Återblick #10

Under 2019 vill jag regelbundet stanna upp, göra och dela en kort återblick på veckan som gått. Det är för mig ett sätt att leva ett medvetet, reflekterat liv. Jag vill till exempel uppmärksamma saker som jag är tacksam över, men också notera något jag lärt mig eller tränat på, liksom vad har jag läst, tittat eller lyssnat på. Årets tionde vecka…

… har jag känt tacksamhet över bland annat

  • alla som tänkte på och uppvaktade mig på min födelsedag.
  • mitt liv – alla 50 år som passerat. En del mörkare, andra ljusare. Alla har de gjort mig till den jag är idag. Skörstark. Intensivt kännande och tänkande. Alltmera varande och observerande. Kanske lite mindre nyfiken nu än tidigare. Prokrastinerande och impulsiv. Och mycket mer som jag nu trivs bra med att vara.
  • att se barnen våga och därigenom växa.
  • att för många år sedan ha fått möta B, en lågmäld, varm, seende person med stor musikalitet. Nu delade jag tacksamheten, men också sorgen över att han inte längre finns bland oss, med många vid hans begravning.
  • att som kvällsnöje sjunga och spela mig igenom ett antal låtar från alla visböcker vi har tillsammans med sonen M. Få saker slår glädjen i att musicera med barnen!

… har jag ätit

alldeles för mycket tårta. Gott var det!

… har jag läst vidare i

Brené Browns Dare to Lead. En av mina många understrykningar är

In our desperate search for joy in our lives, we missed the memo: If we want to live a life of meaning and contribution, we have to become intentional about cultivating sleep and play. We have to let go of exhaustion, busyness, and productivity as status symbols and measures of self-worth.

Brené Brown, Dare to lead

… har jag tittat på

mellofinal. Med kidzen såklart, utan dem är mitt mellointresse ganska ljumt. En bra låt vann, helt klart. Rätt låt? Det beror på vilken måttstock man mäter mot.

… har jag levt med

den förlamande trötthet som alltid tränger sig på så här års (kan jag konstatera när jag bläddrar bland mina inlägg här). Inte minst är det vaaaansinnigt svårt att komma upp ur sängen, trots att jag vaknar tidigt. Jag tränar på att bara konstatera läget, istället för att skamma och klaga på mig. Jag vet att det vänder när ljuset nu återkommer. Och till veckan ska det bli mindre tårta och mer gröna smoothies… Och mera avsiktlighet, intentionalitet vad gäller att vårda och odla sömn och lek.

Vad tar du med dig från veckan som gått?

Ridån går upp för andra akten

Tänka sig. 50 varv runt solen har vår jord snurrat sedan jag drogs ut i världen. 50 år av nyfikenhet, grundtonen under mitt första halvsekel, har passerat av mitt liv. Okänt antal år återstår.

På födelsedagskortet som jag fick av mina barn står det

Du har kommit till ritardandot i din sonat, fuga, koral. Men se, det är ej en dålig sak, ty nu får du snart tid till att göra allt som du inte haft tid för.

Cecilia Modig

Min första tanke var – vaddå, ritardandot? Än är det väl inte dags att räkna ut gumman. Och tid för att göra allt jag inte haft tid för – det blir det väl vid pensionen (som C också med humor syftade på i sin text).

Fast vid närmare eftertanke insåg jag att jag har all anledning att ta orden på allvar redan här och nu.

Ritardando. Ja, i perspektivet av att jag nu slår av på tempot i vad som varit en ständig strävan efter prestation, förbättring och förändring. Jag lägger ner den kamp som min coach och terapeut Alla så sakligt och vist konstaterat präglat min livshållning i stor utsträckning.

Den lite rastlösa nyfikenheten låter jag allt oftare få sällskap av det långsammare varandet. För i andra akten, min andra halvlek, vill jag göra tid för att njuta nuet, något som jag återkommit till här på sistone. Tid att göra allt jag inte haft eller gett mig tid för hittills.

Tid att känna mig tillräcklig alldeles som den jag är.

Tid att helhjärtat säga nej.

Tid att helhjärtat säga ja.

Tid att be om och förse mig med det jag vill ha, utan att räddhågset hejdas av vad jag tror att andra tycker och tänker.

Tid att lyssna på djupet.

Tid att lyssna och vara i tystnad.

Tid att fråga, istället för att tänka ut och ge svar på frågor som kanske inte ens någon ställer.

Tid att andas.

Tid att hela och helas.

Och ännu mer tid att kela, förstås.

