Första gången jag, Sara, hörde begreppet digital fasta var i ett poddavsnitt i podden On being med filmskaparen Tiffany Shlain. Eller, hon kallade det inte digital fasta, utan Tech Shabbat, eftersom hon och hennes familj valde att lägga bort elektroniken under den judiska sabbaten. 24 timmar per vecka utan uppkoppling eller skärmar. En vila för tanken, den tredje delen i den hela handens modell, men som vi också ska se, för kropp, känslor och relationer.
Under en period efter att jag hört podden praktiserade jag digital fasta, och skrev om det bland annat i detta inlägg. Jag refererar i inlägget bland annat till en artikel i Fast Company, som i sin tur skrev om en studie som hade gjorts på 35 VD:ar, entreprenörer och andra höghastighetsfolk (i den allmänna föreställningen i alla fall). När jag nu klickar mig in på den igen, slås jag av en annan slutsats än de som fastnade första gången hos mig. Den här gången är det den första slutsatsen. om effekter på hållning och relationer som tar tag i mig:
Better Posture, Deeper Friendships
After three days without technology, people’s posture noticeably changed. They began to adapt to primarily looking forward into people’s eyes, rather than downward into their screens. This opened up the front of their bodies, pushing back their shoulders and realigning the back of their head with the spine. “A wonderful side effect of this is that people’s general energy opens up,” Unsworth says. “They appear much more approachable when they enter a room.”
This better eye contact also appeared to encourage people to connect with one another more deeply. They were able to relax into conversations and seemed more empathetic toward one another.
(Efter tre dagar utan teknik började personernas hållning att förändras på ett märkbart sätt. De började anpassa sig till att i första hand titta framåt, in i människors ögon, istället för neråt på sina skärmar. De öppnade upp framsidan på sina kroppar, sköt back axlarna och återlinjerade baksidan av sina huvuden med ryggraden. ”En underbar sidoeffekt av detta är att personers allmänna energi öppnar sig”, säger Unsworth [ansvarig för studien, mitt tillägg]. De ger ett mycket mer öppet och välkomnande intryck när de kommer in i ett rum.
Den bättre ögonkontakten föreföll också uppmuntra deltagarna att knyta an djupare till varandra. De kunde slappna av in i samtal och verkade mer empatiska mot varandra”.)
Det sägs att algoritmerna på sociala medier gynnar polarisering. Men tänk om själva användandet av den teknik som gör det möjligt för oss att ta del av sociala medier i sig gör oss mindre empatiska och obenägna att ta in andras perspektiv?
Jag har tänkt tanken några gånger under en osedvanligt pressad höst (och då brukar ändå mina höstar vara hektiska). Det vore skönt med en digital fasta igen. Träna på att leva utan lättillgängliga distraktioner. Låta tanken löpa och gå djupare, mer ostört. Öppna upp mer för kreativiteten och den fria flödande associationsleken som kräver ostörd tanketid. Bli mer närvarande i livet, det där som så lätt passerar medan jag samlar ännu några ädelstenar i Wooduko eller idkar självskadebeteende genom att scrolla i twitterflödet.
Dagens luckpaket för görande
Är du med mig på utmaningen? Vi sätter själva våra gränser. Vill vi börja med mindre än 24 timmar – låt gå för det, vi är väl vuxna. Vill vi stänga av längre – låt gå för det med. Vill du ha telefon- eller messengerfunktionen tillgänglig för att koordinera med familj och vänner – kör på!
Huvudsaken med den digitala fastan är att vi tar ett kliv bort från det oreflekterade slöanvändandet av teknik och skärm. Att vi utmanar oss att våga ha lite tråkigt, utan att för den skull plocka upp vår digitala napp. Att vi kan låta oss vila i ett möte med en medmänniska, utan att låta skärmen komma emellan. Att vi får syn på graden av dopaminberoende som just jag/du har upparbetat. Och att vi blir mer varse om vi vill göra andra, medvetna val av vad vi väljer att ge vår uppmärksamhet.
Häromveckan var jag, Sara, riktigt arg. Föremålet eller orsaken för min vrede är inte relevant för det här inlägget. Det är däremot upplevelsen. Jag kan fortfarande känna känslan av kokande vulkan, eldsprutande drakkraft och vitglödgad vrede i kroppen. Vid just det här tillfället minns jag också att jag noterade att jag inte grät. Jag var bara fylld av helig vrede.
Att jag minns just frånvaron av tårar så tydligt hänger ihop med att jag under större delen av livet inte kunnat bli arg utan att börja gråta och vrida om vreden till ledsenhet. Det har inte varit så lätthanterligt i vare sig yrkes- eller privatliv. Ofta hade en ordentlig vrede, med båda fötterna stadigt grundade i golvet och blicken lika fast som min ilska stor, känts mer… på sin plats, relevant och vuxet på något sätt.
Samtidigt har jag hört andra människor berätta om en upplevelse som är tvärtemot min. De berättar om oförmågan att gråta, att de inte kan känna sorg eller vemod, utan att de istället vänder de känslorna till vrede, förakt och hat.
