Idag har jag sagt nej två gånger. Jag har sagt nej till mig själv och två av mina ambitioner, varav en dessutom har varit en stor längtan under flera år.
Ambition no 2: Inför kvällen hade jag verkligen sett fram emot och satsat stort på att komma iväg på min dansklass igen efter diverse missade tisdagar på grund av sjukdomar eller resor. Har ju tidigare skrivit om hur jag, ända sedan jag såg Bounces avskedsföreställning, längtat efter att börja dansa på regelbunden basis; efter att bli en dansare.
Och jag har verkligen hittat en guldgruva för dansandet i form av Magdalena Bibik och danskompaniet MOD (här en till video – och ja, de siktar på en föreställning i höst igen!).
Insikten om jag, min vana trogen, har spänt bågen lite för hårt i min ständiga strävan efter att odla allt det goda i livet blev inte längre möjlig att tänka bort ikväll. ”För mycket och för lite skämmer allt” sägs det. Så det fick bli ett meddelande till Magdalena och gruppen om mina ändrade tisdagskvällsambitioner.
Som tur är har jag nog inte hunnit göra något större avtryck i gruppen vad gäller plats och roll i koreografier. Att jag sedan kommer att sakna mötena med just de människorna, och kanske de även med mig, är en annan femma. Får väl starta eller gå med i fanclub istället.
Upplevelsen i att säga nej är, som många före mig konstaterat, tveeggad. Jag säger nej och väljer bort något, men det innebär samtidigt att jag bejakar något annat. I mitt aktuella fall är det just nu upplevelsen av att ge mig mer andningsutrymme som jag bejakar. Och då passar det bra att läsa och ta in Helenas kloka tankar om att behandla sig själv väl genom sömn, solsken, rörelse, mat och sällskap.