Etikett: Julkalender 2022

14 december – Närvaro 

On By Helena KarlbergIn Medveten närvaroLeave a comment

Dagens inlägg är skrivet av min samskapare till En hel hand,Helena Godotter Karlberg.

Hyperneuroakustiskadiafragmakontraktioner. Det är det längsta ord jag vet. Kanske är det det längsta som existerar. Jag fick lära mig det av min pappa för många år sedan, då vi spelade ”hänga gubbe”. Ordet betyder hicka på latin, och jag minns hur pillimarisk min pappa såg ut när jag blev hängd gång på gång.

Min pappa reste mycket när jag var barn. Ofta var han borta hela veckor, men på helgerna när han kom hem var han så där härligt närvarande, busig och lekfull. Så minns jag honom. Som en glad, närvarande pappa som älskade mig och som alltid fanns där när jag behövde honom.

Jag reste själv en hel del när mina barn var små, och jag minns den där ständiga ångesten över att inte räcka till, att inte vara närvarande i vardagen. Jag har försökt intala mig själv att kvalitet är bättre än kvantitet, och kanske ligger det något i det. Men även det är svårt. Man kan ju vara närvarande rent fysiskt, men i tanken vara någon helt annanstans. Jag vet med mig att jag har svarat barnen på saker, utan att egentligen ha varit medveten om vad jag har svarat. Jag tror till och med att de satte det i system: ”fråga mamma när hon är stressad, då säger hon ja”.

Under en tid jobbade jag så mycket så att allt, förutom jobbet, blev en belastning. Jag hade hundra bollar i luften, och fokus låg på vad som skulle ske härnäst. Den så kallade ”göra-listan” blev bara längre och längre, trots att jag bockade av saker på den hela tiden. Problemet var att det kom till nya saker, jag hann liksom aldrig i kapp.

På nätterna, när jag äntligen hade tagit mig i säng, låg jag och funderade på hur jag skulle lösa olika situationer och jag oroade mig för saker som skulle hända. Tiden för sömn, träning, vila, relationer, återhämtning, reflektion, för familjen, mig själv, blev allt mindre och mindre. Allt det där som behövs för att orka, för att kunna prestera på topp. Jag tänkte att det bara var tillfälligt, att det blir bättre sedan. Men så klart blir det inte det, om man inte medvetet sätter stopp.

Stress är något kroppen reagerar på automatiskt, och stress kan ofta vara bra. Det är vår motor som gör att vi kan lägga i den där extra växeln, för att klara en deadline eller kanske rädda liv. Men om det är stress jämt och ständigt, slits motorn ut och lägger slutligen av. Jag brukar se livet som en våg – på ena sidan har vi prestation, på andra sidan vila. Det behövs lika mycket på båda sidor för att kroppen, ja, hela jag ska vara i balans. Och just vila och avslappning är något vi måste styra själva och träna oss i.

Det förstår jag nu, men inte då. Innan. Jag brakade.

Som person är jag väldigt glad och nyfiken. Jag har alltid haft mycket energi och jag har inte heller behövt så mycket sömn för att vara pigg och orka med. Men jag började känna att krafterna tog slut. Jag gick upp i vikt och kunde inte gå ner hur mycket jag än försökte. Jag fick högt blodtryck, började känna mig irriterad, främst bland mina närmaste, min familj, som jag värdesätter mest av allt och älskar så innerligt.

Ingenting kändes roligt längre. Mitt vanliga nyfikna och sprudlande jag försvann mer och mer. Det var för mycket på jobbet, för mycket på det privata planet, med pappa som var sjuk i cancer och en utarbetad mamma som vårdade honom i hemmet, 160 mil från där jag bodde. Det tär, att inte kunna hjälpa till, att inte ha tid att hjälpa till. Att inte finnas nära, även om vi pratade på telefon varje dag.

