Under 2021 väljer jag att på veckobasis notera tre anledningar, ofta i det lilla, till tacksamhet och förundran. För att de känslorna ger bränsle till välbefinnande och livsglädje. Årets nionde vecka fylldes hjärtat av bland annat…
… värmen som strömmade mot mig i samband med min födelsedag både i köttvärld och den digitala.
… coachsamtalet med Helena, där tårarna och tillåtandet stod som spön i backen. Vattnandes det lilla, nära, långsamma nuvarandet som jag vill just nu.
… läslyssningsupplevelserna i öronen i form av Katrine Marcals Att uppfinna världen och Björn Natthiko Lindeblads Jag kan ha fel. Tankespjärn och vidgade perspektiv på många sätt. Som kanske möts i slutändan – någonstans i häradet av den vishet och varsevarande som ligger i ett ekologiskt perspektiv. Där vi är en liten del av en helhet som vi inte ska eller kan vare sig behärska eller försaka, utan söka samvaro med. Medvarande.
När jag var yngre, långt innan millenniebuggen blev ett begrepp, brukade jag fundera på hur jag skulle vara där vid sekelskiftet. 31 år skulle jag vara och av någon outgrundlig anledning tänkte jag mig att jag skulle se ut som Cindy Crawford.
Det slår mig nu att jag aldrig funderade längre än så. Jag som 52-åring till exempel. Det föreställde jag mig aldrig. Så här är jag idag, fyllandes 52 solvarv, på sätt och vis ett blankt blad för mitt yngre jag.
Pandemin blev istället ett blankt blad att fylla med andra färger. Mer dämpade och med glesare linjer. Ett annat slags år i mitt och allas våra liv. Ett år av tillfälligt avbrott av okänd längd. Ett år med en ny sorts oro och osäkerhet på samhällsnivå, av sorg och sjukdom för många på det personliga planet, men också av det lilla, nära och långsamma livet i vardagen.
Så lätt ger sig dock inte de många och stora planerna, drömmarna, ambitionerna. Det långsammare varandet har ifrågasatts av en rastlös, inte bara nyfikenhet utan uppfordran att fortsätta arbetet och kampen med att deras förverkligande. Samtidigt som mitt hjärta och mage (bildligt talat) blivit allt tydligare under det gångna året med att det är det lugna, lilla, långsamma som jag mår bra av just här och nu.
Mitt 52-åriga jag kommer därför att fortsätta göra tid för att njuta nuet.
Tid att känna mig tillräcklig alldeles som den och där jag är.
Tid att helhjärtat säga nej.
Tid att helhjärtat säga ja.
Tid att be om och förse mig med det jag vill ha, utan att räddhågset hejdas av vad jag tror att andra tycker och tänker.
Tid att lyssna och vara i tystnad.
Tid att lyssna inåt och på djupet.
Tid att fråga, istället för att tänka ut och ge svar på frågor som kanske inte ens någon ställer.
Tid att andas.
Tid att hela och helas.
Och tid att kela, förstås.
Ett år visare, vackrare, vildare. Så har jag vissa år sammanfattat mitt senaste solår. I år är det snarare visare – för nya insikter som jag lever och handlar utifrån, vackrare – för fler grå hårstrån, rynkor och mer kärlek i blicken på min kropp och själ, och varsammare – för de nej jag sagt, för den vila jag gett mig, för årets långsamma lunk.
Och jag slutar än en gång mitt födelsedagsinlägg med ett Tack för att du som läser funnits med mig så här långt i livet, oavsett vilken form vår kontakt har. Du ger mitt liv mening.
Femtioett varv runt solen har jag färdats. Och jag kastar loss för att segla ut i mitt femtioandra levnadsår från den hemmahamn i mig själv som jag under året hittat och börjat göra till min.
Jag är fortsatt övertygad om att jag vill och behöver leva helhjärtat – med tillgång till och tillvaratagande av alla de resurser jag har i form av bland annat intellekt, intuition, empati, musikalitet, kreativitet, nyfikenhet och sensualitet.
Under det gångna året har jag har sannerligen fått uppleva den största gåvan i livet: att möta medmänniskor att älska och få uppleva kärlek tillbaka av. Jag har fått ge kärlek, engagemang, uppmärksamhet och stöd till vänner, familj och bekanta. Och jag har fått känna värme, uppskattning och kärlek tillbaka. Det ger viktiga sammanhang.
Även i år vill jag sluta mitt födelsedagsinlägg med ett Tack för att du som läser funnits med mig så här långt i livet, oavsett vilken form vår kontakt har. Du ger mitt liv mening.
Så här stod det på paketet jag fick som present av mina barn. Jag är tacksam över att få leva ett underbart liv. Ett liv som sannerligen är fyllt av under. Ett liv som jag dagligen får känna förundran i och över.
