14 december – Närvaro 

Dagens inlägg är skrivet av min samskapare till En hel hand,Helena Godotter Karlberg.

Hyperneuroakustiskadiafragmakontraktioner. Det är det längsta ord jag vet. Kanske är det det längsta som existerar. Jag fick lära mig det av min pappa för många år sedan, då vi spelade ”hänga gubbe”. Ordet betyder hicka på latin, och jag minns hur pillimarisk min pappa såg ut när jag blev hängd gång på gång.

Min pappa reste mycket när jag var barn. Ofta var han borta hela veckor, men på helgerna när han kom hem var han så där härligt närvarande, busig och lekfull. Så minns jag honom. Som en glad, närvarande pappa som älskade mig och som alltid fanns där när jag behövde honom.

Jag reste själv en hel del när mina barn var små, och jag minns den där ständiga ångesten över att inte räcka till, att inte vara närvarande i vardagen. Jag har försökt intala mig själv att kvalitet är bättre än kvantitet, och kanske ligger det något i det. Men även det är svårt. Man kan ju vara närvarande rent fysiskt, men i tanken vara någon helt annanstans. Jag vet med mig att jag har svarat barnen på saker, utan att egentligen ha varit medveten om vad jag har svarat. Jag tror till och med att de satte det i system: ”fråga mamma när hon är stressad, då säger hon ja”.

Under en tid jobbade jag så mycket så att allt, förutom jobbet, blev en belastning. Jag hade hundra bollar i luften, och fokus låg på vad som skulle ske härnäst. Den så kallade ”göra-listan” blev bara längre och längre, trots att jag bockade av saker på den hela tiden. Problemet var att det kom till nya saker, jag hann liksom aldrig i kapp.

På nätterna, när jag äntligen hade tagit mig i säng, låg jag och funderade på hur jag skulle lösa olika situationer och jag oroade mig för saker som skulle hända. Tiden för sömn, träning, vila, relationer, återhämtning, reflektion, för familjen, mig själv, blev allt mindre och mindre. Allt det där som behövs för att orka, för att kunna prestera på topp. Jag tänkte att det bara var tillfälligt, att det blir bättre sedan. Men så klart blir det inte det, om man inte medvetet sätter stopp.

Stress är något kroppen reagerar på automatiskt, och stress kan ofta vara bra. Det är vår motor som gör att vi kan lägga i den där extra växeln, för att klara en deadline eller kanske rädda liv. Men om det är stress jämt och ständigt, slits motorn ut och lägger slutligen av. Jag brukar se livet som en våg – på ena sidan har vi prestation, på andra sidan vila. Det behövs lika mycket på båda sidor för att kroppen, ja, hela jag ska vara i balans. Och just vila och avslappning är något vi måste styra själva och träna oss i.

Det förstår jag nu, men inte då. Innan. Jag brakade.

Som person är jag väldigt glad och nyfiken. Jag har alltid haft mycket energi och jag har inte heller behövt så mycket sömn för att vara pigg och orka med. Men jag började känna att krafterna tog slut. Jag gick upp i vikt och kunde inte gå ner hur mycket jag än försökte. Jag fick högt blodtryck, började känna mig irriterad, främst bland mina närmaste, min familj, som jag värdesätter mest av allt och älskar så innerligt.

Ingenting kändes roligt längre. Mitt vanliga nyfikna och sprudlande jag försvann mer och mer. Det var för mycket på jobbet, för mycket på det privata planet, med pappa som var sjuk i cancer och en utarbetad mamma som vårdade honom i hemmet, 160 mil från där jag bodde. Det tär, att inte kunna hjälpa till, att inte ha tid att hjälpa till. Att inte finnas nära, även om vi pratade på telefon varje dag.

Jag visste att jag behövde förändra min situation, jag ville, men jag visste inte hur. Hösten 2019 skulle jag till Vietnam och arbeta i ett SIDA-projekt som jag var delaktig i. Min roll var att finnas som stöd i utvecklingen av ett tech-center och utvecklingen av nya start-ups. På plats faciliterade jag workshops med ledare, politiker, studenter och entreprenörer. Jag älskade det, eftersom jag kände att jag kunde bidra och skapa en förändring. Göra skillnad. Därför såg jag alltid fram emot resorna till Vietnam väldigt mycket.

Denna gång var jag extra glad. Min dotter skulle följa med och hjälpa mig. Hon skulle få göra sin praktik på högstadiet tillsammans med mig i Vietnam. När uppdraget var klart, kom även min man och son över och vi hade en fantastisk semester tillsammans. Jag var så lycklig och kände mig så till freds. En känsla som jag inte hade haft på väldigt länge. Äntligen fick jag ta det lugnt, vila, vara med min familj, uppleva saker, strosa bland gränder, pruta på marknader, äta god mat och bara insupa alla färger, smaker och dofter. I mitt huvud hade jag satt Vietnam-resan som en brytpunkt. Efter resan skulle jag säga upp mig från mitt arbete och lägga fokus på det som var viktigt, min familj, min hälsa och mitt välmående.