Jag visste att jag behövde förändra min situation, jag ville, men jag visste inte hur. Hösten 2019 skulle jag till Vietnam och arbeta i ett SIDA-projekt som jag var delaktig i. Min roll var att finnas som stöd i utvecklingen av ett tech-center och utvecklingen av nya start-ups. På plats faciliterade jag workshops med ledare, politiker, studenter och entreprenörer. Jag älskade det, eftersom jag kände att jag kunde bidra och skapa en förändring. Göra skillnad. Därför såg jag alltid fram emot resorna till Vietnam väldigt mycket.

Denna gång var jag extra glad. Min dotter skulle följa med och hjälpa mig. Hon skulle få göra sin praktik på högstadiet tillsammans med mig i Vietnam. När uppdraget var klart, kom även min man och son över och vi hade en fantastisk semester tillsammans. Jag var så lycklig och kände mig så till freds. En känsla som jag inte hade haft på väldigt länge. Äntligen fick jag ta det lugnt, vila, vara med min familj, uppleva saker, strosa bland gränder, pruta på marknader, äta god mat och bara insupa alla färger, smaker och dofter. I mitt huvud hade jag satt Vietnam-resan som en brytpunkt. Efter resan skulle jag säga upp mig från mitt arbete och lägga fokus på det som var viktigt, min familj, min hälsa och mitt välmående.

Men det blev på ett litet annat sätt än vad jag hade planerat. Bara några dagar efter att vi kom hem, berättade min man att han ville skiljas! Han var less på att jag alltid jobbade. Han kände sig inte älskad, inte sedd. Han hade helt enkelt bestämt sig för att nu får det vara nog. För mig kom det som en blixt från klar himmel. Min man och mina barn hade varit min livboj. Det var ju de som hade hållit mitt huvud ovanför vattenytan. Tack vare dem hade jag orkat.

Jag såg hur hela familjen trasades samman och allt det som jag värdesatte mest i mitt liv bara försvann. Jag kraschade totalt, jag fullständigt bröt ihop. Detta ledde till en sjukskrivning för depression, som ledde till att jag blev uppsagd från mitt arbete.

Kort därefter gick min pappa bort och så kan vi lägga pandemin på det. Det blev alt-control-delete. Over and out. Tvärstopp!

Det blev en brutal och riktigt smärtsam läxa. Och det värsta var att jag hade förorsakat det själv. Jag kunde inte skylla på någon annan. Jag hade känt signalerna på mitt eget välmående, men inte tagit in vad min man, min familj kände. Jag hade inte varit närvarande. Jag ville inget hellre än att reparera, laga, lappa ihop. Men det var för sent. För äktenskapet. Det förlorade jag, men jag fick livet tillbaka. Jag kunde reparera, laga mig själv.

Det var ur denna krasch som konceptet ”en hel hand” föddes som jag sedan har utvecklat tillsammans med min mentor och kompanjon Sara. Sakta började jag bygga upp mig själv, på alla plan. Hela jag behövde läka. Jag började träna och tog hjälp av en PT, jag gick i terapi, tog många och långa promenader med min hund, min trogne vän och följeslagare. Jag var på retreat, tog massage, bastade, fick reiki, började yoga, meditera, vila, sova.

Alla sinnen blev starkare. Plötsligt började jag höra saker igen, fågelkvitter, träden som prasslar i vinden, jag kände dofter, såg saker i ett annat ljus. Glädjen och skrattet kom tillbaka, liksom nyfikenheten. Och lusten.

Idag mår jag bra, men det har tagit tid, och såklart är jag ledsen för att det gick så långt. Därför delar min historia, så att någon annan kanske kan bromsa i tid. Även om det var en riktigt brutal käftsmäll jag fick, så finns det mycket positivt i det som hände. Jag har fått en närmare relation med mina barn, min familj, vänner, en bättre hälsa, en förståelse för hur kroppen fungerar och att vi behöver träna oss på att vara mer i nuet, att vara fokuserad på det som händer här och nu, för att vara en bra förälder, livspartner, ledare, medmänniska.

