Återblick #10

Under 2019 vill jag regelbundet stanna upp, göra och dela en kort återblick på veckan som gått. Det är för mig ett sätt att leva ett medvetet, reflekterat liv. Jag vill till exempel uppmärksamma saker som jag är tacksam över, men också notera något jag lärt mig eller tränat på, liksom vad har jag läst, tittat eller lyssnat på. Årets tionde vecka…

… har jag känt tacksamhet över bland annat

  • alla som tänkte på och uppvaktade mig på min födelsedag.
  • mitt liv – alla 50 år som passerat. En del mörkare, andra ljusare. Alla har de gjort mig till den jag är idag. Skörstark. Intensivt kännande och tänkande. Alltmera varande och observerande. Kanske lite mindre nyfiken nu än tidigare. Prokrastinerande och impulsiv. Och mycket mer som jag nu trivs bra med att vara.
  • att se barnen våga och därigenom växa.
  • att för många år sedan ha fått möta B, en lågmäld, varm, seende person med stor musikalitet. Nu delade jag tacksamheten, men också sorgen över att han inte längre finns bland oss, med många vid hans begravning.
  • att som kvällsnöje sjunga och spela mig igenom ett antal låtar från alla visböcker vi har tillsammans med sonen M. Få saker slår glädjen i att musicera med barnen!

… har jag ätit

alldeles för mycket tårta. Gott var det!

… har jag läst vidare i

Brené Browns Dare to Lead. En av mina många understrykningar är

In our desperate search for joy in our lives, we missed the memo: If we want to live a life of meaning and contribution, we have to become intentional about cultivating sleep and play. We have to let go of exhaustion, busyness, and productivity as status symbols and measures of self-worth.

Brené Brown, Dare to lead

… har jag tittat på

mellofinal. Med kidzen såklart, utan dem är mitt mellointresse ganska ljumt. En bra låt vann, helt klart. Rätt låt? Det beror på vilken måttstock man mäter mot.

… har jag levt med

den förlamande trötthet som alltid tränger sig på så här års (kan jag konstatera när jag bläddrar bland mina inlägg här). Inte minst är det vaaaansinnigt svårt att komma upp ur sängen, trots att jag vaknar tidigt. Jag tränar på att bara konstatera läget, istället för att skamma och klaga på mig. Jag vet att det vänder när ljuset nu återkommer. Och till veckan ska det bli mindre tårta och mer gröna smoothies… Och mera avsiktlighet, intentionalitet vad gäller att vårda och odla sömn och lek.

Vad tar du med dig från veckan som gått?

Ridån går upp för andra akten

Tänka sig. 50 varv runt solen har vår jord snurrat sedan jag drogs ut i världen. 50 år av nyfikenhet, grundtonen under mitt första halvsekel, har passerat av mitt liv. Okänt antal år återstår.

På födelsedagskortet som jag fick av mina barn står det

Du har kommit till ritardandot i din sonat, fuga, koral. Men se, det är ej en dålig sak, ty nu får du snart tid till att göra allt som du inte haft tid för.

Cecilia Modig

Min första tanke var – vaddå, ritardandot? Än är det väl inte dags att räkna ut gumman. Och tid för att göra allt jag inte haft tid för – det blir det väl vid pensionen (som C också med humor syftade på i sin text).

Fast vid närmare eftertanke insåg jag att jag har all anledning att ta orden på allvar redan här och nu.

Ritardando. Ja, i perspektivet av att jag nu slår av på tempot i vad som varit en ständig strävan efter prestation, förbättring och förändring. Jag lägger ner den kamp som min coach och terapeut Alla så sakligt och vist konstaterat präglat min livshållning i stor utsträckning.

Den lite rastlösa nyfikenheten låter jag allt oftare få sällskap av det långsammare varandet. För i andra akten, min andra halvlek, vill jag göra tid för att njuta nuet, något som jag återkommit till här på sistone. Tid att göra allt jag inte haft eller gett mig tid för hittills.

Tid att känna mig tillräcklig alldeles som den jag är.

Tid att helhjärtat säga nej.

Tid att helhjärtat säga ja.

Tid att be om och förse mig med det jag vill ha, utan att räddhågset hejdas av vad jag tror att andra tycker och tänker.

Tid att lyssna på djupet.

Tid att lyssna och vara i tystnad.

Tid att fråga, istället för att tänka ut och ge svar på frågor som kanske inte ens någon ställer.

Tid att andas.

Tid att hela och helas.

Och ännu mer tid att kela, förstås.

Jag sparar prestationskrav och tid genom att låna mina egna ord från dagens inlägg för två år sedan. Uppdaterar dem bara till aktuell årgång:

Jag tar de första stegen in i mitt 51a levnadsår med en ny resning i ryggraden. Visare, vackrare och mer levande. Mer hudlös än någonsin tidigare. Mer inlyssnande och mer varsam mot mig själv. Mer övertygad än någonsin tidigare om att jag vill och behöver leva helhjärtat – med tillgång till och tillvaratagande av alla de resurser jag har i form av bland annat intellekt, intuition, empati, musikalitet och sexualitet.

Jag har fått, och får hela tiden, den största gåvan i livet: att älska, och få älska tillbaka.

Och jag slutar i år som då för två år sedan: med ett Tack för att du som läser funnits med mig så här långt i livet, oavsett vilken form vår kontakt har. Du ger mitt liv mening.