Men det blev på ett litet annat sätt än vad jag hade planerat. Bara några dagar efter att vi kom hem, berättade min man att han ville skiljas! Han var less på att jag alltid jobbade. Han kände sig inte älskad, inte sedd. Han hade helt enkelt bestämt sig för att nu får det vara nog. För mig kom det som en blixt från klar himmel. Min man och mina barn hade varit min livboj. Det var ju de som hade hållit mitt huvud ovanför vattenytan. Tack vare dem hade jag orkat.

Jag såg hur hela familjen trasades samman och allt det som jag värdesatte mest i mitt liv bara försvann. Jag kraschade totalt, jag fullständigt bröt ihop. Detta ledde till en sjukskrivning för depression, som ledde till att jag blev uppsagd från mitt arbete.

Kort därefter gick min pappa bort och så kan vi lägga pandemin på det. Det blev alt-control-delete. Over and out. Tvärstopp!

Det blev en brutal och riktigt smärtsam läxa. Och det värsta var att jag hade förorsakat det själv. Jag kunde inte skylla på någon annan. Jag hade känt signalerna på mitt eget välmående, men inte tagit in vad min man, min familj kände. Jag hade inte varit närvarande. Jag ville inget hellre än att reparera, laga, lappa ihop. Men det var för sent. För äktenskapet. Det förlorade jag, men jag fick livet tillbaka. Jag kunde reparera, laga mig själv.

Det var ur denna krasch som konceptet ”en hel hand” föddes som jag sedan har utvecklat tillsammans med min mentor och kompanjon Sara. Sakta började jag bygga upp mig själv, på alla plan. Hela jag behövde läka. Jag började träna och tog hjälp av en PT, jag gick i terapi, tog många och långa promenader med min hund, min trogne vän och följeslagare. Jag var på retreat, tog massage, bastade, fick reiki, började yoga, meditera, vila, sova.

Alla sinnen blev starkare. Plötsligt började jag höra saker igen, fågelkvitter, träden som prasslar i vinden, jag kände dofter, såg saker i ett annat ljus. Glädjen och skrattet kom tillbaka, liksom nyfikenheten. Och lusten.

Idag mår jag bra, men det har tagit tid, och såklart är jag ledsen för att det gick så långt. Därför delar min historia, så att någon annan kanske kan bromsa i tid. Även om det var en riktigt brutal käftsmäll jag fick, så finns det mycket positivt i det som hände. Jag har fått en närmare relation med mina barn, min familj, vänner, en bättre hälsa, en förståelse för hur kroppen fungerar och att vi behöver träna oss på att vara mer i nuet, att vara fokuserad på det som händer här och nu, för att vara en bra förälder, livspartner, ledare, medmänniska.

Men det bästa av allt är att jag fick möjligheten att vara med min pappa hans sista tid i livet. Dessutom tillsammans med min mamma och älskade syster. Vi var samlade. Jag var närvarande. Jag fanns där, när de behövde mig.

Dagens luckpaket innehåller tre övningar i mindfulness. Du kan göra dem ensam eller tillsammans med en vän.

1. Märk vinden

Gå ut i friska luften. Ta en promenad, gärna under tiden det fortfarande finns dagsljus ute. Oavsett om det regnar, snöar eller blåser, ska ni känna efter hur det känns för er.

Hur känns vinden mot kinden? Biter det och är kallt? Fångar vinden ditt hår? Hur känns det?
Känn noga efter vad väder och vind gör med dig, och hur det känns i din kropp.

Du behöver inte säga något i den här övningen. Inte till varandra heller. Men om ni vill kan ni prata om hur vädret känns. Kanske känns vädret olika för er?

2. Balansgång

Denna övning går ut på att ni ska gå helt rakt, och långsamt. Ju långsammare ni kan gå, desto bättre. Till övningen behövs en vante eller något liknande. Det viktigaste är att det är något ni kan balansera på huvudet, som inte glider av för lätt.

Syftet med övningen är att gå så långsamt som möjligt, utan att saken ramlar av huvudet. Det kräver full koncentration. Hur långsamt kan ni röra er utan att saken ramlar ned? Försök att slappna av i kroppen när ni går. Det handlar inte om att komma fram först, utan om att ta det lugnt.

När övningen blir för lätt för er kan ni prova att göra likadant, men blunda. Då kan kompisen se till att du inte krockar i något eller att den kommer en bil eller liknande. Är det svårare eller lättare att balansera något på huvudet när ögonen är stängda?