Men det bästa av allt är att jag fick möjligheten att vara med min pappa hans sista tid i livet. Dessutom tillsammans med min mamma och älskade syster. Vi var samlade. Jag var närvarande. Jag fanns där, när de behövde mig.

Dagens luckpaket innehåller tre övningar i mindfulness. Du kan göra dem ensam eller tillsammans med en vän.

1. Märk vinden

Gå ut i friska luften. Ta en promenad, gärna under tiden det fortfarande finns dagsljus ute. Oavsett om det regnar, snöar eller blåser, ska ni känna efter hur det känns för er.

Hur känns vinden mot kinden? Biter det och är kallt? Fångar vinden ditt hår? Hur känns det?
Känn noga efter vad väder och vind gör med dig, och hur det känns i din kropp.

Du behöver inte säga något i den här övningen. Inte till varandra heller. Men om ni vill kan ni prata om hur vädret känns. Kanske känns vädret olika för er?

2. Balansgång

Denna övning går ut på att ni ska gå helt rakt, och långsamt. Ju långsammare ni kan gå, desto bättre. Till övningen behövs en vante eller något liknande. Det viktigaste är att det är något ni kan balansera på huvudet, som inte glider av för lätt.

Syftet med övningen är att gå så långsamt som möjligt, utan att saken ramlar av huvudet. Det kräver full koncentration. Hur långsamt kan ni röra er utan att saken ramlar ned? Försök att slappna av i kroppen när ni går. Det handlar inte om att komma fram först, utan om att ta det lugnt.

När övningen blir för lätt för er kan ni prova att göra likadant, men blunda. Då kan kompisen se till att du inte krockar i något eller att den kommer en bil eller liknande. Är det svårare eller lättare att balansera något på huvudet när ögonen är stängda?

Övningen stärker er koncentration och balans. När man koncentrerar sig så noga på en enda sak finns det inte plats för att bekymra sig om annat, och det är därför det kan kännas avslappnande. Övningen har som bonus att den kan leda till en del skratt. 

3. Dagens bästa upplevelse

Fundera över vad som har varit allra bäst hittills idag. Det behöver inte vara stora, fantastiska upplevelser, utan små, bra upplevelser som ni haft under dagen. Det kan vara att ni uppskattade en god frukost, att ni mötte en glad busschaufför, att ni fick ett fint mail eller en varm kram av en familjemedlem eller vän.

Övningen fungerar även utmärkt vid till exempel middagsbordet med familjen, där alla får berättar om sin bästa upplevelse under dagen. Ni kan också skriva ned upplevelsen på en lapp som ni kanske sätter på kylskåpet. Då blir ni i efterhand påminda om en massa bra upplevelser varje gång ni öppnar kylskåpet.

I de här övningen tränar ni på att uppmärksamma positiva saker i vardagen. Samtidigt övar ni på att lyssna, när ni berättar om era upplevelser för varandra.

13 december – om språken som lyser i mörkret

On By Sara ModigIn Svärta och smärta1 Comment 
När mörkret från mångdimensionella kriser och existentiella hot lade sig som ett blött snötäcke över livet och effektivt raderade ut alla spår av vägen framåt

När frukterna på hoppets och meningsfullhetens träd hängde ruttna, frostbitna på bara grenar eller täckte jorden med en halkig sörja av söndermosad fallfrukt som frusit till is

När isande vindar blåste runt hjärtats förmåga att älska och älskas

Och rationalitetens, intellektets och logikens språk föll som vassa istappar mot marken och splittrades i sylvassa skärvor

Då tände jag fladdrande ljuslågor av andra språk.
För att orientera mig, värma mig, hålla mig levande tills våren skulle återvända. 

Musikens 
Poesins 
Konstens 
Dansens 
Andningens 
Beröringens 
språk

Jag vände mig till språken som når bortom förnuft, bortom tanke, till språk som förmådde hålla själen vid liv i midvinternatten och som förenade mig med andra som delat och delade min vilsenhetsposition. 

Ett själarnas luciatåg i den dunklaste av nätter.

Dagens luckpaket är att reflektera över din preppinglista för tider när det blåser snålt runt själen. Jag menar inte pepplista, även om min uppmaning med en cyniskt lagd tolkning möjligen skulle kunna tolkas som det. Men jag avser det som går djupare än peppen.

Jag bjuder in dig till att reflektera över vilka musikstycken, dikter, sångtexter, konstverk eller praktiker som rörelse, meditation, bön, ordlös gemenskap med en vän etc. som har burit dig, skänkt dig tröst och en aldrig så liten och flämtande låga av liv genom dina dagar och nätter av själsliga vinterstormar.

På förstaplatsen på min lista ligger Karin Boyes Ja, visst gör det ont. Även Tomas Tranströmers Romanska bågar hör hemma där. J.S. Bachs Preludium ur Cellosvit No 1 i G-dur har många gånger varit bron över mörka vatten, liksom Arvo Pärts Spiegel im Spiegel och den avslutande Agnus Dei ur Frank Martins Mässa för dubbelkör. I en helt annan stil, men med en text som lyser mig hemåt, är Kjell Höglunds Själens mörka natt.

Vad har burit, vad bär dig?

11 december – Rädslor

On By Helena KarlbergIn Ledarskap1 Comment

Dagens inlägg är skrivet av min medskapare till En hel hand, Helena Godotter Karlberg

Lika stark som min längtan till Röda havet har varit, har rädslan för att faktiskt dyka ner i det varit. När jag var två år höll jag på att drunkna, i en sjö i min mammas hemby i Härjedalen. Jag minns att jag stod vid ytan och tittade ner och det var alldeles svart. Plötsligt befann jag mig under ytan och kunde inte ta mig upp. Snabb som blixten, var mamma framme och kunde rädda mig, men efteråt var hon otroligt skärrad. Kanske var det hennes starka reaktion som gjorde att jag blev fullständigt livrädd för vatten under en lång tid framåt.

Några år efter olyckan, var det dags för mig att gå på sommarsimskola. Mamma ville ju att jag skulle lära mig att simma för att inte samma sak, som när jag var två, skulle hända igen. Jag ville lära mig, jag drömde ju om Röda havet, men jag vågade inte ens doppa huvudet under vattnet och därför klarade jag inte simmärket Baddaren som alla andra barn. I lågstadiet på simlektionerna vågade jag inte simma på den djupa delen av bassängen, så längderna kapades på mitten och jag simmade fram och tillbaka på det grunda. Rädslan för vatten satt i under hela min uppväxt, trots att jag spenderade många sommardagar vid stranden.

När jag var 19 hände något, som faktiskt har förändrat mitt liv. Jag var ute och snorklade vid ett rev utanför Montego Bay på Jamaica. Plötsligt uppenbarade sig en stor örnrocka framför mig. Den var nog närmare två meter bred. Jag låg alldeles stilla och följde varje rörelse. Den tittade nyfiket på mig som att den ville något. Men jag förstod inte då vad det var. Den simmade runt mig och kom sedan under ganska nära så den nästan nuddade vid mig. Jag följde den långa svansen som jag visste kunde vara farlig. Sedan simmade rockan fram till mig igen, och placerade sig mittemot lika nyfiken som första gången. Men när den inte fick någon respons från mig, vände den sig om och svävade iväg. Ja, den svävade med sina stora vingar. Det var så otroligt vackert och jag fick känslan av att vara ett med universum. Efteråt, var det som att jag vaknade upp från en dröm och jag simmade exalterad tillbaka till båten där resten av gänget var. Där fick jag veta att jamaicanerna brukar lägga sig på rockorna och surfa med dem. Så, det var det detta magiska djur ville.

