Diagnos: diskussionsfobi

Sh-t. Fjärilsont i magen. Det välbekanta pirret i armar och ben med känslan av att ha tappat lite i gravitation. Andningen som liksom stannar i bröstkorgen.

Ångest. Flyktpåslag av adrenalin. För en kommentar som jag valde att avge på FB i en fråga som jag känner starkt för. Med stor sympati och förståelse för författarens perspektiv denna gång. Men ändå med en delvis annan ståndpunkt. Eller kanske till och med bara en annan tyngdpunkt.

Fjärilarna, pirret, viktlösheten – ja, ångesten – kommer ofta när jag ger mig in i en diskussion eller debatt, inte minst i skriftlig form. Funderar över vad det är som triggar den här reaktionen hos mig. Vet ju de flesta av svaren sedan tidigare.

Breda, väl uppkörda motorvägar av att öppen konflikt inte är comme il faut. Att säga emot, ifrågasätta, var att bryta mot normen. Att ställa sig utanför gemenskapen och bli betraktad som lite eljest. Att förlora bekräftelse och i stället orsaka missnöje.

Trefiliga länsvägar av oräkneligt antal möten med kyligt rationellt argumenterande medförande återkommande upplevelser av tillkortakommande i logik eller kunskapsunderbyggnad.

År av professionell träning i att argumentera som agent för principals räkning. Där ett dåligt genomfört jobb visserligen inte kunde ha priset av en valförlust, vilket min utmattade hjärna var övertygad om skulle vara fallet 2006,  men där vinst och förlust i förhandlingar i folkstyrets tjänst på en ytterst liten marginal ändå stod på spel.

Jag har vid ett tillfälle fått höra att jag har ett ”närmast autistiskt förhållningssätt” till mina skriftliga ord (samma tillfälle som föranledde berättelsen i det länkade blogginlägget ovan om svaren på mina funderingar). Det var i en chat med en nyfunnen vänskap (inte längre vänskap tyvärr) där mina elaborerade och väl underbyggda, om än inte vattentäta svar (för några sådana finns inte i en fråga som till syvende och sist handlar om värderingar) kring privat vård och omsorg bemöttes med  argument som jag uppfattade som nivån ”du förklarar inte så jag begriper. Och även om jag begriper, och även om du visat att det exempel som jag baserar min argumentation på faktiskt var fake news, så är det för jävligt i alla fall”.

Jag undrar än idag vad hen menade med autistiskt förhållningssätt till orden. Det är sant att jag väljer mina ord med stor omsorg, investerar mycket av mig i ordval, tonalitet, meningsbyggnad, styckesindelningar. Det en älskar, vårdar en. Och jag älskar språket. När orden inte når fram blir jag frustrerad. Även om jag vet att kommunikation uppstår hos mottagaren, i dansen mellan sändare och mottagare. Det gör att kommunikation förutsätter viljan hos båda att delta i den dansen.  Här upplevde jag att den till största delen saknades. Var det min oförmåga att uppfatta den viljan och följa min diskussionspartners tankebanor som föranledde kommentaren? Jag undrar.

Nå, efter den erfarenheten bestämde jag mig i alla fall för att kliva av, hålla mig borta från det mesta av diskussioner. Inte minst i skriftlig form. Jag bestämde mig för att det inte var fel på mig när jag far illa av diskussioner. Jag bestämde mig för att hålla mig till samtal där öppenhet finns att tillsammans utforska de olika sidorna av en fråga. För jag har i grunden inga problem med att människor har andra värderingar, gör andra livsval, intar andra ståndpunkter än jag. Det är naturligt, spännande och gör världen så mycket större. (Självklart brister jag i med jämna mellanrum i förmågan att leva upp till intentionen om nyfiket utforskande av andras perspektiv.)

Men – jag ser att jag behöver och vill träna på att inte ta det personligt de gånger jag möts av motargument. Eller när jag inser att jag missat någon viktig aspekt.

Ta det personligt förresten. Vad innebär det? Klart det är personligt – det är ju min förmåga eller kunskap som inte rymmer hela sanningen. Och det är ju personligt. I synnerhet för en person som har en stark drivkraft mot allvetande… Jag blir makt- och värnlös, som jag konstaterade i samma blogginlägg som ovan.

Jag formulerar därför om tanken: jag behöver och vill träna på att komma ihåg och stå stadigt i vissheten att en person faktiskt inte behöver eller ens kan ha hela sanningen för att ha rätten att göra sin åsikt och röst hörd. Jag behöver inte, kan inte, ha hela bilden. Jag vet, och behöver påminna mig om, att jag ändå har jag rätten att pröva mina tankar, dela min bild av verkligheten. Och när jag har fel (i frågor där rätt och fel är giltiga grunder), eller om jag missat eller faktiskt inte köper någon annans argument eller perspektiv, så minskar inte det värdet av mig som människa. Inte heller förtar det värdet av mina åsikter, erfarenheter eller kunskap.

När jag skriver dessa ord lugnar sig faktiskt fjärilarna i magen lite. Andningen sjunker ner i kroppen. Markkontakten kommer tillbaka.

Jag kommer fortsätta att vara sparsam med diskuterandet. Hålla mig till samtalen. Med andra och i mitt eget huvud. Men jag börjar nu betrakta det som en möjlighet till expansion om jag ändå dristar mig till att doppa tån då och då i argumenterandets konst. En form av exponering för att bota min diskussionsfobi. Eller ”bli-avslöjad-som-mindre-vetande-och-därmed-förlöjligad-och-utstött-fobin” som det i grunden ju handlar om.

Min evighetskalender i köksfönstret har en för dagen mycket passande bild. Är jag beredd att ta en promenad till din sida och betrakta världen från ditt håll? Är du villig att komma över till min sida ett tag för att försöka förstå vad jag pratar om? Världen blir större då. För oss båda.

IMG_5683

2 reaktioner på ”Diagnos: diskussionsfobi

  1. ”Att ta det personligt”… det har jag funderat mycket på, ända sedan far min sa ngt okänsligt till mig på studenten. Har genomgått många metamorfoser i min relation till det där uttrycket. Just nu befinner jag mig nog i det stadium där jag faktiskt tar allt mindre ”personligt” utifrån perspektivet dömande. För det är så jag tidigare uppfattat det, och det som också gjort att jag tappat energi av det, det har inte gagnat mig helt enkelt. Numera så lyckas jag allt som oftast se vad-det-än-är som jag ”tar eller kan ta personligt” som ngn typ av fakta, eller kanske snarast som ”datapunkter” liksom. Det är ngt, som jag sen kan förhålla mig till. Och då är det, för mig, enklare att i n t e falla i att förhålla mig till datapunkten/erna på ett sätt där jag dömer mig själv som fel, ful, fusk eller vad det nu är. Istället kan jag fundera över om det finns ngt av värde för mig i det, ngt som kan gagna, eller ej.

    Spännande. Onekligen mycket spännande.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.