Lek för livets skull

När jag läste Brené Browns ord om vikten att värna vilan och leken som jag citerade i min återblick i söndags var det som om det var första gången jag läste dem. Vilket ju är märkligt, eftersom jag både läst och bloggat om dem förut.

Nåja. Istället för att grotta ner mig i anledningar till denna minneslucka gör jag en liten recap, återanvänder och reflekterar lite över vad det betyder för mig idag. Jag tänker nu främst på den del som handlar om leken.

För visst är det väl sorgligt, ja, rent av problematiskt, att leken ofta anses som något barnsligt, något som man lägger av med som vuxen. När den i själva verket är viktig för vår hälsa och välbefinnande.

Det sjunde livsrådet för ett helhjärtat liv, som jag bloggade om 2016, lyder

Värna om leken och vilan – frigör dig från tröttheten och prestationstänkandet

Brené Brown
  • Leken görs inte i något annat syfte än sitt eget (nog så viktigt när så mycket av det vi gör, görs för att optimera oss själva och våra prestationer, som Brené Brown påpekar)
  • Leken är frivillig
  • Leken är lockande och attraktiv i sig själv
  • Leken är fri från tidspassning
  • Leken gör att vi släpper taget om vår självmedvetenhet
  • Leken ger ett utrymme för slumpen och improvisationen
  • Leken ger mersmak – leken föder lust till lek

Så sammanfattar lekforskaren Stuart Brown lekens essens. Och så sammanfattar jag några av mina favoritsysslor som jag ger och vill ge prioritet och utrymme i mitt liv.

Som kär lek – leken med en annan människa, nära och nakna. I urvarandet, sensualiteten och sexualiteten. Få saker slår den leken, få saker ger mig mer närvaro, mer energi, mer livskraft. Och definitivt mersmak!

Som musiken – att lyssna, utöva, ge mig hän i klanger, rytm och melodislingor. På konsert, hemma, promenad, i kör eller som åhörare. Att vara åhörare beskrivs ibland som en passiv aktivitet, som att konsumera musik. Men om jag på allvar låter mig vara fullt ut närvarande i åhörandet samskapar jag min upplevelse, leker fram den tillsammans med artisten. Inte alls särskilt passivt i min värld.

Som dans – ja, det är något jag leker alldeles för lite med. Men längtar efter att leka mer med. Hemmadiscon och dancewalks.

Som matlagning – ja, det kan faktiskt vara en lek under rätt förutsättningar. Har inte gett mig de förutsättningarna på länge dock.

Som goda samtal – ordens, tankens och intuitionens dans och musik med goda vänner. Nästan lika fantastiskt som kär lek!

Så ja, jag vill vara en lekande människa. På dessa och fler sätt. Homo Sapiens Ludens.

Vilka lekar leker du helst?

Vy över Globens scen där Florence and the machine spelade för ett folkhav som glimmade av lysande mobiler
I måndags lekte jag både musik och dans på konserten med Florence + The Machine

#lyrikfredag: Kroppspråk

portrait bw”Dansa!” sa kroppen. Och jag gav mig hän. Följde, förde, böjde, skakade, rockade och rollade. Regerade i ensamt majestät på köksdansgolvet.

”Var uppmärksam!” sa kroppen. Och jag fokuserade. På att följa och leda den ordlösa energin i rummet som genererades när deltagarnas tankar möttes kring våra frågor och uppgifter i samtal runt borden.

”Älska!” sa kroppen. Och jag hörsammade. Lekte, smekte, rörde, berördes.

”Näring med smak!” sa kroppen. Och jag lagade. Sötpotatis, grönkål, granatäpple, vitlök. Ingefära, citron, honung. Purjolök, potatis.

”Kaffe!” sa kroppen. Och jag svarade. Mätte, bryggde, mjölkskuggsblandade, drack, njöt av kryddig doft och beskfruktig smak, vaknade, värmdes.

”Integrera!” sa kroppen. Och jag tog hjälp. Av varsamma händer och stort hjärta som låste upp, balanserade och visar på vägen mot helande.

”Vila!” sa kroppen. Och jag lyssnade. Pausade, sov, andades, återhämtade, förebyggde.

Vad har din kropp bett om eller uppmanat dig till på sistone? Har du hörsammat den?

 

 

Backspegel i tacksamhet och förundran 45

Under 2018 vill jag stanna upp regelbundet och reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. När jag ser tillbaka på årets 45:e  tänker jag bland annat på…

… upplevelsen när frågetecken rätas ut till utropstecken genom samskapande med grymma kollegor.

… första mötet med mitt livs första fokusperson i rollen som coach.

… novembergrått. Dimma som sveper in staden i ett lätt melankoliskt lugn.

… doftljus. Med mina dofter – av brinnande ved, fuktig skog. Men också energigivande verbena.

… att få bli bjuden på middag två gånger samma vecka.

