Se upp för vad du landar…

Dina ord knockade mig. 

Du berättade om befrielse och upprättelse medan jag gick ner för räkning. 

Från insidan av mig slår känslorna vilt omkring sig med knutna nävar i förtvivlan. Sorg, vemod, raseri, oro, förvirring och overklighetskänslor avlöser varandra. 

Jag faller gång på gång. 

Kravlar mig upp på alla fyra, på knä, på svajiga fötter som försöker hitta ny balans och ta ut riktningen på en väg som bär framåt i ensamhet. 

I ögonvrån ser jag hur du hoppar, studsar och med befriade steg hittar framåt i ditt universum som fått nya dimensioner. 

Med jämna mellanrum råkar du knuffa till mig i din glädjedans. Knuffar till mig, oavsiktligt, jag vet, så jag vacklar till, så jag faller. 

Det händer också att dina lättade steg råkar landa på mig när jag redan ligger. Oavsiktligt, jag vet. 

”Tala om för mig hur jag ska kunna se upp och vara mer varsam”, ber du mig. Du vill inte göra mig illa med avsikt, jag vet. 

Men jag vet inte var jag kommer att befinna mig nästa gång och jag vet inte var du kommer att landa nästa gång vi kolliderar. 

Jag kan bara be dig att betänka att jag än så länge finns bredvid dig (även om våra vägar inte längre är parallella, utan är på väg från varandra). 

Betänk att jag har bräcklig markförankring och hög tyngdpunkt på grund av den med dynamit försåtsladdade blyklumpen i mitt bröst – jag faller lätt, och utan förvarning. 

Så jag vill be dig vandra, hoppa, studsa varsamt där du rör dig framåt. Jag ber dig: kasta ett öga för att se var jag befinner mig, om jag står upp eller rasat. 

Var rädd om mig. Även när du nu går. 

8 reaktioner på ”Se upp för vad du landar…

  1. Men åh du, vem du nu är. Så vackra ord som nockar mig med. Som jag hoppas att det finns någon där som tar emot dig när du faller. Som stryker din kind, omsluter ditt jag med sin trygga famn. Och som jag hoppas att du ska våga ta emot det där, Att du ska höja blicken, sträcka på dig och hålla ditt huvud högt. Att du ska våga möta omvärlden och kräva respekt. Det var förmodligen inte alls ditt val. Och kanske anfaller dumma Alfonstankar om att du skulle ha dig själv att skylla. Tillåt inte de där tankarna att slå rot. Jaga dem på flykt. Ha tålamod med dig själv. Vet att du kommer att resa dig så småningom…..såååå mycket starkare. Våga tro att livet kommer att bli snällt mot dig igen. När det känns helt övermäktigt, som om du befinner dig på djupt vatten- titta dig i spegeln, klappa dig själv på axeln och påminn dig om och om igen om att du faktiskt är simkunnig. Jag skickar dig mina varmaste kramar …..Kram Mia ( aka rektorskan, Happyvardag)

    1. Tack Mia! Tack för varma, uppmuntrande ord som bär mig och blir den där strykningen över kinden <3. Och tack för att du ger dig tillkänna genom att kommentera; det gör mig så glad! Kram tillbaka!

  2. Vackert och sårbart. Ärligt och klokt. Visa ord för oss alla, i livet överlag, för vi kan, i vår iver och glädje, såra, oavsiktligt. Och kanske kanske, lite extra omsorg om vårt eget studsande kan ge positiva efterdyningar för många fler individer, inklusive oss själva, om så bara för att antalet oavsiktligheter kanske minskar med en faktor eller två?

    Och. Du. Min fina medsyster. Jag håller om, på avstånd, och ändock så nära. Skickar värme, styrka, förståelse och igenkänning, på så många plan. ❤

  3. Starkt. Du när fram på djupet.
    Vill skriva något som tröstande, omhuldande men finner inga ord som kan göra avsikten rättvisa.
    Någonstans är det vackert och modigt att du delar med dig – tack.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s