Diagnos: diskussionsfobi

Sh-t. Fjärilsont i magen. Det välbekanta pirret i armar och ben med känslan av att ha tappat lite i gravitation. Andningen som liksom stannar i bröstkorgen.

Ångest. Flyktpåslag av adrenalin. För en kommentar som jag valde att avge på FB i en fråga som jag känner starkt för. Med stor sympati och förståelse för författarens perspektiv denna gång. Men ändå med en delvis annan ståndpunkt. Eller kanske till och med bara en annan tyngdpunkt.

Fjärilarna, pirret, viktlösheten – ja, ångesten – kommer ofta när jag ger mig in i en diskussion eller debatt, inte minst i skriftlig form. Funderar över vad det är som triggar den här reaktionen hos mig. Vet ju de flesta av svaren sedan tidigare.

Breda, väl uppkörda motorvägar av att öppen konflikt inte är comme il faut. Att säga emot, ifrågasätta, var att bryta mot normen. Att ställa sig utanför gemenskapen och bli betraktad som lite eljest. Att förlora bekräftelse och i stället orsaka missnöje.

Trefiliga länsvägar av oräkneligt antal möten med kyligt rationellt argumenterande medförande återkommande upplevelser av tillkortakommande i logik eller kunskapsunderbyggnad.

År av professionell träning i att argumentera som agent för principals räkning. Där ett dåligt genomfört jobb visserligen inte kunde ha priset av en valförlust, vilket min utmattade hjärna var övertygad om skulle vara fallet 2006,  men där vinst och förlust i förhandlingar i folkstyrets tjänst på en ytterst liten marginal ändå stod på spel.

Jag har vid ett tillfälle fått höra att jag har ett ”närmast autistiskt förhållningssätt” till mina skriftliga ord (samma tillfälle som föranledde berättelsen i det länkade blogginlägget ovan om svaren på mina funderingar). Det var i en chat med en nyfunnen vänskap (inte längre vänskap tyvärr) där mina elaborerade och väl underbyggda, om än inte vattentäta svar (för några sådana finns inte i en fråga som till syvende och sist handlar om värderingar) kring privat vård och omsorg bemöttes med  argument som jag uppfattade som nivån ”du förklarar inte så jag begriper. Och även om jag begriper, och även om du visat att det exempel som jag baserar min argumentation på faktiskt var fake news, så är det för jävligt i alla fall”.

Jag undrar än idag vad hen menade med autistiskt förhållningssätt till orden. Det är sant att jag väljer mina ord med stor omsorg, investerar mycket av mig i ordval, tonalitet, meningsbyggnad, styckesindelningar. Det en älskar, vårdar en. Och jag älskar språket. När orden inte når fram blir jag frustrerad. Även om jag vet att kommunikation uppstår hos mottagaren, i dansen mellan sändare och mottagare. Det gör att kommunikation förutsätter viljan hos båda att delta i den dansen.  Här upplevde jag att den till största delen saknades. Var det min oförmåga att uppfatta den viljan och följa min diskussionspartners tankebanor som föranledde kommentaren? Jag undrar.

Nå, efter den erfarenheten bestämde jag mig i alla fall för att kliva av, hålla mig borta från det mesta av diskussioner. Inte minst i skriftlig form. Jag bestämde mig för att det inte var fel på mig när jag far illa av diskussioner. Jag bestämde mig för att hålla mig till samtal där öppenhet finns att tillsammans utforska de olika sidorna av en fråga. För jag har i grunden inga problem med att människor har andra värderingar, gör andra livsval, intar andra ståndpunkter än jag. Det är naturligt, spännande och gör världen så mycket större. (Självklart brister jag i med jämna mellanrum i förmågan att leva upp till intentionen om nyfiket utforskande av andras perspektiv.)

Men – jag ser att jag behöver och vill träna på att inte ta det personligt de gånger jag möts av motargument. Eller när jag inser att jag missat någon viktig aspekt.

Ta det personligt förresten. Vad innebär det? Klart det är personligt – det är ju min förmåga eller kunskap som inte rymmer hela sanningen. Och det är ju personligt. I synnerhet för en person som har en stark drivkraft mot allvetande… Jag blir makt- och värnlös, som jag konstaterade i samma blogginlägg som ovan.

Jag formulerar därför om tanken: jag behöver och vill träna på att komma ihåg och stå stadigt i vissheten att en person faktiskt inte behöver eller ens kan ha hela sanningen för att ha rätten att göra sin åsikt och röst hörd. Jag behöver inte, kan inte, ha hela bilden. Jag vet, och behöver påminna mig om, att jag ändå har jag rätten att pröva mina tankar, dela min bild av verkligheten. Och när jag har fel (i frågor där rätt och fel är giltiga grunder), eller om jag missat eller faktiskt inte köper någon annans argument eller perspektiv, så minskar inte det värdet av mig som människa. Inte heller förtar det värdet av mina åsikter, erfarenheter eller kunskap.

