13 december – om språken som lyser i mörkret

När mörkret från mångdimensionella kriser och existentiella hot lade sig som ett blött snötäcke över livet och effektivt raderade ut alla spår av vägen framåt

När frukterna på hoppets och meningsfullhetens träd hängde ruttna, frostbitna på bara grenar eller täckte jorden med en halkig sörja av söndermosad fallfrukt som frusit till is

När isande vindar blåste runt hjärtats förmåga att älska och älskas

Och rationalitetens, intellektets och logikens språk föll som vassa istappar mot marken och splittrades i sylvassa skärvor

Då tände jag fladdrande ljuslågor av andra språk.
För att orientera mig, värma mig, hålla mig levande tills våren skulle återvända. 

Musikens 
Poesins 
Konstens 
Dansens 
Andningens 
Beröringens 
språk

Jag vände mig till språken som når bortom förnuft, bortom tanke, till språk som förmådde hålla själen vid liv i midvinternatten och som förenade mig med andra som delat och delade min vilsenhetsposition. 

Ett själarnas luciatåg i den dunklaste av nätter. 

Dagens luckpaket är att reflektera över din preppinglista för tider när det blåser snålt runt själen. Jag menar inte pepplista, även om min uppmaning med en cyniskt lagd tolkning möjligen skulle kunna tolkas som det. Men jag avser det som går djupare än peppen.

Jag bjuder in dig till att reflektera över vilka musikstycken, dikter, sångtexter, konstverk eller praktiker som rörelse, meditation, bön, ordlös gemenskap med en vän etc. som har burit dig, skänkt dig tröst och en aldrig så liten och flämtande låga av liv genom dina dagar och nätter av själsliga vinterstormar.

På förstaplatsen på min lista ligger Karin Boyes Ja, visst gör det ont. Även Tomas Tranströmers Romanska bågar hör hemma där. J.S. Bachs Preludium ur Cellosvit No 1 i G-dur har många gånger varit bron över mörka vatten, liksom Arvo Pärts Spiegel im Spiegel och den avslutande Agnus Dei ur Frank Martins Mässa för dubbelkör. I en helt annan stil, men med en text som lyser mig hemåt, är Kjell Höglunds Själens mörka natt.

Vad har burit, vad bär dig?

Lekandes liv

Det var när jag skulle skriva mitt senaste inlägg som jag studsade till på underrubriken i titeln till bloggen. ”Om min ständiga strävan efter det goda i livet”.

Strävan. Ett ord jag förknippar med kamp, den där kampen som så länge varit min självklara följeslagare i livet. Kampen, som har en nära relation med hoppet. Men som jag sedan några år har kommit att observera mer på distans för att i stället välja vila och varande som grundton, vilket jag skrivit om tidigare: ”Bättre när jag inte tar i”.

Det lilla gruskornet låg och skavde i mig några dar.

Så en lördag förmiddag, i en online andningssession med Steph Magenta (rekommenderas för dig som är intresserad av frigörande andning, breathwork eller vad du väljer att kalla det) slog insikten ut i blom. Tänk om jag skulle byta ut strävan, kampen mot lek? Mot dans?

Efter andningen väntade uppgiften att städa lägenheten. Bestämde mig för att leka med perspektivet att se städningen som en lek. Det gick som en dans! Inte som i snabbt – nej, köket som sunkat ner sig rejält efter sjukdagar fick ta fem timmar att städa. Men det blev inte tråkigt och kändes inte som en börda. På söndagen fortsatte jag med resten av lägenheten, på samma lekande, dansande vis.

Att leka, dansa med livet betyder inte att jag inte tar det på allvar. Något av det mest allvarliga och ”på riktiga” som finns är barn som är hängivna i sin lek eller dans. Och det är med barnets inställning som jag går in i testet – eller leken om du så vill – av lek och dans som livshållning.

Därför byter jag nu ut underrubriken också. ”Om min lek och min dans med det goda i livet.” Vilka tankar, vilka känslor väcker det hos dig?

Kvinna i dans

Att lyssna med hjärtat

Danskurs. Instruktören i Modern fox instruerar förarna att lyssna till musiken i sin dans. Oss följare uppmanar han att lyssna till våra förares signaler. Inte så att föraren ska ge muntliga instruktioner – ”nu ska vi ta de här stegen” – utan vi uppmanas att lyssna med vårt hjärta till de subtila signaler som föraren ger genom förflyttning av tyngdpunkten, starkare eller mjukare tryck med handen på min rygg, med handen som möter min hand…

Och jag ler igenkännande. Att lyssna med mitt hjärta. Lärdomen från en övning som jag gjorde i terapin häromveckan var att den riktigt medvetna närvaron, varsevarandet, är som starkast i mig när jag tittar och lyssnar med hjärtat.

När jag läser en bok och tar in orden med hjärtat, istället för att låta dem stanna i ögonen eller huvudet, då är det som om en extra dimension öppnar sig. Ordlöst landar texten i mitt varande och jag hör, jag upplever, tydligt resonansen den väcker hos mig.

När jag lyssnar på musik med hjärtat känner jag hur rytmen fortplantar sig ut i blodomloppets puls, hur klangerna stämmer cellernas harmonier och hur melodierna dansar i energin i min kropp, ut i marken, träden, fåglarna runt mig.

Att träna på att lyssna eller se med hjärtat gör jag genom att börja med att betrakta, lyssna på något ”som vanligt”. Sedan föreställer jag mig hur jag flyttar in blicken, hörseln längre in i huvudet. När jag sedan låter sinnena landa där de längtar till hamnar jag i hjärtat. Jag kan inte svära på att det är lika för alla – för någon kanske det är magen som är platsen för det djupa lyssnandet och seendet, för någon annan könet.