En annan minnesbild av mina känslor – eller frånvaron av – var under min utmattning för drygt 15 år sedan. Då hade jag inte tillgång till någon som helst kontakt med glädjekänslan. Jag förmådde helt enkelt inte känna glädje över någonting, trots att jag bodde i ett vackert hus med sjöutsikt, jobbade med mitt drömjobb, hade fått tre barn som på barns vis visserligen kunde utmana, men som också var stora glädjeämnen, och jag hade en partner som jag upplevde en nära och stöttande relation med.
Tillvaron gick ändå i grått.
Precis som andningen kan känslorna ge oss viktiga signaler för hur vi mår. Ju mer bekanta vi är med alla våra känslor, desto bättre koll på vårt mående ur ett helhetsperspektiv har vi. Känslorna kan hjälpa oss att förstå och hantera olika situationer i livet, men de kan också stjälpa oss totalt när vi blir kidnappade av dem.
Förmågan att kunna identifiera och skilja mellan olika känslor, att åtminstone delvis förstå orsaken till dem, liksom att kunna hantera dem (”reglera” på psykologiska) hos sig själv och andra benämns emotionell intelligens. Begreppet myntades av psykologen och forskaren Michael Beldoch på 60-talet och lanserades brett av vetenskapsjournalisten Daniel Goleman i mitten av 90-talet när hans bok Känslans intelligens kom ut. Och den förmågan är en viktig del i vår metod och vårt projekt En hel hand.
Det är också det emotionella modet, som terapeuten Laila Dahl skrivit om. Hon definierar det som ”… hävstången du använder när det du behöver göra/säga/vara innebär att på ett eller annat sätt göra dig sårbar – och när att göra dig sårbar är just det som känns läskigt.”
Dagens luckpaket till dig är en inbjudan att reflektera en stund.
Över vilka känslor som du mer respektive mindre lätt tillåter dig att känna och ge uttryck för.
Över om du betraktar vissa känslor som oönskade uttryck för svaghet eller om du är öppen för alla känslor.
Över vilken eller vilka känslor som eventuellt väcks i dig när du betraktar dina svar.
Över hur du kopplar ihop en viss fysisk upplevelse med ett ord, benämningen på känslan.
Över om du någon gång upplevt hur en känsla övergått till en annan känsla när du tillåtit dig själv att känna den fullt ut för att sedan släppa den, istället för att vattna den och hålla fast den. Har du känt sorg övergå till tacksamhet eller vrede till beslutsamhet exempelvis?
Om du slår bort den här inbjudan med att känslotjafs inte är något för dig, stanna då bara upp och reflektera över vad du har att förlora på att öppna dörren på glänt för att bekanta dig mer med dina känslor. Jag känner i och för sig med dig – i förstone har du en hel del att förlora: det pansar du byggt upp under årens lopp, ditt bildliga ansikte (inte minst inför dig själv), det bekanta förhållningssättet.
På sikt vinner du ett livsspråk till. Du vinner också friheten som det är att leva utan din känslomässiga rustning. Och det finns en viss sannolikhet för att dina relationer utvecklas till det bättre, både till dig själv och andra.
Ska man tro Daniel Goleman följer även yrkesmässig framgång i spåren. Den tesen har dock kritiserats av forskare. Min egen upplevelse, och mångas med mig, är att övriga vinster av att bli mer bekant med sina känslor är alldeles tillräckliga. Det börjar med en smula emotionellt mod. Vågar du?
I år blir det julkalender på bloggen igen. Jag är så glad över ynnesten att få samskapa 2022 års julkalender med Helena Godotter Karlberg, utifrån vår gemensamma projektbaby ”En hel hand – metod och verktyg för helhetligt och helande handlande”. Varje dag delar vi våra tankar om någon av delarna i modellen, och ger dig dessutom ett litet luckpaket i form av en inbjudan till att göra – det kan vara en övning, att observera något eller en tanke att reflektera över.
Vem är då min medskapare? Helena arbetar främst med platsinnovation som handlar om att utveckla platser utifrån dess unika identitet och styrkor. Hon arbetar även med att utveckla ledare och företag via LTU Business, Luleå tekniska universitets affärsutvecklingsbolag. Hon har tidigare varit vd för Piteå Science Park och styrelseledamot i SISP, Swedish Incubators and Science parks. Nu är hon styrelseledamot i SVID, Stiftelsen Svensk Industridesign och ordförande i Svenska Designsällskapet.
Helena Godotter Karlberg
Helena har en bakgrund som journalist och har arbetat med press, radio och tv under 15 år. Regelbundet föreläser hon om platsinnovation och platsattraktivitet. Helena är även en uppskattad och flitigt anlitad moderator. Tillsammans med Renata Chlumska, första svenska kvinnan på Mount Everest, driver hon Summitpodden, en podd om höga berg och djupa dalar där äventyr möter näringsliv. Helena driver även Latitude 66-podden som handlar om ledarskap och mentorskap med utgångspunkt i norra Sverige. Hon är uppvuxen i Helsingborg, har rötterna i Härjedalen och baslägret finns numera i Luleå. Tillsammans med mig, Sara Modig, har hon nyligen startat projektet ”En hel hand”.