Efter några månaders resande i Västindien och USA fick jag jobb på American Airlines i Stockholm. En av mina kollegor råkade ha en dykskola och jag anmälde mig direkt. Nu, skulle jag äntligen bli av med min rädsla, tänkte jag. Men att dyka i Sverige är något helt annat än att dyka i Västindien eller i Röda havet. Vattnet är kallt och mörkt och i Sverige måste man ha ficklampa och parlina eftersom sikten är så dålig. Men jag kämpade på och efter ett år med teori och flera dyk i Stockholms skärgård hade jag äntligen mitt dykcertifikat. Under mina dryga fem år på American Airlines hade jag möjligheten att dyka i många fantastiska vatten och jag har flera spännande dykäventyr i minnesbanken, som när jag till exempel blev attackerad av barracudor eftersom jag hade en klocka som blänkte på armen. De trodde såklart att det var småfisk.

Tiden gick och livets förändrades. Jag gjorde några försök att plocka upp dykningen igen, men det tog liksom aldrig fart. Så när jag träffade min nya kärlek och han berättade att han höll på att ta dykcertifikat blev jag så ofantligt lycklig. Jag hängde med på poolträningar och gjorde all teori på nytt och gjorde även uppdyken tillsammans med honom. Men åter igen var jag rädd, för det mörka, kalla vattnet. Jag vet att det sitter i huvudet och jag har verkligen fått anstränga mig att övervinna min rädsla. Ofta är jag rädd före, men väl i vattnet släpper det. Då ser jag ju vad som finns därunder och jag känner att jag kan andas. Efteråt är jag ofta nästan euforisk av lycka. Det är samma känsla som när jag ska föreläsa, vilket jag gör ganska ofta. Jag gruvar mig inför, ibland har jag sådan ångest så att jag måste kräkas, men väl på scen släpper allt och jag njuter av varje minut. Det har blivit bättre med åren, men fortfarande har jag både scenskräck och en stor respekt för vatten. 

Ägnar jag mig åt självplågeri? Ja, till viss del kanske, men jag genomlider det för att jag vet att jag får en belöning när jag väl klarar att genomföra det där otroligt läskiga. Belöningen är känslan av att lyckas och att det dessutom är roligt. Kanske känner ni igen er i det? Bonus denna gång, efter allt tragglande med att åter igen ta dykcertifikat, var Röda havet. Detta hav som jag har längtat så efter ända sedan jag var barn. Att jag har fascinerats av Röda havet, Egypten och Nilen tror jag har att göra med religionslektionerna i lågstadiet. Min lärarinna fullständigt trollband mig med sitt fantastiska berättande. Och nu, många år senare, stod jag där mitt i berättelsen och fick dyka ner.

Första dyket blev lite traumatiskt eftersom min luft tog slut, förmodligen för att jag andades lite för häftigt, och jag fick andas genom dykledarens reserv. Vid andra dyket åkte vi ut med en båt och skulle falla bakåt från båtkanten och sedan dyka ner. Jag var såklart rädd för själva fallet och jag var tvungen att mer eller mindre ledas in till land mellan dykledaren och min kärlek. Där och då bestämde jag mig, nu får det vara nog. Jag orkar inte vara rädd för allt längre! 

Vi anmälde oss till en fortsättningskurs och efter en vecka i Röda havet med flera dyk, där jag förmodligen gjorde alla fel man kan göra, har rädslan äntligen släppt. Vi fick dyka ner till 30 meters djup, lära oss att navigera med kompass, identifiera olika sorters fiskar och följa med undervattensströmmarna. Nu har jag äntligen fått uppleva allt det fantastiska under ytan, samtidigt som jag har njutit av att äntligen få känna mig trygg. 

Dagens luckpaket innehåller en fråga. Vad gör dig rädd och vad gör du för att komma över dina demoner?

10 december – Mellanrum

On By Helena KarlbergIn LedarskapLeave a comment

Dagens inlägg är skrivet av min medskapare till En hel hand, Helena Godotter Karlberg

Mellan rum. Där befinner jag mig nu. I ett rum mellan arbete och vila. Jag har semester. En hel veckas paus från alla sysslor hemma, för återhämtning och reflektion, men också nya utmaningar och äventyr. Ända sedan jag var liten har jag drömt om att få uppleva Röda havet. Att få dyka bland exotiska fiskar och sköldpaddor. Det gör jag nu, varje dag och precis som i fantasin, är det helt magiskt.

Ovan vatten är det svårt att förstå vad som döljer sig där under. Havet är vackert blått och vågorna som slår mot reven krullar upp sig i vita lockar. I övrigt är det inte mycket färg. På ovansidan är det sand överallt och alla byggnader, lyktstolpar och kraftstolpar, som går kors och tvärs över öknen, har samma ljusa gula sandton. Till och med kamelerna, som jag ser lite här och var, går i samma färgskala. Andra mer färgstarka nyanser består av vävda mattor, vattenpipor och kulörta lampor. Det finns inte mycket växter. Jag har knappt sett något grönt alls, inte heller mycket blommor, som jag verkligen älskar. Men under ytan, öppnar sig paradiset. Havet fullständigt exploderar av färger och det är vackrare än vad jag någonsin skulle kunna föreställa mig. Det är fyllt av vackra koraller och fiskar i alla regnbågens färger. Jag har fått uppleva gula och orangea fjärilsfiskar, med svarta och vita ränder, stora purpurfärgade Napoleonfiskar, blåprickiga stingrockor och silvriga makrillar med stora gapande munnar. Jag har verkligen njutit varje dag av det vackra under ytan, men också av stilla, tidiga soluppgångar och en gungande kamelridning i solnedgång.

Tänk att Röda havet skulle bli mitt mellanrum, nu när det är som mörkast hemma. Jag inser att det är få förunnat att kunna åka hit och jag känner mig oerhört tacksam för denna gåva till mig själv och till min nya kärleksrelation. Vi har jobbiga månader bakom oss, med en långdragen och energikrävande bodelning. Därtill hårt arbete med krävande leveranser och stulna nätter som följd. Men vi har varandra och vi har kämpat tillsammans. Två kantstötta själar som nu har förenats och vuxit ihop. Vi har varit noga med mellanrummen. Att ge tid för våra barn, träning och vardagliga sysslor. Att stanna upp, andas, vila och bara vara. Som att till exempel ta tre djupa andetag tillsammans innan middagen ska intas eller att göra en så kallad ”in-checkning” vid olika möten, där alla får chans att hinna landa och ställa om.

Mellanrummen finns i så många olika situationer – det kan vara tiden mellan möten, mellan jobb, mellan studier och arbete, mellan resan till och från jobbet, mellan hämtning och lämning på barnens skola, mellan träning och resan hem, mellan olika övningar på gymmet, mellan aktivitet, vila och sömn. Mellanrum är så viktiga, men ack så lätt att glömma bort. När allt går i 180 är det lätt att bara köra på, att lägga i den där extra växeln, att fokusera på deadlines och leverans. Man kastar sig från det ena åtagandet till det andra, med andan i halsen och stegrande puls. Så missar man att ge tid för det som ska hända efter, eller bör hända efter. Då behövs tid för återhämtning och reflektion. Det är minst lika viktigt som planeringen inför ett projekt, uppdrag eller äventyr.

För mig var planeringen inför Röda havet väldigt lång, så nu tänker jag att tiden efter, att packa upp, tvätta, skriva ner minnen, gå igenom bilder och ta kontakt med våra nya vänner, ska få ta lika mycket tid. För mig är det fortfarande en stor utmaning. Under flera år har jag varit programmerad för leverans och gått på som ett ånglok, men efter ett kraschat äktenskap, en förlorad far och en djup depression har jag kommit på bättre tankar. För att orka, måste man vila. Hela jag måste vila. Kroppen, hjärnan, hjärtat, själen. Och det måste finnas utrymme för tiden mellan. Helt enkelt, mellanrum mellan rum eller åtaganden.

Dagens luckpaket innehåller ett tips för att skapa mellanrum i ditt liv. In-checkning. När du ska börja ett möte är det bra att ge tid för alla att checka in. Gör en runda där alla får berätta vad som har hänt sedan senast ni träffades eller kanske under helgen, om ni ses en måndag, och hur de känner sig nu. Detta är ett sätt för mötets deltagare att lämna det som har varit och kunna fokusera på nuet och det som komma ska. In-checkningen fungerar lika bra hemma med familjen vid till exempel middagsbordet då alla får berätta om något som har hänt under dagen. Detta för att alla ska kunna släppa sådant som kanske har varit jobbigt, men också för att kunna landa och vara närvarande. Familjen träffas ju inte så mycket på en dag. Alla har sina åtaganden, jobb, skola, fritidsaktiviteter etc. Se till att hitta en stund då alla samlas och får njuta av varandras närvaro. Det stärker banden och tilliten till varandra. 

9 december – om konsten att bygga tillit

On By Sara ModigIn Ledarskap, Tankar1 Comment

Vi bor i ett land som i internationella jämförelser brukar benämnas som ett högtillitssamhälle, det vill säga ett land där människor i allmänhet litar på varandra och på de offentliga institutionerna. I just de offentliga institutionerna har tillitsbegreppet aktualiserats extra mycket på senare år, då regeringen 2016 tillsatte den så kallade Tillitsdelegationen för idé- och verksamhetsutveckling bort från New Public Management i offentliga verksamheter. Tillit till gruppen är en viktig del av psykologisk trygghet, som i sin tur har visat sig vara en väsentlig faktor i vad som skapar framgångsrika team. 

Jag, Sara, har på sistone haft flera anledningar att fundera över hur vi kan bygga tillit till varandra. I relationer, i grupper, som ledare och i samhällen. I min kärleksrelation har jag fått uppleva nåden att känna tilliten växa genom att utmanas i att ta ansvar för och vara tydlig med och mina behov och lita på att min partner tar ansvar för och är tydlig med sina. Det har varit tufft för mig, som av ohejdad vana har en tendens att förekomma det som jag tror är omgivningens behov och gränser. Istället för att vänta in och låta motparten känna in och ta ansvar för att uttrycka dem.

Louise Bringselius, forskare i organisation, tillit och ledning vid Lunds universitet och forskningsledare i Tillitsdelegationen har tagit fram en modell för hur tillit skapas, som jag vill ta som avstamp.

Den tillitsskapande processen (med inspiration från Mayer et al, 1995). s. 9 i Bringselius, L. (2017). Tillitsbaserad styrning och ledning: Ett ramverk. (2 uppl.) (Samtal om tillit i styrning). Tillitsdelegationen.

Modellen visar för det första att tillit skapas över tid, i en ständigt pågående process mellan att vi visar en person, grupp eller organisation (i fortsättningen ”person” för enkelhets skull) tillit och att vi får återkoppling från resultatet av vår tillit. För det andra visar den att den tillit vi visar är beroende av i vilken utsträckning vi uppfattar personen som att hen 

  • besitter förmågan att göra det vi förväntar oss av hen (”kunna”), 
  • har integritet nog att agera så att principer och handlingar överensstämmer, även när det är obekvämt (”våga”)
  • är beredd att göra det som är anledningen till att vi vänder oss med vår tillit till hen (”vilja”). 

För det tredje pekar modellen också på att vår benägenhet att känna och visa tillit är beroende av vår egen inneboende förmåga till tillit. Den här punkten påverkas av tidigare erfarenheter, kulturella aspekter etc. För det fjärde pekar den på att graden av tillit hänger ihop med graden av upplevd risk – att låna en person en tia kräver sannolikt en lägre grad av tillit än att låna någon 10 000 kronor, då risken kan antas vara högre ju högre belopp jag riskerar att förlora.

Parterapeuten John Gottman beskriver hur tillit byggs upp över tid i ett antal ”sliding doors”-ögonblick, med syftning på filmen Sliding doors. Där utspelar sig två parallella historier med helt olika utfall, allt beroende på om Gwyneth Paltrow, som spelade huvudpersonen, hann med tunnelbanan eller ej. Innebörden är, som Gottman skriver, att 

In any interaction, there is a possibility of connecting with your partner or turning away from your partner. (I varje interaktion finns det en möjlighet att knyta an till din partner eller att vända dig bort från din partner.)

https://greatergood.berkeley.edu/article/item/john_gottman_on_trust_and_betrayal

Som exempel på vad det innebär, berättar Gottman om han, en kväll när han hade siktet på att fortsätta läsa en deckare han fastnat i, såg sin hustrus ledsna ansikte i badrumsspegeln. Han stod då inför valet att välja sin deckare eller att uppmärksamma sin fru. Valet föll på att fråga hustrun om vad som tyngde. Genom att se och lyssna till hennes berättelse, bidrog han till att stärka tilliten dem emellan. 

Brené Brown har identifierat vad hon kallar för tillitens anatomi. Jag tänker att det handlar om sju stycken värderingar, som vi kan välja att följa eller ej i alla de sliding doors-ögonblick som vi ställs inför i våra möten med andra. Som ledare, vänner, partners, föräldrar, kollegor… Och jag tänker att vi också har de där sliding doors-ögonblicken i förhållande till oss själva – för vi behöver även kunna känna tillit till oss själva för att kunna visa tillit till andra. 

1. Gränssättning – Du respekterar mina gränser, och du frågar om du är osäker på vad som går för sig och inte. Du är beredd att säga nej.

2. Pålitlighet – Du gör det du säger att du ska göra. Du lovar inte för mycket, utan levererar det du sagt och prioriterar mellan olika åtaganden. 

3. Ansvarstagande – Du står för dina misstag, ber om ursäkt och rättar till. 

4. Tystnadsplikt (eller som i orginalet ”vault – valvet”) – Du för inte saker vidare som du inte har lov att berätta. Jag måste veta att jag kan säga saker i förtroende och att du inte berättar hemliga saker om andra för mig. 

5. Integritet – du väljer det som är modigt framför det som är bekvämt. Du väljer det som är rätt framför det som är roligt, snabbt eller lätt. Och du väljer att leva dina värderingar istället för att enbart prata om dem. 

6. Icke-dömande – Vi kan prata om vad vi känner och behöver utan att döma varandra (eller oss själva, eftersom det hänger ihop med vår benägenhet att döma andra, tänker jag, förf:s tillägg). 

7. Generositet – Du tolkar andras avsikter, ord och handlingar så generöst du kan. 

s. 234-235 i Brown, B. (2015). Resa sig stark. Libris, Örebro

I det tillitsskapande i min kärleksrelation, som jag beskrev ovan, ser jag tydligt hur kombinationen av i synnerhet gränssättning, icke-dömande och generositet har varit en gynnsam grogrund. Och tilliten har befästs genom ett växande antal sliding doors-ögonblick där var och en tar ansvar för att ge uttryck för respektive svara med sina behov, idéer och önskemål.

Dagens luckpaket till dig är utmaningen är att identifiera ett sliding door-ögonblick när du valde att handla på ett sätt som, enligt de här punkterna, påverkade andras tillit till dig i positiv eller negativ riktning. Vilken känsla får du i kroppen av att tanken på det ögonblicket och din handling? Vad kan du dra för lärdom av ditt agerande för framtiden? Hur påverkade situationen din tillit till dig själv?