Under 2019 vill jag regelbundet stanna upp, göra och dela en kort återblick på veckan som gått. Det är för mig ett sätt att leva ett medvetet, reflekterat liv. Jag vill till exempel uppmärksamma saker som jag är tacksam över, men också notera något jag lärt mig eller tränat på, liksom vad har jag läst, tittat eller lyssnat på. Årets tjugotredje vecka…

… är jag tacksam över

• de vänner – nya och gamla – som berikar mitt liv. Som gör mitt liv mer levande.
• att få finnas för och dela med mig av min tid och mina resurser till några av de här vännerna när de behövde mig.
• att få gå på 100årsfest med 1920-talstema för Tess och Hunter. En magisk afton!
• att få ha själssöstra Helena boende hos mig med anledning av festen. Som alltid förenas vi i samtal om livets förunderligheter. Livet, det välsignade, förbannade livet. I tårar och skratt.
• lusten, kåtheten, erotiken som fyllt veckan med härlighet, massa hudkontakt och njutning. I vidöppna, inkännande, innerliga, utforskande möten.
• att lägga bort rädsla och what ifs för att befriad kliva in i ett nytt rum av värme, kärlek och gemenskap.
• diskussioner om nytt angeläget och roligt uppdrag.
• min altan, som blir ett alldeles alldeles underbart extrarum med de vackraste av tapeter så här års.
• att matlagningsglädjen är på besök igen! Vattenmelongazpacho med caprese och en tweakad jordgubbssallad med halloumi istället för kyckling fröjdade smaklökarna.
• godsakerna som min medresenär på helgens kryssning så generöst beställt för att överraska mig. Chokladdoppade jordgubbar och bubbel satte tonen för ett härligt, avkopplande, energigivande och hett dygn till havs.

… har jag blivit påmind om att ”tydlighet är snällhet”. När jag är tydlig mot andra människor gör jag det lättare för dem att förhålla sig till mig. De behöver inte lägga energi på att fundera och gissa på vad det är som skaver i vår relation, och jag ger också tillåtelse att andra människor själva kan vara tydliga med sina behov, önskningar, tankar och frågor tillbaka till mig. Det är ingalunda lätt alla gånger. Skakande kropp och gråten i halsen har ackompanjerat några av mina senaste försök att praktisera insikten. Liksom en stor lättnad, en befrielse, efteråt.

… har jag lyssnat på Judith Hills låt Beautiful life. Om man kunde spela sönder spår på Spotify hade denna varit helt nedkörd vid det här laget. En text fylld av sårighet och hopp på samma gång. Hennes röst och känsla, hela produktionen men inte minst pianospelet fångar både svärtan och det glitter som livet bjuder oss på mellan varven. I måndags fastnade min blick dessutom på en rhodedendron som visualiserade känslan av hopp och liv i låten.

… har jag läst Melis Senovas This Human: How to be the person designing for other people. En bok så fullproppad av klokskap och praktiska övningar att jag blir alldeles lycklig.

Vad tar du med dig från veckan som gått?