Några ord och toner om likgiltighet

De senaste dagarna har mörket varit extra påtagligt. Både utomhus och på insidan. (Sannolikt finns ett visst samband däremellan.) Jag funderade till och med ett tag på om det bara var att erkänna att mitt val att lämna mina antidepressiva tabletter var överilat. På om det var depressionen som lagt beslag på färgen i tillvaron igen.

I gårdagens samtal om detta med min ovärderliga coach/terapeut Alla ställde hon frågan om hur jag såg på mig själv och mitt mörker.

Och plötsligt blev jag påmind om en kommentar som jag gav till vännen som insåg att hon varit låg under ett antal månader, och som nu kände igen sig själv igen när det låga gett vika. Jag frågade något i stil med vem hon var när hon var låg om hon inte var sig själv.

Mångas självbild, liksom min, sätter spotlight på de där perioderna i livet när vi mår bra. När ljuset och färgerna finns där, när energi och kreativitet låter oss verka, bidra, möta eller vad vi nu vill göra. Det där mörka, kleggiga, färglösa, intighetiga – det är inte vi. Eller?

Så mycket i universum handlar om balans. Både och. Yin och yang. Aktivitet och vila. Mörker och ljus. Kärlek och sorg. Är sorgen månne kärlekens pant? Eller i alla fall pant för förmågan att älska och uppleva kärlek? ”Allt är mitt, och allt ska tagas från mig” med Pär Lagerkvists ord.

I samtalet med Alla föll spotlighten på hur mitt mörker, som i perioder är djupt, är motpolen till min lika intensiva förmåga till innerlighet och till att älska, beröras av och intensivt uppleva skönheten i musiken, naturen eller mötet med en annan människa. Utan det ena kan jag inte hålla det andra fullt ut.

Den sista pusselbiten i den här tankebanan föll på plats när mitt pendeltågslyssnande på Spotifys sammanställning av mina favoritlåtar 2018 kom till Likgiltighet med Tommy Körberg och Stefan Nilsson. Om den sången, och om Brené Browns tankar om den balans, som jag blev påmind om i samtalet med Alla, handlar det här inlägget från i april om.

2 thoughts on “Några ord och toner om likgiltighet

  1. Ja du. Den kommentaren som du gav gav mig tankespjärn. Och nu även dig själv, verkar det som.

    Kan inte säga att jag landat i ett svar på frågan än. Om nånsin. Men onekligen finns det, för mig som inte är så låg så ofta, en större grad av igenkänning med ”den jag är när jag har energi” jämfört med ”den jag är när jag är låg”. Kanske bara för att jag mött den första oftare än den sistnämnda?!

    <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *