt manus, lysande skådespeleri (inklusive Mikael Persbrandt som nordisk hantverkarhunk och feromonstint samspel med Gillian Anderson) och bästa soundtracket jag hört på länge.

Vad tar du med dig från den gångna veckan?