Dina ord knockade mig. 

Du berättade om befrielse och upprättelse medan jag gick ner för räkning. 

Från insidan av mig slår känslorna vilt omkring sig med knutna nävar i förtvivlan. Sorg, vemod, raseri, oro, förvirring och overklighetskänslor avlöser varandra. 

Jag faller gång på gång. 

Kravlar mig upp på alla fyra, på knä, på svajiga fötter som försöker hitta ny balans och ta ut riktningen på en väg som bär framåt i ensamhet. 

I ögonvrån ser jag hur du hoppar, studsar och med befriade steg hittar framåt i ditt universum som fått nya dimensioner. 

Med jämna mellanrum råkar du knuffa till mig i din glädjedans. Knuffar till mig, oavsiktligt, jag vet, så jag vacklar till, så jag faller. 

Det händer också att dina lättade steg råkar landa på mig när jag redan ligger. Oavsiktligt, jag vet. 

”Tala om för mig hur jag ska kunna se upp och vara mer varsam”, ber du mig. Du vill inte göra mig illa med avsikt, jag vet. 

Men jag vet inte var jag kommer att befinna mig nästa gång och jag vet inte var du kommer att landa nästa gång vi kolliderar. 

Jag kan bara be dig att betänka att jag än så länge finns bredvid dig (även om våra vägar inte längre är parallella, utan är på väg från varandra). 

Betänk att jag har bräcklig markförankring och hög tyngdpunkt på grund av den med dynamit försåtsladdade blyklumpen i mitt bröst – jag faller lätt, och utan förvarning. 

Så jag vill be dig vandra, hoppa, studsa varsamt där du rör dig framåt. Jag ber dig: kasta ett öga för att se var jag befinner mig, om jag står upp eller rasat. 

Var rädd om mig. Även när du nu går.