Backspegel i tacksamhet och förundran 45

Under 2018 vill jag stanna upp regelbundet och reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. När jag ser tillbaka på årets 45:e  tänker jag bland annat på…

… upplevelsen när frågetecken rätas ut till utropstecken genom samskapande med grymma kollegor.

… första mötet med mitt livs första fokusperson i rollen som coach.

… novembergrått. Dimma som sveper in staden i ett lätt melankoliskt lugn.

… doftljus. Med mina dofter – av brinnande ved, fuktig skog. Men också energigivande verbena.

… att få bli bjuden på middag två gånger samma vecka.

… att få bjuda fina grannen M på spontanlunch. Både Busan och jag gladdes.

… vänskap.

… samtal.

… kyssar. Mjuka. Långa. Lätta. Heta. Jorosåatt-ä. Få saker är bättre.

… att köra nybil. Sunfleet ger en såna glada överraskningar ibland (nej, inlägget är inte sponsrat).

… att känna urkraften bryta fram vid entrainment hos bästa Therese på e-bar.

… att dansa loss i köket med mig själv.

… att bli påmind om en gammal goding som jag glömt bort, men verkligen gillat och gillar fortfarande: Doobie brothers med Michael McDonald (väl) och What A Fool Believes. Riktigt, riktigt härligt slickt sound.

… mitt duntäcke. Bra livskvalitetshöjare i november.

… skumbad med skumpa (faktiskt också det alldeles själv). En annan bra livskvalitethöjare.

… den varma smaken av garam masala, kompletterad med en lätt brytning av apelsin i linsgryta.

… att baka eget matbröd igen.

Vad har väckt din tacksamhet, din förundran denna vecka?

Att säga nej till sig själv – dag 42 i #blogg100

Idag har jag sagt nej två gånger. Jag har sagt nej till mig själv och två av mina ambitioner, varav en dessutom har varit en stor längtan under flera år.

Ambition no 1: I morse låg det ett mail från Duolingo i inkorgen, som (automatgenererat naturligtvis) talade om att de saknade mig. Jag har tagit mig en bit på vägen i kursen i spanska, men inte mäktat med den dagliga övning som behövs för att få orden och meningarna att fastna ordentligt. Har ju liksom kommit på att jag ska blogga och läsa och mycket annat också varje dag, så minuterna har inte räckt till.

Ambition no 2: Inför kvällen hade jag verkligen sett fram emot och satsat stort på att komma iväg på min dansklass igen efter diverse missade tisdagar på grund av sjukdomar eller resor. Har ju tidigare skrivit om hur jag, ända sedan jag såg Bounces avskedsföreställning, längtat efter att börja dansa på regelbunden basis; efter att bli en dansare.

Och jag har verkligen hittat en guldgruva för dansandet i form av Magdalena Bibik och danskompaniet MOD (här en till video – och ja, de siktar på en föreställning i höst igen!).

Insikten om jag, min vana trogen, har spänt bågen lite för hårt i min ständiga strävan efter att odla allt det goda i livet blev inte längre möjlig att tänka bort ikväll. ”För mycket och för lite skämmer allt” sägs det. Så det fick bli ett meddelande till Magdalena och gruppen om mina ändrade tisdagskvällsambitioner.

Som tur är har jag nog inte hunnit göra något större avtryck i gruppen vad gäller plats och roll i koreografier. Att jag sedan kommer att sakna mötena med just de människorna, och kanske de även med mig, är en annan femma. Får väl starta eller gå med i fanclub istället.

Upplevelsen i att säga nej är, som många före mig konstaterat, tveeggad. Jag säger nej och väljer bort något, men det innebär samtidigt att jag bejakar något annat. I mitt aktuella fall är det just nu upplevelsen av att ge mig mer andningsutrymme som jag bejakar. Och då passar det bra att läsa och ta in Helenas kloka tankar om att behandla sig själv väl genom sömn, solsken, rörelse, mat och sällskap.

Sången ädla känslor föder – dag 19 i #blogg100

”Skratt, sång och dans skapar andlig och känslomässig kontakt. Vi blir påminda om det enda som egentligen spelar roll när vi söker tröst, inspiration, läkning,  eller vill ge utryck för vår glädje: att vi inte är ensamma.”


Det var slutsatsen som forskaren Brené Brown drog som svar på frågan om varför skrattet, sången och dansen har en stor plats i livet hos människor som lever helhjärtat. Utifrån den ger hon sitt tionde livsråd: ”Värna om skrattet, sången och dansen – frigör dig från behovet att verka cool och ha koll”.

Idag har jag fått ett riktigt lyxigt skumbad av skratt, sång och dans hos Stockholm City Voices. Sångrösten är ganska ringrostig efter 10 års uppehåll, dansmovesen valpigt nybörjartufflande – definitivt inte cool, definitivt ingen koll -, men skrattet är på plats! Och resten kommer under bästa möjliga vård i en oerhört generös, vänlig och inte minst professionell grupp av artistsystrar.

Körens yttersta mål är att beröra och ge sin publik djupa upplevelser. Det rimmar så oerhört väl med vad jag eftersträvat genom åren. Teknisk perfektion är väl kul och beundransvärt, men är inte tillräckligt för mig som motivation. Jag vill sjunga tröst, inspiration, läkning och samhörighet till såväl mig, medmusikanter och åhörare.

Vad betyder sång, musik, dans och skratt för dig?

Här kan du kolla in min nya hobby!