Jag sparar prestationskrav och tid genom att låna mina egna ord från dagens inlägg för två år sedan. Uppdaterar dem bara till aktuell årgång:

Jag tar de första stegen in i mitt 51a levnadsår med en ny resning i ryggraden. Visare, vackrare och mer levande. Mer hudlös än någonsin tidigare. Mer inlyssnande och mer varsam mot mig själv. Mer övertygad än någonsin tidigare om att jag vill och behöver leva helhjärtat – med tillgång till och tillvaratagande av alla de resurser jag har i form av bland annat intellekt, intuition, empati, musikalitet och sexualitet.

Jag har fått, och får hela tiden, den största gåvan i livet: att älska, och få älska tillbaka.

Och jag slutar i år som då för två år sedan: med ett Tack för att du som läser funnits med mig så här långt i livet, oavsett vilken form vår kontakt har. Du ger mitt liv mening.

Backspegel i tacksamhet och förundran 30

Under 2018 vill jag stanna upp regelbundet och reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. När jag ser tillbaka på årets tredje semestervecka tänker jag bland annat på…

… att vi i nästan två veckor i rad fått somna och vakna tätt intill varandra, älsklingen och jag.

… härliga dagar och så där alldeles lagomljumma kvällar i älsklingens stuga i sällskap med varandra, hans dotter och båda katterna.

… att se hur Busan dag för dag blev modigare och tryggare i den nya miljön.

… att få upptäcka ett nytt landskap, med rasande vackra vyer i form av både vildmark och landsbygd.

… att få träffa min älsklings familj.

… att åka och handla på elcykel.

… god mat. Mera god mat. Och goda drycker!

… vildhallon.

… lååååånga frukostar med daggfuktigt gräs under fötterna.

… pedikyr i äppelträdsgrotta.

… att se månförmörkelsen och mars i den mörka sommarnatten.

Foto: Eric Forsberg

… mina loppisfynd. Både i form av inköp och en ny antik- och loppishandel, mer välsorterad än de flesta jag stött på.

… upplevelsen av naturfotografen Jonas Classons bilder i utställningen Black Album. Galet läckra! Och inspirerande.

… fotograferandet. Inklusive efterbehandlingsjobbet. Roas alltmer av att försöka fånga berättelser i bilder.

… att fira att min älskade M uppnått den aktningsvärda åldern av 14 år.

… att samma M nu fått åka iväg på äventyr alldeles själv – tåg med en kompis till en tredje kompis sommarstuga.

… filmkvällen med femtonåringen C framför filmen Ted – för kärlekens skull. Vilka låtar de skrev de där bröderna!

… att få kramas med barnen igen.

… regnet. Och doften, ljudet av det.

Vad har du känt förundran över? 

Backspegel i tacksamhet och förundran 9

Under 2018 vill jag ju ägna söndagarna åt att reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. Den nionde veckan blev dock måndag i vecka 10 innan den här backspegeln blev publicerad. Årets nionde vecka såg jag bland annat tillbaka på…

… VINTER! Sån där riktig vinter, med knarrande snö under skorna, näsborrar som fryser ihop i kylan och en isblå himmel som fond för snötyngda granar och vita drivor, lika höga som mig.

… njutningen i att återuppväcka muskler från de döda. I skidspåret och i slalombacken. Det ÄR ju skönt att röra på sig. Får bestämt fundera på om jag ska göra det oftare!

… magin i ett thailändskt tempel i vitt och guld mitt i lunden av bargrenade björkar i det ångermanländska snötäckta landskapet. Templet var visserligen stängt, men bara dess exteriör var en skönhetsupplevelse i sig. I synnerhet i den omgivningen.

… 10-åringens glädje i skidbacken, rosig och stolt över att ha visat min älskling de olika nedfarterna.

… tacksamheten över att jag fick förtroendet att lära älsklingens 12-åring att ta sig nerför skidbacken. Hennes enträgenhet och talang för fysisk aktivitet i kombination med uppmuntrande och faktiskt stundtals schysst pedagogik från min sida (även om man väl iofs inte svänger med toppskidan…) gjorde att hon gick från ytterst tveksam till att vara drottning av ankarliften och fartprinsessa på en dag. En sann förebild!

… lyckan i att få somna, sova och vakna med min älskling tätt intill mig flera nätter i rad. Att få känna hans arm om mina axlar i ankarliften. Att få stanna till för pusspaus i skidspåret. Att skapa tillsammans i köket. Att vara vi.

… glädjen i att föra samman min nya familj med min gamla, och känna hur kugghjulen faller i varandra mjukt och naturligt.

… tacksamheten över att kunna ge en liten stöttande hand till syster min i hennes viktiga arbete för patientsäkerhet och god arbetsmiljö utifrån min professionella kompetens.