När jag skriver dessa ord lugnar sig faktiskt fjärilarna i magen lite. Andningen sjunker ner i kroppen. Markkontakten kommer tillbaka.

Jag kommer fortsätta att vara sparsam med diskuterandet. Hålla mig till samtalen. Med andra och i mitt eget huvud. Men jag börjar nu betrakta det som en möjlighet till expansion om jag ändå dristar mig till att doppa tån då och då i argumenterandets konst. En form av exponering för att bota min diskussionsfobi. Eller ”bli-avslöjad-som-mindre-vetande-och-därmed-förlöjligad-och-utstött-fobin” som det i grunden ju handlar om.

Min evighetskalender i köksfönstret har en för dagen mycket passande bild. Är jag beredd att ta en promenad till din sida och betrakta världen från ditt håll? Är du villig att komma över till min sida ett tag för att försöka förstå vad jag pratar om? Världen blir större då. För oss båda.

IMG_5683

Jesusbarn minus 19 – värnlös men inte värdelös

I detta nådens år 2017 gör jag min egen bloggadventskalenderutmaning. En reflektion om dagen. Inte nödvändigtvis med explicit anknytning till adventstidens tema – väntan på julens ankomst. Men säkert hittar den som vill något slags association till ljus, glögg, glitter och krubbor.

I slutet av juli gjorde jag en desperat förfrågan på FB:

Ärade FB-krets, vill nu ha era bästa tips på hur jag kan bli bättre på att diskutera utan att bli så känslomässigt engagerad att det påverkar hela mitt sinnestillstånd i en riktning s gör det omöjligt att föra såväl en vettig diskussion som att göra ngt annat utan att bryta ihop och bli en liten blöt hög.

Det handlar inte bara om traditionellt sett emotionellt laddade samtal i relationer och sånt, utan även om rent intellektuella övningar, som exempelvis idag: privatiseringens vara eller icke vara respektive gränserna för densamma.

Terapi? Tabletter går jag ju redan på. Avhållsamhet fr diskussioner är inte riktigt min grej, även om jag inser att det vore en easy way out.

Notera och vänligen respektera att jag undanber mig argument – oavsett riktning – om privatisering i denna tråd. Vet alltför väl hur det kan utveckla sig och det är inte det som är mitt bekymmer just nu.

Den pålitliga och högt värderade FBvänkretsen gav mig, som vanligt, många goda råd och åtskillig love bombing i sina kommentarer.

Men frågan om varför jag reagerar som jag gör kom jag inte vidare med. Förrän häromveckan, då min kloka terapeut hjälpte mig att få syn på henne: den lilla flickan, som vetgirigt slukade allt hon kom över i läsväg, och som dessutom var begåvad med ett gott minne och en stark associationsförmåga.

Hon upplevde beundran och uppskattning, att hon blev sedd, ja, till och med blev till när hon visade sin kunskap, när hon hade rätt.

Allmänbildad. Klok. Som att resonera med en vuxen.

De omdömena från de vuxna, dem som hon värderade högt och ville bli som, var den ena flodådran som leder fram till svaret på frågan varför.

Det andra tillflödet var den genom generationerna nedärvda och i barndomens frikyrkomiljö högt hållna ambition att hålla sams, vara vänlig och förstående, att inte brusa upp eller säga emot.

När jag i vuxen ålder hamnat i en diskussion där mina argument inte bitit, räckt till eller fnysts åt. När tonläget höjts och engagemanget i diskussionen gjort att vänlighet inte direkt kunnat sägas råda.

Då har maktlöshet och värnlöshet slagit till. Vem är jag om jag inte vet bäst? När jag blir bemött så hetsigt, respektlöst och arrogant – då måste det väl betyda att jag inte har betydelse för min motpart?

Inte sällan har den paradoxala reaktionen hos mig själv varit att svara med samma mynt. Ironi, arrogans och överlägsenhet har tyvärr varit livbojen som mitt lilla jag famlar efter i paniken över att inte vara någon längre. Över att inte bli godkänd. Över att bli utstött, ratad, bortvald, underkänd – den djupast liggande evolutionära rädslan hos oss alla.

Nu vet jag bättre. Jag må vara makt- och värnlös i diskussionens hetta. Men det innebär inte att jag är värdelös.