Övningen stärker er koncentration och balans. När man koncentrerar sig så noga på en enda sak finns det inte plats för att bekymra sig om annat, och det är därför det kan kännas avslappnande. Övningen har som bonus att den kan leda till en del skratt. 

3. Dagens bästa upplevelse

Fundera över vad som har varit allra bäst hittills idag. Det behöver inte vara stora, fantastiska upplevelser, utan små, bra upplevelser som ni haft under dagen. Det kan vara att ni uppskattade en god frukost, att ni mötte en glad busschaufför, att ni fick ett fint mail eller en varm kram av en familjemedlem eller vän.

Övningen fungerar även utmärkt vid till exempel middagsbordet med familjen, där alla får berättar om sin bästa upplevelse under dagen. Ni kan också skriva ned upplevelsen på en lapp som ni kanske sätter på kylskåpet. Då blir ni i efterhand påminda om en massa bra upplevelser varje gång ni öppnar kylskåpet.

I de här övningen tränar ni på att uppmärksamma positiva saker i vardagen. Samtidigt övar ni på att lyssna, när ni berättar om era upplevelser för varandra.

Och ljuset lyser i mörket

Det glimmar till i det som nyss var ogenomträngligt. Vad var det?

Ännu en gång glimmar det till. Är det… Kan det vara…

Ja. Det är en glimt av ljus. Med bud om hopp. Om… liv? Med en aning av att något öppnas på glänt mot en annan tillvaro än den i det hopplösa, tomma, i frånvaron av liv. En annan tillvaro än den djupfrysta själadödens; den tillvaro som rädslans, ångestens, traumats och utmattningens beniga fingrars grepp runt halsen ledde till.

Orkar inte möta. Inte hoppas. Inte än. Har inte kraft att än en gång riskera fallet, det handlösa ner i det bottenlösa. Som, trots att ingen botten fanns, ändå krossade alla benen som höll tron, hoppet och kärleken uppe.

Där är det igen, ljuset! En flämtande låga tar form. Ett aldrig så bräckligt andetag nu skulle släcka den, så skör är den.

Mörkret är så stort, så allt omvälvande. Så fort blicken släpper taget om den lilla flämtande ljuspunkten är det nattsvarta, gravsvarta, dödssvarta där igen och fyller synfältet över alla bräddar.

Men lågan finns där. Kanske slocknade den ett litet tag, kanske brann den hela tiden. Håller blicken fäst vid den nu, håller den i fokus. Mörket finns runt omkring, bryter in i synfältet, men lågan finns där.

Den första morgonrodnadens låga vid horisonten växer sig allt starkare. Fåglarna börjar vakna. De ruskar på sig, sträcker på sina halsar, harklar sig. De testar om rösten håller idag med. Jo då. Så stämmer de upp i morgonpsalm.

Deras sång på lätta vingar gör morgonrodnadens fotoner sällskap in i graven.

Förlamningen är bruten. En andra förlossning är vunnen. Livet återvänder i myrsteg.

Varsamt blåser hoppet värmande andedräkt på ångestens kallsvettiga panna. 
Varsamt smeker kärleken traumats kind så att spända käkmuskler slappnar av. 
Varsamt, stilla, håller tilliten rädslan i sin famn. 

Salvorna på kroppen och de mjuka bindlarna berättar om vännernas omsorger. Vännerna som väntar där utanför, därute i det levandes livet.

Fötterna möter marken. Händerna skjuter ifrån så att kroppen reser sig. Blicken orienterar sig, riktningen tas ut. Ut mot ljuset och fågelsången.

Benen för ditåt, steg för steg närmare, även om de är ostadiga, lätt vingliga och skakiga. Armar, axlar och rygg kämpar för att rulla undan stenen som skiljer mörker från ljus.

Bländas. Känner instinkten att vända tillbaka blicken, att fly tillbaka in i mörkret, det visserligen förlamande men också skyddande och numera välbekanta.

Väljer att gå vidare ut mot ljuset. Ser att mörket finns där ute med, i trädens långa skuggor. Under de täta buskagen. I klippskrevor och vattendrag. Men det är inte dödsmörkret längre – det är inte förlamande och kvävande och rövar inte bort orienteringsförmågan och riktningen. Tvärtom – ljusspelet där ute gör det lättare att bedöma avståndet, att vara varsam på var groparna på stigen finns.

Där sitter en älskad vän, i bedrövelse och oro av axlarnas hopdragna kurva att döma. Hon höjer huvudet, möter blicken med misstro. Inte kan det väl…

Ett samtal med några få ord bekräftar att, jo, det är det. Samma vän som hon nyss grät i ordlös ångest tillsammans med och över. Som hon varsamt skötte i kärleksfull omsorg när livsandarna flugit all världens väg och mörket tagit deras plats. Delad ångest och smärta blir delad tacksamhet och förundran.

