Så krasst är det ju faktiskt. Det är jag väl medveten om, och ändå är jag den första att oreflekterat haspla ur mig: ”Jag hinner inte”, ”jag har inte tid” och alla möjliga variationer på det här temat som ni kan tänka er. En annan krass sanning är att vår användning av tiden ytterst sett bestäms av ingen annan eller inget annat än oss själva. Aj. Det betyder att jag inte kan skylla på barnen, eller städningen, eller PM:an på jobbet eller… Egentligen alltså. För det är jag som har valt att göra och föda barnen, och jag väljer hur min relation till dem ska se ut. Det är jag som väljer vilken nivå på kaos eller ordning jag vill ha hemma (eller på mitt skrivbord för den delen…, och det är jag som väljer att dag efter dag gå till den arbetsplats jag valt.

Orkar jag erkänna och ta det här ansvaret för min tid? För de flesta av oss är det kanske en banal fråga, men för mig var insikten en revolution för några år sedan – om att det är jag, och endast jag, som i det långa loppet ansvarar för att forma mitt liv, hur jag använder min tid, hur jag förhåller mig till det som händer och de människor som jag delar vardagen med i nära relationer eller på mer distans.

För att på allvar axla det här ansvaret behöver i alla fall jag energi. Och det är här som min resa mot ökad livsenergi kommer in. För jag vill inte betrakta mig som ett offer för omständigheterna, jag vill inte bli frustrerad över medmänniskor som ”tar min tid” och jag vill inte längre känna maktlöshetens hjärtklappning och grunda andetag när saker och ting inte blir som jag planerat.