… god mat i lika stora drivor som snön i naturen. Nyttig mat, med det låga GI som älsklingen kör och inspirerat mig till att eftersträva. Mycket fritt skapande i köket har det blivit, med delikat resultat. Säger jag utan att tveka själv. Olika rotfruktspytter och blomkålsmos istället för potatis var några höjdare. Min ständiga följeslagare grönkålen fick sig en omgång. Och så firade vi mor och mig som fyller år med bara några dagars mellanrum med lyxig fest på fjällröding med beurre blanc, mumsig gurk- och äppelsallad och fänkålspytt till. Mums!

… fyndet på Erikshjälpen i form av teleskopgåstavar för 40 spänn och ny elsladd till kameraladdaren (som jag tappat bort) för 16 pix. Återbruk is da shit!

… födelsedagsfirandet i egen komposition. Utan förväntningar från någon annan än mig själv på hur det skulle förflyta. Just i år innebar det bland annat smörgåstårta istället för vanlig tårta för hälsoglädjen och en härligt torr och ekologisk cava i glasen.

… premiär för min webshop. Ett resultat av firandet av min födelsedag på mitt eget sätt. Bland alla de tusentals bilder jag tagit och tar, finns några som jag tycker håller för att dela med mig av på detta sätt. Kanske till och med få in någon liten intäkt av. Vill du ha en tavla, väska, kudde eller anteckningsbok som du garanterat är i princip ensam om – håll ett öga på shoppen! Jag smyger igång med två motiv, men fler kommer efterhand.

webshopspil.png

 

Påbörjar mitt femtionde levnadsår

Hipp hurra! Idag inträder jag i mitt femtionde levnadsår.

Jag funderade först på rubriken ”I som här inträden, låten hoppet fara”. För precis som Dante gjorde när han gav sig ut på sin vandring genom skärseld och inferno, står jag ju (förhoppningsvis) i mitten av min levnads bana. Och förvisso går skildringarna av vårt åldrandet inte sällan i samma tongångar som samma Dantes beskrivning av infernot (gärna med Gustaf Dorés blodfulla, svavelrykande illustrationer till).

Inferno_Canto_3_line_9

Men nej. För mig känns det inte hopplöst att åldras. Tvärtom! För något år sedan skrev jag om mig själv denna dag (på FB tror jag)

Ett år visare, vackrare, vildare

Och de orden är idag ett år giltigare.

IMG_1289

När jag träffade själssöstra mi Helena häromsistens, sa hon att hon upplevde ett annat lugn hos mig jämfört med tidigare under de snart fem år vi känt varann. Hon sa att hon såg det i mina texter också.

Och min mor sa i avrundningen av sportlovsveckan i snö och sol att hon aldrig sett mig så pigg under en Norrlandsvistelse tidigare.

Själv ser jag att jag upptäcker jag energitjuvarna i mitt liv tidigare och tydligare än tidigare, och jag blir allt bättre på att säga ”hit men inte längre” till dem.

Jag har också blivit snabbare på att släppa fram energikällorna allt eftersom de avtackade tjuvarna lämnar rymd och utrymme efter sig. Energikällor som sensualism och kroppsglädje, självkänsla, egenbehov, väl valda relationer och engagemang, nyfikenhet, prestigelöshet, skratt och tårarna utan skam.

Följ med mig på min resa

Jag vill dokumentera detta femtionde levnadsår genom i princip dagliga inlägg – från superkorta till längre, främst nyskrivet men också lite återvinning – på bloggen. Inte som en utmaning, utan för att få syn på mig själv detta symboliska år. För att få syn på mig själv i de relationer, det sammanhang och samhälle jag lever med och i.

Även om jag främst skriver för min egen skull, tar jag därmed också chansen att spegla min resa under detta år i andra människor. (Det är därför jag inte nöjer mig med att skriva egen dagbok.) Vi är ju förvisso individer med vår alldeles egen onlyness. Men för att bli mer och mer människa behöver vi dela och spegla oss i varandras perspektiv och erfarenheter. Jag hoppas att ni som läser hittar något att studsa och spegla de frågor och tankar du bär på här hos mig, och jag vet av erfarenhet att ni ger mig ovärderlig feedback som ger mig nya perspektiv, ibland ny eller korrigerad riktning och alltid tacksamhet.

Även om jag själv tänker hålla i styråran för ämnena under året är jag ändå nyfiken på vilka kuster och hamnar ni, mina kära läsare, är nyfikna på. Vad uppskattar du här på bloggen? Vad vill du läsa mer om? Dela gärna dina tankar i kommentarsfältet eller genom att mejla mig i kontaktformuläret! 

Nu kastar jag loss mot femtioårsdagen! All on board!