Mentally yours – om livsenergi avsnitt 3

Har ju utlovat en röd tråd i höstens bloggande: hur jag angriper mina i mitt eget, och familjens, tycke låga energinivåer (se Energisk och Clifflanding). Hade givetvis en ambition att göra detta på ett strategiskt och pedagogiskt sätt som skulle kunna tjäna som både encyclopedi och inspiration för de av er som känner samma behov. Lite som Kostdoktorn skriver om LCHF (low carb, high fat). Nåja, realistisk optimism förespråkas av mina guruer Loehr och Schwartz (jmf bokreferens i Energiskinlägget) som ledstjärna för den mentala energin. Det får väl bli med lite mer realistisk optimism som jag fortsätter mina självbetraktelser. Lite mindre encyclopedi, men kanske fortsatt lite inspiration :-).

Mental energi handlar om koncentration och förmåga till just realistisk optimism – att, med insikten om att  världen (och jag själv) är som vi är, arbeta för att uppnå ett önskat resultat eller lösning. Den handlar om att med förnuftets och våra ”mentala musklers” hjälp styra och samordna vår uppmärksamhet och känslomässiga, fysiska och andliga energi, så att det svarar mot behoven av våra insatser på bästa sätt.

Mycket av det som några ser som självhjälpsmumbojumbo, och som för andra, inte minst inom idrottens värld, är självklara metoder för att maximera prestationen hittar vi i denna kategori: visualisering, mental förberedelse, affirmationer. Men också tidshantering/planering och kreativitet.

Tidshanteringen ja. Liksom rörelse (roligare att säga och tänka än ”träning”) är min främsta akilleshäl vad gäller fysisk energi, så är nog min kalender min stora utmaning att bemästra vad gäller mental energi. Inte så att jag använder affirmationer eller visualisering regelbundet (och när jag har försökt visualisera t.ex. presentationer så har det inte haft önskad/förväntad effekt), men beträffande tidshanteringen har jag akut sjukdomsinsikt… OK, med min nyförvärvade realistiska optimism så inser jag att familj med tre barn som fortfarande behöver VAB med jämna mellanrum och ett näst intill heltidsjobb på en arbetsplats där ad hoc-beställningar är vardag inte är de bästa förutsättningarna – men de gör iofs behovet av tidskoll desto större.

Ett första steg mot bättre planering har min google-kalender varit – den delar jag nu med A och på så vis har vi för det mesta koll på våra olika åtaganden när nya förfrågningar dyker upp. Jag kommer också åt den från min iPhone, vilket innebär att jag, sent omsider, har kunnat skippa papperskalendern. Det finns ju t.o.m. en enkel att-göra-lista kopplad till kalendern. Jag är såååå glad att jag faktiskt har kunnat stryka några saker – på allvar, inte bara för att de blivit försena för att utföra överhuvudtaget.

Hur gör du för att planera och strukturera din tid?

Tid är det enda vi har.

Så krasst är det ju faktiskt. Det är jag väl medveten om, och ändå är jag den första att oreflekterat haspla ur mig: ”Jag hinner inte”, ”jag har inte tid” och alla möjliga variationer på det här temat som ni kan tänka er. En annan krass sanning är att vår användning av tiden ytterst sett bestäms av ingen annan eller inget annat än oss själva. Aj. Det betyder att jag inte kan skylla på barnen, eller städningen, eller PM:an på jobbet eller… Egentligen alltså. För det är jag som har valt att göra och föda barnen, och jag väljer hur min relation till dem ska se ut. Det är jag som väljer vilken nivå på kaos eller ordning jag vill ha hemma (eller på mitt skrivbord för den delen…, och det är jag som väljer att dag efter dag gå till den arbetsplats jag valt.

Orkar jag erkänna och ta det här ansvaret för min tid? För de flesta av oss är det kanske en banal fråga, men för mig var insikten en revolution för några år sedan – om att det är jag, och endast jag, som i det långa loppet ansvarar för att forma mitt liv, hur jag använder min tid, hur jag förhåller mig till det som händer och de människor som jag delar vardagen med i nära relationer eller på mer distans.

För att på allvar axla det här ansvaret behöver i alla fall jag energi. Och det är här som min resa mot ökad livsenergi kommer in. För jag vill inte betrakta mig som ett offer för omständigheterna, jag vill inte bli frustrerad över medmänniskor som ”tar min tid” och jag vill inte längre känna maktlöshetens hjärtklappning och grunda andetag när saker och ting inte blir som jag planerat.