Under 2019 vill jag regelbundet stanna upp, göra och dela en kort återblick på veckan som gått. Det är för mig ett sätt att leva ett medvetet, reflekterat liv. Jag vill till exempel uppmärksamma saker som jag är tacksam över, men också notera något jag lärt mig eller tränat på, liksom vad har jag läst, tittat eller lyssnat på. Årets tionde vecka…
… har jag känt tacksamhet över bland annat
alla som tänkte på och uppvaktade mig på min födelsedag.
mitt liv – alla 50 år som passerat. En del mörkare, andra ljusare. Alla har de gjort mig till den jag är idag. Skörstark. Intensivt kännande och tänkande. Alltmera varande och observerande. Kanske lite mindre nyfiken nu än tidigare. Prokrastinerande och impulsiv. Och mycket mer som jag nu trivs bra med att vara.
att se barnen våga och därigenom växa.
att för många år sedan ha fått möta B, en lågmäld, varm, seende person med stor musikalitet. Nu delade jag tacksamheten, men också sorgen över att han inte längre finns bland oss, med många vid hans begravning.
att som kvällsnöje sjunga och spela mig igenom ett antal låtar från alla visböcker vi har tillsammans med sonen M. Få saker slår glädjen i att musicera med barnen!
… har jag ätit
alldeles för mycket tårta. Gott var det!
… har jag läst vidare i
Brené Browns Dare to Lead. En av mina många understrykningar är
In our desperate search for joy in our lives, we missed the memo: If we want to live a life of meaning and contribution, we have to become intentional about cultivating sleep and play. We have to let go of exhaustion, busyness, and productivity as status symbols and measures of self-worth.
Brené Brown, Dare to lead
… har jag tittat på
mellofinal. Med kidzen såklart, utan dem är mitt mellointresse ganska ljumt. En bra låt vann, helt klart. Rätt låt? Det beror på vilken måttstock man mäter mot.
… har jag levt med
den förlamande trötthet som alltid tränger sig på så här års (kan jag konstatera när jag bläddrar bland mina inlägg här). Inte minst är det vaaaansinnigt svårt att komma upp ur sängen, trots att jag vaknar tidigt. Jag tränar på att bara konstatera läget, istället för att skamma och klaga på mig. Jag vet att det vänder när ljuset nu återkommer. Och till veckan ska det bli mindre tårta och mer gröna smoothies… Och mera avsiktlighet, intentionalitet vad gäller att vårda och odla sömn och lek.
Tänka sig. 50 varv runt solen har vår jord snurrat sedan jag drogs ut i världen. 50 år av nyfikenhet, grundtonen under mitt första halvsekel, har passerat av mitt liv. Okänt antal år återstår.
På födelsedagskortet som jag fick av mina barn står det
Du har kommit till ritardandot i din sonat, fuga, koral. Men se, det är ej en dålig sak, ty nu får du snart tid till att göra allt som du inte haft tid för.
Cecilia Modig
Min första tanke var – vaddå, ritardandot? Än är det väl inte dags att räkna ut gumman. Och tid för att göra allt jag inte haft tid för – det blir det väl vid pensionen (som C också med humor syftade på i sin text).
Fast vid närmare eftertanke insåg jag att jag har all anledning att ta orden på allvar redan här och nu.
Ritardando. Ja, i perspektivet av att jag nu slår av på tempot i vad som varit en ständig strävan efter prestation, förbättring och förändring. Jag lägger ner den kamp som min coach och terapeut Alla så sakligt och vist konstaterat präglat min livshållning i stor utsträckning.
Den lite rastlösa nyfikenheten låter jag allt oftare få sällskap av det långsammare varandet. För i andra akten, min andra halvlek, vill jag göra tid för att njuta nuet, något som jag återkommit till här på sistone. Tid att göra allt jag inte haft eller gett mig tid för hittills.
Tid att känna mig tillräcklig alldeles som den jag är.
Tid att helhjärtat säga nej.
Tid att helhjärtat säga ja.
Tid att be om och förse mig med det jag vill ha, utan att räddhågset hejdas av vad jag tror att andra tycker och tänker.
Tid att lyssna på djupet.
Tid att lyssna och vara i tystnad.
Tid att fråga, istället för att tänka ut och ge svar på frågor som kanske inte ens någon ställer.
Jag tar de första stegen in i mitt 51a levnadsår med en ny resning i ryggraden. Visare, vackrare och mer levande. Mer hudlös än någonsin tidigare. Mer inlyssnande och mer varsam mot mig själv. Mer övertygad än någonsin tidigare om att jag vill och behöver leva helhjärtat – med tillgång till och tillvaratagande av alla de resurser jag har i form av bland annat intellekt, intuition, empati, musikalitet och sexualitet.
Och jag slutar i år som då för två år sedan: med ett Tack för att du som läser funnits med mig så här långt i livet, oavsett vilken form vår kontakt har. Du ger mitt liv mening.
