”Balans i livet”. Låter skönt, inte sant? När jag har drömt om att känna balans i livet, har jag ofta haft en målbild av ett välstädat hem, en välordnad ekonomi, en vältränad kropp, väluppfostrade barn, ett (mycket) väl utfört arbete och ett väldigt engagemang i samhällsfrågor – allt kontinuerligt och mot bakgrund av ett orubbligt lugn och harmoni.
Foto: Sacha Chua @ Flickr
Och den bilden kan verkligen motsvara en sorts balans – under vissa (sannolikt ganska extrema, åtminstone för mig) förutsättningar och sannolikt begränsade perioder. När jag innan jul började meditera och fundera kring begreppet balans, och vad det betyder för mig att vara i balans, har det varit något i den bilden som skavt i mig.
I höstas hade filmen The Walk premiär. Jag såg inte den, men väl en dokumentär om Philippe Petit, som 1974 gick på lina mellan World Trade Centers tvillingtorn i New York. (Du kan se dokumentären här på UR fram till 11 april 2016 – är du höjdrädd kan du behöva sällskap när du ser den… ).
Jag slogs då av insikten att den balans som en lindansare har bygger på en ständig avvägning och mikroförändringar av tyngdpunkten, allteftersom hen får återkoppling från linan och sin omgivning via sin kropp. Riktningen är tydlig, och blicken är fäst på målet.
Mitt skav handlar om någonting i häradet av att min ständiga jakt på balans har varit en jakt på ett givet tillstånd som jag ska, när jag väl uppnått det, ska lyckas hålla mig kvar i. Men ett sådant statiskt tillstånd är onaturligt inser jag, om inte jag väljer att leva ett liv i isolering från alla eventuella störande moment utanför mig själv – och då skulle jag ändå ha mina egna balanspåverkande humör- och hälsosvängningar att tampas med.
När jag har googlat runt för att hitta inspiration och infallsvinklar till det här inlägget, hittade jag bland annat en artikel om (fysisk) balans hos Centrum för idrottsforskning. Författarna skriver bland annat
”Förmågan att kunna stå upprätt eller röra sig utan att falla omkull, kan alltså inte beskrivas med några enkla fysiologiska eller biomekaniska förklaringsmodeller, utan är en oerhört komplex förmåga där involverade muskler och leder samspelar med omgivningens balanskrav. Människans måste under sin kontroll av hållning och balans upprätthålla en ”steady stance”, ett slags balanskontroll i presensform med hänsyn till rådande förhållanden, samtidigt som den måste förutse och anpassa sig till förändringar orsakade av både frivilliga och ofrivilliga rörelser.” (Oddson & Ekblom (2004), ”Bra” eller ”dålig” balans – Vad är det vi mäter?. Svensk idrottsforskning no 4 2004, s. 61)
”En oerhört komplex förmåga där involverade muskler och leder samspelar med omgivningens balanskrav.” Det är ju en rätt träffande bild av våra liv.
Därför börjar jag nu omdefiniera balans. Från att handla om att uppnå ett i förväg bestämt läge, präglat av en hög grad av perfektion (jag tror at ni kan hålla med om att bilden av balans i inledningen var just sådan), börjar jag nu tänka att det handlar om att vara närvarande och uppmärksam i stunden på min tyngdpunkt – i en steady stance – samtidigt som jag tar höjd för och utvecklar min förmåga att förutse och anpassa mig till de förändringar hos mig och i min omvärld som jag vid det här laget vet kommer att dyka upp. (”Det enda som är kontinuerligt (med att ha barn) är att inget är kontinuerligt”, som jag har sagt så många gånger sedan jag blev förälder.) Hela tiden med en riktning klar – även om den riktningen kan förändras över tid. Att som Headspaces Andy Puddicombe uttrycker det: att djupare uppleva och förstå våra känslor och tankar (våra ”balanssignaler” tänker jag), utan att svepas omkull av dem.
Hittade dessa tankar i en kärnfull formulering hos författaren och coachen Katie Vessel på communityn The Good Men Project (Google igen):
”My take on balance is that we can benefit more by focusing on awareness and making intentional adjustments instead of achieving perfection.”
Och då blir det ju som Oddson & Ekblom citerade (okänt från vem) i början av sin artikel: ”Balance is something we do, not something we have.”
Fem morgnar av en kombo som jag haft som ambition ett bra tag. Den har alltid tidigare spruckit, främst på grund av det Mount Everest av motstånd som sjuan väckt hos mig. 
Igår var det magiska gränsers dag här på bloggen. 200 inlägg, 4 000 besökare och 8 000 minus 1 visningar totalt sedan starten för ganska precis sex år sedan. Jag insåg att jag denna omgång av #blogg100 utan problem har slagit antalet inlägg som jag fick till 2014 när jag var med i utmaningen förra gången. Då var det trögt från 35 tror jag, och vid 40 lade jag av. Den här gången har jag hittills inte känt minsta behov av att ens överväga att lägga ner mitt dagliga bloggande.
Bodil Jönsson (2006), Guld. Brombergs förlag