… att få bjuda fina grannen M på spontanlunch. Både Busan och jag gladdes.

… vänskap.

… samtal.

… kyssar. Mjuka. Långa. Lätta. Heta. Jorosåatt-ä. Få saker är bättre.

… att köra nybil. Sunfleet ger en såna glada överraskningar ibland (nej, inlägget är inte sponsrat).

… att känna urkraften bryta fram vid entrainment hos bästa Therese på e-bar.

… att dansa loss i köket med mig själv.

… att bli påmind om en gammal goding som jag glömt bort, men verkligen gillat och gillar fortfarande: Doobie brothers med Michael McDonald (väl) och What A Fool Believes. Riktigt, riktigt härligt slickt sound.

… mitt duntäcke. Bra livskvalitetshöjare i november.

… skumbad med skumpa (faktiskt också det alldeles själv). En annan bra livskvalitethöjare.

… den varma smaken av garam masala, kompletterad med en lätt brytning av apelsin i linsgryta.

… att baka eget matbröd igen.

Vad har väckt din tacksamhet, din förundran denna vecka?

Att säga nej till sig själv – dag 42 i #blogg100

Idag har jag sagt nej två gånger. Jag har sagt nej till mig själv och två av mina ambitioner, varav en dessutom har varit en stor längtan under flera år.

Ambition no 1: I morse låg det ett mail från Duolingo i inkorgen, som (automatgenererat naturligtvis) talade om att de saknade mig. Jag har tagit mig en bit på vägen i kursen i spanska, men inte mäktat med den dagliga övning som behövs för att få orden och meningarna att fastna ordentligt. Har ju liksom kommit på att jag ska blogga och läsa och mycket annat också varje dag, så minuterna har inte räckt till.

Ambition no 2: Inför kvällen hade jag verkligen sett fram emot och satsat stort på att komma iväg på min dansklass igen efter diverse missade tisdagar på grund av sjukdomar eller resor. Har ju tidigare skrivit om hur jag, ända sedan jag såg Bounces avskedsföreställning, längtat efter att börja dansa på regelbunden basis; efter att bli en dansare.

Och jag har verkligen hittat en guldgruva för dansandet i form av Magdalena Bibik och danskompaniet MOD (här en till video – och ja, de siktar på en föreställning i höst igen!).

Insikten om jag, min vana trogen, har spänt bågen lite för hårt i min ständiga strävan efter att odla allt det goda i livet blev inte längre möjlig att tänka bort ikväll. ”För mycket och för lite skämmer allt” sägs det. Så det fick bli ett meddelande till Magdalena och gruppen om mina ändrade tisdagskvällsambitioner.

Som tur är har jag nog inte hunnit göra något större avtryck i gruppen vad gäller plats och roll i koreografier. Att jag sedan kommer att sakna mötena med just de människorna, och kanske de även med mig, är en annan femma. Får väl starta eller gå med i fanclub istället.

Upplevelsen i att säga nej är, som många före mig konstaterat, tveeggad. Jag säger nej och väljer bort något, men det innebär samtidigt att jag bejakar något annat. I mitt aktuella fall är det just nu upplevelsen av att ge mig mer andningsutrymme som jag bejakar. Och då passar det bra att läsa och ta in Helenas kloka tankar om att behandla sig själv väl genom sömn, solsken, rörelse, mat och sällskap.

Sången ädla känslor föder – dag 19 i #blogg100

”Skratt, sång och dans skapar andlig och känslomässig kontakt. Vi blir påminda om det enda som egentligen spelar roll när vi söker tröst, inspiration, läkning,  eller vill ge utryck för vår glädje: att vi inte är ensamma.”


Det var slutsatsen som forskaren Brené Brown drog som svar på frågan om varför skrattet, sången och dansen har en stor plats i livet hos människor som lever helhjärtat. Utifrån den ger hon sitt tionde livsråd: ”Värna om skrattet, sången och dansen – frigör dig från behovet att verka cool och ha koll”.

Idag har jag fått ett riktigt lyxigt skumbad av skratt, sång och dans hos Stockholm City Voices. Sångrösten är ganska ringrostig efter 10 års uppehåll, dansmovesen valpigt nybörjartufflande – definitivt inte cool, definitivt ingen koll -, men skrattet är på plats! Och resten kommer under bästa möjliga vård i en oerhört generös, vänlig och inte minst professionell grupp av artistsystrar.

Körens yttersta mål är att beröra och ge sin publik djupa upplevelser. Det rimmar så oerhört väl med vad jag eftersträvat genom åren. Teknisk perfektion är väl kul och beundransvärt, men är inte tillräckligt för mig som motivation. Jag vill sjunga tröst, inspiration, läkning och samhörighet till såväl mig, medmusikanter och åhörare.

Vad betyder sång, musik, dans och skratt för dig?

Här kan du kolla in min nya hobby!