Det är samma vän hon möter, men ändå en annan. Med ett annat ljus i blicken, själaspegeln. Ett ljus, som bärs i hjärtat av den som mött nåden att uppleva hur det mörkaste mörkret inte var ogenomträngligt.

Mina påsktankar i detta och långfredagens inlägg är inspirerade av den kristna påskens budskap om Jesu lidande, död och uppståndelse. Den berättelsen tjänar i mina inlägg som en allegori över mina, och mångas med mig, erfarenheter av att gå igenom och gå vidare efter livskriser.

Depression, ångest, trauma och andra psykiska påfrestningar är vardag för många. Psykisk ohälsa är en av vårt samhälles stora utmaningar i dag och inför framtiden. Den mening som jag utvunnit ur mina erfarenheter av vandringar i dödskuggans dalar handlar bland annat om att använda mina ord för att berätta om min resa, liksom om att berätta om det levande liv, den tillit, det hopp och den kärlek som finns bortom de mörka bergen.

Pillertrillatillbaka

De är tillbaka i mitt liv, de antidepressiva tabletterna. I somras bestämde ju jag mig för att sluta äta den antidepressiva medicin som jag ätit sedan min utmattningsdepression 2006.

Som jag skrev då kände jag

att de gör att jag skär bort sidor av mig själv som behöver få utrymme, som jag behöver bearbeta, ta mig igenom och ur. Att jag äter dem för att de här sidorna är besvärliga för mig, men kanske framförallt för andra, att hantera. Och det är fan inte ok.

sarasgoda.com

Sedan knappt två månader är jag dock alltså tillbaka på medicin. För, det som i somras och under tidiga hösten verkligen inte var depression, utan livet, det skörstarka, underbara, fullt ut levandes livet, blev under de mörkaste vintermånaderna till ett trasigt, livsdränerade, drunknandes överlevande. Till det där tillståndet som jag så väl kände igen från 2006 – det, där världen går i gråskala och där tanken gror vid övergångsstället på att det vore bra skönt om det tog slut när jag sätter foten i gatan, skönt om någon inte hinner bromsa… Till det där tillståndet då tårarna förlamar, inte befriar. Där mitt tillstånd faktiskt blir besvärligt att hantera, inte bara för andra, utan framförallt för mig själv.

Så jag tog mig samman och gick till läkare. Och efter bara tre dagar med medicinen började dimman lätta.

Det har känts retligt den här gången. En känsla som jag försökt förstå – för jag har aldrig tidigare lagt någon värdering i att äta antidepressiv medicin.

Jag har kommit fram till att det har att göra med att mitt beslut om att sluta till stor del grundades på insikten att jag fortsatt äta medicinen för att hålla undan beteenden och drag hos mig som andra sett som besvärliga (eller iallafall som jag tolkat att de varit störda på), drag som bland annat kommer sig av att jag lutar åt det högkänsliga hållet. Och att det därför var viktigt för mig att leva utan medicin. För att ge de sidor av mig själv, som jag hållit undan av hänsyn till andra det utrymme i mitt eget liv som jag själv ville och kunde hantera.

Nu äter jag medicinen bara för min egen skull. Och jag kommer att pröva mig fram för att hitta det sätt jag behöver reglera den och mitt mående över året på. För jag vill inte äta medicinen för att helt stänga av kontakten med mitt mörker,för att fly från tyngre, lägre perioder. De är en del av mig. En viktig del av mig – de hjälper mig pröva och (om)värdera de mönster jag allt eftersom och mer eller mindre reflekterat etablerar i mitt liv. Som inte alltid gagnar mig. ”The dark helps you understand” som Michelle Willis sjunger i It’ll rain today.

Det handlar givetvis och självklart inte om att jag skulle tänka att ”nä, nu vill jag nog känna mig lite deprimerad igen”. Och jag har stor respekt för att resonemanget kan vara oerhört provocerande för en människa som befinner sig i det mörka, utan att se en väg ut. Mörkret är ju samtidigt en avgrund, som drar ner oss, håller fast oss, stänger oss inne och förlamar oss. Det är först när vi får nåden att komma ut ur mörkets järngrepp som vi kan ta till oss och sätta fötter på de insikter det gett oss (tack M för den påminnelsen). Eller, med Michelle Willis ord: ”The light keeps you going”. Jag vet ännu inte vad min önskade balans innebär eller hur den ska se ut.

Jag vet bara att jag mår väldigt bra just nu. Tack vare medicinen, tack vare våren och det återvändande ljuset, tack vare mina dagliga bad i tacksamhetens källa.

Att äta antidepressiv medicin är för mig nu ett sätt att vara snäll mot mig själv. Att ge mig en varsam, vänlig hand när jag behöver den. Och att ta emot den handen. Från mig själv, till mig själv.

Gryning. När de första solstrålarna bryter mörkret, skingrar natten och bådar en ny dag.