För mig blev danskursinstruktörens uppmaning en bekräftelse på att dansen är en del av mig. När jag lyssnar till mitt hjärta säger det till mig att ett sammanhang där jag ska vara i att lyssna till mitt hjärta är en rätt plats för mig. Så sätt på musiken så bjuder jag upp! Låt mig dansa!

Våren som blev som den skulle fast den inte blev som den skulle

Åh, vilken fantastisk vår som låg framför mig.

Kör, Lindy hop, politiskt engagemang och diskussioner, nya och gamla sociala sammanhang, grymma konserter skulle fylla fritidskalendern. Intressanta, lärorika uppdrag för kunder i kombination med att för första gången gå in i personalansvar skulle prägla jobbet.

Jag hade röjt ytterligare några meter vass in i den trygga hemmahamnen som en god, varsam relation med mig själv utgör.

Så kom viruset. Och livet stannade upp.

Bit för bit hittar jag fotfästet igen, efter den första uppgivenheten över det som inte blev.

Jobbet sköts från hemmakontoret, som jag promenerar till och från genom en kortare eller längre runda i de kvarter och omgivningar som jag är tacksam över att få kalla mina. Arbetsinsatserna är roliga och meningsfulla, kontakten med kollegorna/medarbetarna funkar bra, till och med bättre än annars på vissa sätt.

Konserterna tar jag del av genom livestreams från olika håll. Förra veckan njöt jag till exempel av Bo Sundströms röst varje kväll, genom Live från Orionteatern (ligger kvar att kolla på fram till 30 april, för en löjligt låg peng) (Tack U för tipset!).

Dansar gör jag, till livestreams från ”min” dansstudio Chicago på onsdagarna och till olika instruktionsfilmer i solo charleston och jazz på Lindy Hop Moves.

Det politiska engagemanget lever, genom distansmöten, debattartiklar och inläsning på diverse frågor som aktiverar min nyfikenhet och mitt behov av evidens för mina argument.

Distansmöten går också bra att genomföra som AW:s eller middagar på avstånd. På själssöstra Helenas initiativ blir det sannolikt en läsretreat på distans inom kort. Och varför inte en skrivretreat?

Och mitt svar på kollegans fråga i företagschatten om vad vi gör när vi har långtråkigt hemma: ”Långtråkigt? Aldrig i den här miljön!”

Inte nog med att böckerna ska läsas – vilket jag längtat efter, men som jag hade prioriterat ned i min kalender inför våren. Bokhyllorna ska skruvas fast i väggen också, och sen ska böckerna sorteras. I färg.

Så den här våren blir trots allt som den skulle bli för mig. Fast på andra sätt än vad jag tänkt.

Hur har din vardag förändrats jämfört med din planering, förhoppningar och drömmar för denna vår 2020?

Lek för livets skull

När jag läste Brené Browns ord om vikten att värna vilan och leken som jag citerade i min återblick i söndags var det som om det var första gången jag läste dem. Vilket ju är märkligt, eftersom jag både läst och bloggat om dem förut.

Nåja. Istället för att grotta ner mig i anledningar till denna minneslucka gör jag en liten recap, återanvänder och reflekterar lite över vad det betyder för mig idag. Jag tänker nu främst på den del som handlar om leken.

För visst är det väl sorgligt, ja, rent av problematiskt, att leken ofta anses som något barnsligt, något som man lägger av med som vuxen. När den i själva verket är viktig för vår hälsa och välbefinnande.

Det sjunde livsrådet för ett helhjärtat liv, som jag bloggade om 2016, lyder

Värna om leken och vilan – frigör dig från tröttheten och prestationstänkandet

Brené Brown
  • Leken görs inte i något annat syfte än sitt eget (nog så viktigt när så mycket av det vi gör, görs för att optimera oss själva och våra prestationer, som Brené Brown påpekar)
  • Leken är frivillig
  • Leken är lockande och attraktiv i sig själv
  • Leken är fri från tidspassning
  • Leken gör att vi släpper taget om vår självmedvetenhet
  • Leken ger ett utrymme för slumpen och improvisationen
  • Leken ger mersmak – leken föder lust till lek

Så sammanfattar lekforskaren Stuart Brown lekens essens. Och så sammanfattar jag några av mina favoritsysslor som jag ger och vill ge prioritet och utrymme i mitt liv.

Som kär lek – leken med en annan människa, nära och nakna. I urvarandet, sensualiteten och sexualiteten. Få saker slår den leken, få saker ger mig mer närvaro, mer energi, mer livskraft. Och definitivt mersmak!

Som musiken – att lyssna, utöva, ge mig hän i klanger, rytm och melodislingor. På konsert, hemma, promenad, i kör eller som åhörare. Att vara åhörare beskrivs ibland som en passiv aktivitet, som att konsumera musik. Men om jag på allvar låter mig vara fullt ut närvarande i åhörandet samskapar jag min upplevelse, leker fram den tillsammans med artisten. Inte alls särskilt passivt i min värld.

Som dans – ja, det är något jag leker alldeles för lite med. Men längtar efter att leka mer med. Hemmadiscon och dancewalks.

Som matlagning – ja, det kan faktiskt vara en lek under rätt förutsättningar. Har inte gett mig de förutsättningarna på länge dock.

Som goda samtal – ordens, tankens och intuitionens dans och musik med goda vänner. Nästan lika fantastiskt som kär lek!

Så ja, jag vill vara en lekande människa. På dessa och fler sätt. Homo Sapiens Ludens.

Vilka lekar leker du helst?

Vy över Globens scen där Florence and the machine spelade för ett folkhav som glimmade av lysande mobiler
I måndags lekte jag både musik och dans på konserten med Florence + The Machine