48 år

För 48 år sedan denna dag kom jag till världen. Mina föräldrar, Anna och Lars-Erland Engberg, bodde sedan några år i Malmö. Eftersom influensan grasserade, låg min mamma inskriven på Sofielunds kvinnoklinik en hel månad innan förlossningen – med besöksförbud…

Klockan 5 på morgonen tisdag 4 mars var det dags. Jag googlar på ”tisdagsbarn” och får reda på följande om mig själv:

  • Tisdagsbarn har älskligt sinn
  • Tisdagsbarn aldrig någon svika
  • Tisdagsbarn är starkt och handlingskraftigt, men är ofta krigiskt och går anfallsvis till väga.
  • Tisdagsbarn är älskvärt och gör allt med fart.

Det där med fart gällde inte min start i livet. Tydligen var jag lika morgontrött då som nu, för jag ville INTE komma ut – de fick ta till tången för att få mig att få smak på livet utanför magen.

17098275_10155054254599941_788385971168312109_nEnligt min mamma var jag liten och söt, med guldfärgat hår (tänk, så lite som ändrar sig – nu har jag väl mer kopparfärgat… 😉 ). Väl ute låg jag och pratade, pratade och jollrade. Jag visade tidigt att jag var blyg – redan vid tre månader reagerade jag på nya människor. Här har en dubbelhet utvecklats under livet – jag finner som vuxen stor stimulans – ja, livsviktig meningsfullhet –  i mötet med såväl nya som gamla bekantskaper. Men det tar energi, samtidigt som det ger. Jag behöver därför också mycket tid och återhämtning i ensamhet.

Under några skälvande dagar i höstas var det nära att jag slutat mina dagar som 47-åring. Rovdjuret ångest-sorg-vrede-borttappad-mening rev mig desperat med sylvassa klor från insidan.

Desto större är tacksamheten och glädjen över att jag idag firar att ännu en årsring läggs till min livsstam (eftersom jag delvis jobbar med frågor om träbyggnation har denna liknelse fått en djup betydelse för mig). Där fanns några människor, som, där i dödsskuggans dal, var käppar och stavar att klamra mig fast vid, som gav tröst och visade på hopp.

Under hösten fördjupades också relationerna med ett stort antal personer som jag räknat till mina vänner under längre eller kortare tid. Vänskapen fördjupas i takt med att vi öppnar oss i sårbarhet och delar med oss helhjärtat av livserfarenheter, drömmar, farhågor och frågor.

img_5700Jag tar de första stegen in i mitt 49e levnadsår med en ny resning i ryggraden. Visare, vackrare och mer levande. Mer hudlös än någonsin tidigare. Mer inlyssnande och mer varsam mot mig själv. Mer övertygad än någonsin tidigare om att jag vill och behöver leva helhjärtat – med tillgång till och tillvaratagande av alla de resurser jag har i form av bland annat intellekt, intuition, empati, musikalitet och sexualitet.

Jag har fått, och får hela tiden, den största gåvan i livet: att älska, och få älska tillbaka.

Tack för att du som läser funnits med mig så här långt i livet, oavsett vilken form vår kontakt har. Du ger mitt liv mening. 

3470650293_60b27d6539_b

Gränssnitt – dag 44 i #blogg100

Efter att jag lyssnat på Jon Kabat-Zinn i On being om uppmärksamhet och medvetande häromdagen, gick mina tankar igång. Han sa ju bland annat att

attention and awareness are deep interior human capacities that never get any training or airtime or attention. What gets all the attention is thinking.

Vilka andra djupa inre mänskliga kapaciteter har vi, och använder jag dem på ett balanserat sätt- så började mina tankar gå.

Tja, jag hade redan radat upp attention, awareness – som jag tänker på tillsammans som närvaro – och thinking – tänkande. Motsatsen till tanken brukar ju anges som känslan, så där var en till.

Ytterligare en förmåga är fantasin – att föreställa sig något som inte finns. Det är en förmåga som förefaller vara starkt förknippad med just mänskligheten. Djur kan tänka, känna och vara närvarande, men fantisera, det verkar de göra i ytterst begränsad utsträckning, om ens överhuvudtaget.

Lyssnade och läste för många år sedan en bok om insikten – det som händer när vi plötsligt kommer på något nytt, eller kommer till en djup ny förståelse av ett sammanhang som inte sällan förflyttar vår förståelse av detta sammanhang på ett mer eller mindre radikalt sätt. Den uppstår som en följd av att tankar, känslor, närvaro och fantasi kring ett ämne eller fråga fått legat till sig i vårt undermedvetna.

Författaren Rebecca Costa liknar vårt analytiskt-logiska problemlösande vid en en prydligt ordnad, väl uppmärkt affär med räta gångar. Vårt kreativa problemlösande beskrivs som en artistiskt estetisk ordnad samling av showrooms, inredda för att skapa en angenäm ambience för alla sinnen.

Den tredje sortens problemlösande – insikten – är ett stort, tomt rum där plötsligt den lösning vars egenskaper och funktioner vi bara föreställer oss plötsligt materialiseras. Lite grann som i Liftarens guide till galaxen där två fienderobotar plötsligt förvandlas till en kaskelot och en kruka med petunior till följd av att den oändliga osannolikhetsdriften slår till

Costa menar att den här sortens problemlösande är särskilt lämpat för komplexa problem eller ”wicked problems”. Problemet (…) är bara att vi inte kan befalla fram insikten – det ligger i sakens natur att den inte dyker upp om vi anstränger oss. Har sett flera artiklar på sistone som skrivit om ”Mindlessness” eller ”Mind wandering” som en förutsättning för denna sorts problemlösning.

När jag satt och pillade med detta inlägg var det en förmåga till som pockade på: Görandet, handlingen, som är så central, ja essentiell, i designtänkandet bland annat. Och utan handling är det svårt att få någon effekt på vårt yttre sammanhang av våra övriga förmågor.

Vad leder det här filosoferandet till då, undrar du kanske. Förutom att jag ännu en gång har fått sortera saker och ting i små lådor i min hjärna, vilket gör mig lycklig (weird, jag vet), ger det mig en karta att ha i handen när jag funderar på hur jag förhåller mig till min omvärld.

Sex processer

 

Det är många som till exempel menar att känslor inte har något att göra i hur vi leder, organiserar och styr organisationer, länder och vår värld. I den västerländska upplysningstraditionen, som bland annat växte sig stark som en motrörelse mot den ”mörka” medeltiden och de förödande effekter som de på ytan religiöst motiverade krigen under 1600-talet hade, och med det starka teknik-naturvetenskapliga perspektivet som präglat våra samhällen och kulturer i några sekler, nedvärderades känslan, och förnuftet fick herraväldet.

Jag, och många med mig, menar dock att vi behöver balansera förnuftet med att ta större hänsyn till människors upplevelser och känslor inför olika företeelser. Inte så att vi ska låta känslan helt ta överhanden – det blir en lika stor dikeskörning det, men vi behöver definitivt utveckla bättre sätt att kombinera förnuft och känsla. Yin och Yang.

Och jag tror att vi behöver balansera tanken och känslan med närvaron, fantasin och inte minst handling. Då kanske vi till och med kan få den insikt som behövs i en alltmer komplex och snabbrörlig tillvaro.

Foton: