8 december – att möta livet med nybörjarens sinne

Tänk dig att möta livet som vore det för första gången. Utan förutfattade meningar, föreställningar om hur saker ska vara eller om hur människor borde bete sig eller hur de alltid beter sig. Med nyfikenhet, öppenhet, ja, kanske till och med förundran inför upplevelsen av det nya eller insikten du just fått.

Tänk dig att möta dagen, livet, världen som många små barn möter sin omgivning. Oförställt, utforskande, icke-dömande.

Min, Saras, upplevelse av att välja nybörjarens sinne är att tillvaron blir så mycket rikare i de stunderna. Jag upplever färgerna, ljuden, dofterna, smakerna, material och textur tydligare. Jag möter medmänniskor och mig själv med varmare ögon, mer lyssnande öron och öppnare hjärta. Jag tar lättare itu med saker som annars känns svåra eller obekväma. Upplevelsen av att vara en integrerad del av den större helhet som världen – människor, samhälle, djur och natur – utgör blir så mycket mer påtaglig.

Att stänga av de automatiska rösterna som jag tränat upp genom åren, de som bedömer och dömer. Eller att lägga bort distraktionen inte minst i form av mobilskärmen, för att istället fokusera på upplevelsen här och nu. Det kräver energi. Så jag fattar ju att jag och många med mig fastnar i vuxenhjärnans tröttare, tröttande och inte så konstruktiva sidor. ”Ja, ja. Det där är ju en kul idé. Men det kommer inte att gå/vara svårt för att…”. Eller ”Det där har jag provat förut. Det gick inte då heller”. Som min kollega benämner dem: mördarfraserna.

Nybörjarens sinne är viktigt i både ledarskapet av mig själv och av andra. Och i synnerhet i ledarskapet av andra kan det vara en utmaning. För vi bär ju med oss en bild av att ledaren är den som vet, den som är säker och har rätt. Men jag hävdar, och försöker tillämpa, att i synnerhet i ledarskapet av andra är det också oerhört angeläget att komma ihåg att just den här situationen med just de här människorna i just det här omvärldsläget aldrig har funnits förut. Liknande situationer, absolut. Men någonting är ändå genuint nytt, och därmed finns det ett utrymme för att ta med nybörjarens sinne i mitt ledarskap, tillsammans med min erfarenhet och upparbetade kunskap. Om inte annat så för att styra undan från mördarfraserna, som ju effektivt dödar all kreativitet och allt nytänkande.

I de stunder när jag fullt ut uppslukas av upplevelsen. När jag tar in samma gamla träd som jag alltid betraktar på vägen till pendeltåget som vore det första gången jag ser det och låter ögonen följa grenarnas former. När jag fullt ut möter en annan människa och fokuserar på att ta in vad hen säger i och utan ord. Då kan jag fyllas av förundran, tacksamhet och bubblande glädje över att världen, i all sin vånda, också är så vacker. Så rik på skönhet och spänning. Att bära med mig det i livet i stort, inklusive i mitt ledarskap av mig själv och andra är något som jag verkligen vill och vet ger mening.

Dagens luckpaket till dig är en inbjudan att tillämpa nybörjarsinnet vid ett eller t o m ett par tillfällen under de närmsta dagarna. Och att notera vad det gör med dig och din upplevelse.

Det här inlägget är en bearbetning av ett inlägg som första gången publicerades i februari 2020.

7 december – om skam, samhörighet och sårbarhet

Jag, Sara, citerade terapeuten Laila Dahls definition av emotionellt mod i inlägget om känslor 2 december

”… hävstången du använder när det du behöver göra/säga/vara innebär att på ett eller annat sätt göra dig sårbar – och när att göra dig sårbar är just det som känns läskigt.”

Med inspiration från det citatet plockade jag, inför det här inlägget på tema känslan, fram Brené Browns bok Mod att vara sårbar igen. I den skriver hon om skam, samhörighet och sårbarhet. Om att sårbarheten är ”kärnan, hjärtat, centrum i en meningsfull mänsklig tillvaro” och ”alla känslors kärna”. Utan sårbarhet försvåras kontakten med våra känslor, både de mörka och de ljusa.

Hon skriver också om att en kultur av otillräcklighet är den perfekta grogrunden för skam, skam som väcker vår djupt liggande rädsla av evolutionärt ursprung över att vi inte är tillräckligt … [fyll i valfritt ord] för att få höra till. Vår rädsla för att vi inte längre skulle vara värda samhörighet med andra. 

När jag läser boken, tänker jag att det är det amerikanska samhället hon beskriver. Och att vi väl ändå är mer avslappnade till att vi är dem vi är i Sverige. Eller är vi det? 

När skammen hälsar på, går förnuftet inte sällan i baklås. Upplevelsen av skam triggar vårt flykt/fajt-beteende. Inte sällan kapar reptilhjärnan hela kommandocentralen. Personerna som Brown intervjuat berättar om okontrollerbar vrede, galenskap eller avstängning som reaktion på skammen. Och som jag känner igen mig. Alltifrån ett dräpande svar, gärna av ”what about you”-karaktär, till de brännande, okontrollerbara tårarna som får mig att krympa och känna att jag riskerar att lösas upp och försvinna på samma sätt som Elphaba, den gröna häxan i musikalen Wicked, enligt sägnen skulle göra när hon kommer i kontakt med vatten. Jag har varit i dem. Eller om de till och med har varit mig.

Upp med skölden, ladda vapnen, spring in i grottan och göm mig för världen – allt för att skydda mig mot skammen. När det som behövs i själva verket är något helt annat: skamtålighet. Det är inte samma sak som att förneka eller göra motstånd mot skammen. Det är

”förmågan att förbli sig själv när skamkänslorna kommer, att ta sig igenom själva upplevelsen utan att offra sina värderingar och att komma ut på andra sidan skammen med större mod, medkänsla och samhörighet än man hade när man gick in i den.” 

Mod att vara sårbar, s. 75

Brown talar om skamtålighetens fyra delar: 

  • Att känna igen skammen när den attackerar, och förstå vad som väckte den. 
  • Kritiskt tänkande: hur förhåller sig de budskap och krav som triggar skammen hos dig med verkligheten? Står de verkligen för det och den du vill vara, eller är det (din bild av) andras krav, förväntningar och förhoppningar som utlöser känslan? 
  • Öppna dig för medkänsla med dig själv och från andra. Ja. Du läste rätt. För medkänsla, från dig själv. Prova att säga de ord till dig själv som du skulle sagt till en nära vän som var i samma situation som du. ”Så klyschigt”, kanske du tänker. Jag tänker att klyschor ibland uppfattas som klyschor för att det är sanningar som vi av någon anledning värjer oss mot. Men att de blivit klyschor för att de faktiskt är giltiga.
  • Prata om skammen. Dela din upplevelse med människor som du vet stöttar ditt inneboende värde. Sätt ord på vad du känner och vad du behöver. 

Jag började ju det här inlägget med ord om sårbarhet. Varför då så många ord om skammen? För att skam är det som främst får oss att värja oss för sårbarheten. Den, som Brown definierar som 

” en ovisshet, ett risktagande och en känslomässig nakenhet”. 

Mod att vara sårbar, s. 37

Och som med all ovisshet och risk krävs det mod för att våga ta steget. Emotionellt mod att våga bli avvisad. Utan att för den skull tappa fotfästet. Och det är viktigt, för att, som jag var inne på i inlägget den 2 december, tror jag att vi alla har mycket att vinna på att våga det modet. Som individer, som familjer, som grupper. Jag tror till och med, som Brown skriver att

”ärliga samtal om sårbarhet och skam kan förändra världen”. 

Mod att vara sårbar, s. 44

Dagens luckpaket är en utmaning igen. En utmaning och en inbjudan att reflektera över vilka skampunkter som du har. Brown beskriver hur hennes intervjupersoner blir berörda över formuleringen

”Aldrig … nog”.

Och hon radar upp ett antal svar som hon fått:

  • Aldrig bra nog
  • Aldrig perfekt nog
  • Aldrig mäktig nog
  • Aldrig smart nog
  • Aldrig ovanlig nog

Någonting högg till i mig när jag läste orden, och jag skrev dit ”aldrig kompetent nog” i slutet av listan.

Vilket eller vilka ord skjuter du in i i formuleringen mellan aldrig och nog? Hur känns det i kroppen när du läser vad du skrivit? Kan du tänka på någon eller några situationer när den här känslan aktiverats hos dig? Vad gjorde du som reaktion på känslan? Hur såg verkligheten ut i förhållande till känslan?

Den här reflektionen hjälper dig att förbereda dig för de första delarna i skamtåligheten, att känna igen och förstå vad som väckte skammen, liksom att pröva realismen i budskapet. För en sak är säker, och det är att vi alla känner skam någon gång. Nästa gång den står där med kniven mot din strupe, redo att ta över kommandobryggan, kan den här reflektionen hjälpa dig att stå bättre beredd.

6 december – om vad som hände när jag fick koll på blodsockret

Det var inte omöjligt – så skönt det kan vara att ha fel! 

Länge hade jag gett upp hoppet om att infria min önskan om att tappa i vikt. Jag ville inte bli lättare främst av estetiska skäl – jag hyser en stor kärlek till min, av den förhistoriska stilikonen Venus från Willendorf inspirerade, kroppsform – men för att mina höfter, knän och fötter skulle må bra av det. Och ok då, för att jag hade några ruskigt snygga, tillfälligt krympta klänningar i garderoben som jag gärna skulle vilja kunna använda igen. 

Men är man i klimakteriet och dessutom äter antidepressiva så är det kört. Det var min slutsats. I samtal med min läkare resonerade jag i våras om att testa ett läkemedel som sätter ner hungerkänslorna. Dyrt som bara den. Prover skulle tas, och jag skulle fundera över sommaren. 

Den sommaren under vilken jag bland annat träffade min skånska själssöstra Helena (som alltså är en annan Helena än den som jag samskapar denna julkalender med). Som alltid när vi träffas lär jag mig något nytt. Den här gången var det kostprogrammet Optimising Nutrition som hon berättade om och som jag googlade på. Och som (nästan) alltid när Helena inspirerar, hakade jag på. 

Grundtanken i programmet är att använda blodsockernivån för att kalibrera när och vad jag äter. Jag köpte mig en blodsockermätare och teststickor, laddade ner appen Datadriven Fasting, som är hubben för första delen av programmet, och började sticka mig i fingrarna.

Efter tre dagars mätande hade appen räknat ut ett triggervärde som jag nu skulle förhålla mig till. När jag kände mig hungrig eller sugen – stick i fingret! Om värdet var under triggervärdet, var det fritt fram att äta. Annars – vänta en halvtimme, drick lite vatten och testa igen. 

En till två timmar efter måltiden var det dags att mäta igen. Om blodsockervärdet inte stuckit iväg mer än ett visst mått jämfört med värdet innan var det en bra måltid. Om det hade ökat mer… ja, då var det fråga om mat som jag behövde vara mer försiktig med. Färsk pasta till exempel. Så gott, men ack så blodsockerhöjande. Och alkohol – visst har jag läst om effekten på alkohol och blodsocker. Men nu blev det svart på vitt för mig att blodsockernivåerna i min kropp sjönk långsammare efter ett glas eller två.

Efter ett par veckor började jag inse att det vare sig var klimakteriet eller de antidepressiva som gjorde att jag inte gått ner i vikt. Utan att jag helt enkelt ätit alltför mycket, alltför ofta och alltför blodsockerhöjande saker. På några veckor försvann raskt fem kg, tillsammans med min tidigare så bedövande eftermiddagströtthet. 

Jag blev lite irriterad på mig själv – jag har ju läst massor av böcker om kost, inklusive lchf och gi. Varför ska jag behöva en yttre, teknisk lösning för att börja omsätta kunskapen i praktiken? Men irritationen uppvägdes av resultatet, och nu jag har accepterat att en yttre trigger är något som jag går igång på.

Efter ett par månader började det gå långsammare neråt. För att jag blev sjuk (upprepade förkylningar bara, men även kvinnor kan drabbas av man colds med tillhörande sug efter tröstmat och godis – det är ju synd om mig!). Livstempot drogs också upp och vad stress gör med blodsockret hade jag också hunnit lära mig… Någonstans började jag också glömma bort att hålla koll på sockret regelbundet.

Samtidigt hade lärdomarna ändå någonstans börjat sätta sig i kroppen.

Jag står fortfarande över de flesta frukostar, eftersom jag prioriterar middagsmålet (vilket i mitt fall oftast får till effekt att mitt morgonsocker ligger över mitt triggervärde). Det äter jag oftare i sällskap, inte minst därför att det har en social funktion som jag sätter värde på. Jag äter också mindre portioner, men jag väljer i princip inte bort någon mat. Om jag vet att jag ska njuta färsk pasta till kvällsmat, så kan jag välja att grunda med min gröna smoothie till lunch eller mellanmål.

Jag har därför fortsatt nedåt på vågen, om än i ett långsammare tempo än inledningsvis (välbekant mönster från de flesta kostomläggningar). Det långsammare tempot gör mig inget; jag vet bara alltför väl vad effekten av snabba, utdragna viktnedgångar kan bli. Jag har passerat min tredje milstolpe av 10 och närmar nu mig -7 kg sedan augusti. På en fest häromveckan drog jag, mycket nöjd, till och med på en av klänningarna jag haft som målbild!

Dagens luckpaket är mitt recept på räddningsplankan grön smoothie. Bara för att det är en så vacker färg och energiboost. Jag tänker också att den kan vara en skön paus för magen mellan glöggmingel och julbord. Skål!

Ett äpple eller en banan

Två nävar djupfryst grönkål

Tre–fyra bitar djupfryst spenat

(Det går bra med vilka gröna blad som helst – har jag lessen sallatsblandning hemma, åker den i också)

Ev lite broccoli

En halv till en avocado

En tumme ingefära

En citron (om ekologisk slänger jag i hela med skal och allt)

En halv röd chili

Ca 2 dl vatten

Lite vetekli om du vill

Mixa hela härligheten. Späd med mer vatten om du vill ha den tunnare.

5 december – min trosbekännelse

Det femte perspektivet i vår modell för helhetligt och helande handlande handlar om de riktigt stora frågorna. De som saknar tvärsäkra svar. De som inte sällan rör sig i rymderna som är bortom ord, bortom tid och bortom rum. De som handlar om vad det är att vara människa. 

De här frågorna som kan ligga gömda och glömda i många år. De har dock en tendens att poppa upp och börjar brännas på allvar när vi hamnar i en så kallad gränssituation, det vill säga en situation där livet får oss till att, på nya sätt, förhålla oss till och förändra oss själva och våra liv: att bli kär, att få barn, att bli av med jobbet, bli allvarligt sjuk eller förlora någon som stått oss nära till exempel. 

I Sverige, som sägs vara världens mest sekulariserade land, är det här frågor som gör människor obekväma eller så känner de sig främmande inför dem. Inte minst gäller det om vi, som Helena och jag, Sara, ändå gör, när vi talar om det här perspektivet på rubrik- eller etikettnivå: ”andlighet”. Och det hänger väl delvis ihop med att det begreppet förknippas med religion, som antingen tolkas som att ”tro på något” eller som att vara (aktiv) medlem i något religiöst samfund. 

”Närmare 50 procent av den svenska befolkningen har i undersökningar uppgett att de tror på någon form av gudomlig makt eller kraft samtidigt som allt färre, omkring 15 procent, tror på en personlig Gud. Omkring 20 procent uppger att de inte tror på något” läser jag på Wikipedia. Kanske inte så konstigt då att folk blir obekväma eller finner frågorna irrelevanta.

För oss är det andliga perspektivet mycket större än frågan om att tro på en högre makt eller kraft. Det rymmer frågan om hur vi lever det liv vi fått att leva här på jorden. Hur vi ser på meningen med det. Hur vi lever tillsammans med andra, och hur vi tolkar och lever en gemensam mening, i förhållande till varandra, till dem som gått före och dem kommer efter oss, till andra varelser och till Gaia, vårt blågröna, klotrunda kosmiska rymdskepp. 

De här frågorna benämns ofta som existentiella. Och låt gå för det. Som Helena beskrev det i kalenderns första lucka, benämner vi vårt femte perspektiv, det femte fingret i vår hela hand, som det andliga, det existentiella, och fyller det med innebörd som är sann för oss. 

Och idag delar jag, Sara, orden som kommit att bli min trosbekännelse här på bloggen igen. Orden talar om tro som något som inte handlar om att hålla för sant eller bevisbart. Utan om att välja att lita på, sätta sin tillit till något. Min trosbekännelse bärs fram i Karin Boyes ord om den obändiga, men smärtsamma kraften i växandet. Om den hisnande, skrämmande upplevelsen i att överväga, men ändå tveka att släppa taget om det kända och bekväma för att kunna hörsamma den magnetiska dragningskraften i… något okänt, kanske vår livsuppgift, vårt kall, meningen med vårt liv?

Och orden talar om nåden att få blomma ut, om att välja att släppa taget och falla. Falla vilandes i den tillit, utan vilket allt stagnerar och förblir fruset, stängt och fastlåst. Men som när den bär, skapar allt, till och med själva världen. 

Dagens luckpaket är uppgiften att fundera på din ”trosbekännelse”.

Vilka ord summerar kärnan i existensen, livet, varandet för dig? Frågar du mig går det lika bra med Kenta som med Karin Boye eller Koranen. Så länge du har koll på vad som är riktigt viktigt för dig. 

Ja visst gör det ont

Ja visst gör det ont när knoppar brister.

Varför skulle annars våren tveka?

Varför skulle all vår heta längtan  

bindas i det frusna bitterbleka?

Höljet var ju knoppen hela vintern.

Vad är det för nytt, som tär och spränger?

Ja visst gör det ont när knoppar brister,

ont för det som växer

                              och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.

Skälvande av ängslan tungt de hänger,

klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  –

tyngden drar dem neråt, hur de klänger.

Svårt att vara oviss, rädd och delad,

svårt att känna djupet dra och kalla,

ändå sitta kvar och bara darra  –

svårt att vilja stanna

                              och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,

Brister som i jubel trädets knoppar.

Då, när ingen rädsla längre håller,

faller i ett glitter kvistens droppar

glömmer att de skrämdes av det nya

glömmer att de ängslades för färden  –

känner en sekund sin största trygghet,

vilar i den tillit

                              som skapar världen.

Karin Boye, 1935, ur För trädets skull

4 december – om en kungsväg till goda relationer

Ringfingret på vår hela hand är relationerna. Ensam är inte stark. Vi blir till som individer genom varandras ögon, öron och händer. Ju fler år jag lägger till min historia, desto viktigare blir förmågan att lyssna och nåden att bli lyssnad på i konsten att vara i relation med andra. 

Relationer byggs när jag lyssnar med viljan att förstå mer om den jag lyssnar på. Att lyssna för att vara i relation handlar alltså bland annat om hur jag lyssnar. 

Bild i samarbete mellan AI:t DALL-E2 och Sara Modig.

För lyssna kan vi ju göra på så många olika sätt: förstrött och halvhjärtat för att upprätthålla en mask av intresse, för att hitta en krok att hänga upp mina egna tankar och budskap på eller för att förstå sakinnehållet i det som det pratas om. 

Näring för relationerna hittar vi i det empatiska, inkännande lyssnandet. Det som vi tillämpar när vi lyssnar för att förstå mer om, få syn på och känna in mer av den andras tankar, känslor, situation och sammanhang. 

När jag coachar går jag in i vad min lärare i coachutbildningen kallade för coachtillståndet. När han beskrev det, kände jag igen det som en variant av den medvetna närvaro som är kärnan i mindfulnesspraktiken. Det handlar om en närvaro, där jag medvetet lägger hela mitt fokus och uppmärksamhet på den som jag coachar, och där jag hela tiden återvänder till den här uppmärksamheten när tankarna kommer, pockar på och lockar mig åt andra håll. 

Nu menar jag inte att vi alltid ska lyssna ”på coachiska” på varandra. Relationen mellan coach/mentor och klient/adept är trots allt en speciell sorts relation som inte är relevant eller rätt i alla lägen. Det blir jag ofta uppmärksammad på om inte annat av min samtalspart när jag mer eller mindre omedvetet glider in mot coachrollen i ett vardagssamtal med en vän eller familjemedlem…

Sen jag började att ta med närvaro och intention –  ”jag vill lyssna på den här personen för att bättre förstå hen och vyn från hens utsiktspunkt på världen” – mer medvetet in i vardagens lyssnande, om än på en annan nivå och med inte fullt så ”coachiska” frågor, känner jag dock mig som en bättre, lugnare och mer öppen lyssnare. Jag njuter till och med mer av att lyssna och samtala med andra än vad jag gjorde tidigare, i ett mer omedvetet lyssningstillstånd. 

I coachtillståndet ingår också icke-dömandet, som ju är en annan av hörnstenarna i mindfulness och coaching. Att inte döma, inte etikettera, är inte alltid lätt, men ack så utvecklande för mig som lyssnare. Så mycket mer jag hör av den andra och så mycket mer jag kan få syn på av världen, när jag inte stänger av öronen genom förutfattade meningar eller andra dömande mönster. 

Och att få bli lyssnad på i ett icke-dömande – som sagt, det är nåd. 

Dagens luckpaket innehåller uppmaningen till dig att observera lyssnandet i ditt liv.

För det första, hur du lyssnar på olika människor i olika situationer. För det andra, hur det känns att bli lyssnad på av personer med olika intentioner i sitt lyssnande. 

Advents- och jultiden erbjuder många tillfällen till möten med andra människor, möten som kan ge bra föda för observationer av och reflektioner kring lyssnandet. De kan också vara bra lyssningsgymsessioner för att träna på att lyssna med just den intention som du vill ha i varje givet tillfälle. Inget säger att vi nödvändigtvis måste lyssna empatiskt till varje person vi möter hela tiden och överallt. 

Men när du vill fördjupa relationen med den där personen som betyder mycket för dig – då är det lite av en kungsväg framåt!