Idag berättar Helena om upprinnelsen och innehållet i projektet. Lite längre ner i inlägget bjuder Sara in dig till det första luckpaketet – att iaktta ditt andetag.
1 december – En hel hand av Helena Godotter Karlberg
Vår relation, min och Saras, började för flera år sedan i ett litet kök, i Almedalen. Där hade engagerade politiker, journalister och lobbyister samlats för att dela åsikter, insikter och erfarenheter. Alla var i Almedalen på grund av vårt samhällsengagemang, som talare, opinionsbildare och moderatorer. Vi skrattade, dansade och lyssnade på musik för att slappna av efter många, långa intensiva dagar. Samtalen om miljö, jämställdhet, integration och digitalisering fortsatte studsa mellan väggarna, långt in på natten, i en symbios av dunkande toner. Nu flera år senare, kämpar vi idogt vidare för att få en bättre och mer hållbar och fantastisk planet och många, som befann sig i det lilla köket den där natten i Almedalen, finns på ledande positioner i vårt samhälle idag. Innovation och design var och är en gemensam nämnare, design som process med användaren i fokus.
Sara och jag har under åren funnits i varandras närhet, i parallella organisationer, med mer eller mindre tydliga kopplingar till varandra. Men vi inte arbetat tillsammans, förrän nu. Vi har varit nyfikna på varandras uppdrag och på varandra som människor, och när Sara la ut en annons på sociala medier att hon sökte personer att coacha, nappade jag direkt. Jag arbetar själv med att utveckla ledare, företag och platser såsom kommuner och regioner, och jag befann mig i en fas där jag behövde stöd och ett bollplank, dels för att dels kunna leda mig själv, dels för att leda andra.
Sara har jag alltid haft ett stort förtroende för, och att få möjligheten att bli coachad av henne, kändes både spännande och utmanande. Det jag fastnade för hos Sara var att hon arbetar med hela människan. För mig handlar allt om helhet och jag har alltid ett holistiskt perspektiv i allt jag gör.
Det första riktiga coachsamtalet blev en a-ha-upplevelse. Sara har förmågan att ställa frågor som leder till eftertänksamhet. Hon kunde dessutom hjälpa mig att samla mina idéer och tankar som for runt som ett virrvarr. Frågor varvades med meditationsövningar och ett kreativt brainstormande av idéer. Efteråt kände jag mig till freds och samtidigt upprymd. Dessutom en gnutta stolt att Sara ville lägga tid på mig! Coachsamtalen utvecklades snabbt till en mentor-adept-relation, där vi båda delade med oss av ärliga funderingar och tankar. Samtalen ledde vänskap och till samskapande. Nu ger vi varandra tid för att skapa och göra skillnad – tillsammans!
”En hel hand” föddes en sen kväll över Teams, där jag satt i mitt kök utanför Luleå och Sara i sitt utanför Stockholm. ”En hel hand” är en metod i att leda sig själv och andra. Den utgår från hela människan och är en metod som består av fem delar som alla måste fungera och vara synkade med varandra för att vi ska må bra, som hela människor. De fem delarna är
Den fysiska – handlar om att kroppen ska må bra, att det är viktigt att hålla igång, röra på sig, träna, bygga muskler, men också stretcha, slappna av, vila. Det handlar även om att äta bra och om att ta tillvara andningen som redskap för välmående.
Den mentala – handlar om hjärnan, om att den ska få stimulans, ny kunskap, nya intryck, insikter, men också vila. Idag får vi så mycket intryck hela tiden via massor med informationskanaler. Vi läser, ser på tv, film, lyssnar på radio, poddar, reser. Det förflyttar våra tankar framåt och bakåt och får oss att tänka, att utmana oss själva. Det är bra, men det är också viktigt att stänga av ibland, så att hjärnan får vila, återhämta sig t ex via meditation.
Den emotionella – handlar om hjärtat, att det känns bra i magen och i själen. De ger kraft och energi samt skapar harmoni och ork. Men också medkänsla och en förståelse för olika situationer och människor på ett djupare plan.
Den sociala – handlar om relationer och att vårda dem. Familj, vänner, medarbetare, kunder, invånare. Alla du har runt omkring dig.
Den existentiella – handlar om det universella, att känna sig som en del i ett större sammanhang. Här kommer värderingar in, det andliga. Jag personligen är väldigt lyhörd på tecken i naturen. Alla svar finns där, det gäller bara att se dem.
Lucka 1 – med kroppen och andningen i fokus, av Sara Modig
Lucka nummer 1 har kroppen i fokus och något av det mest grundläggande i livet – andningen. Från ditt första till ditt sista andetag hinner du med sådär 500–600 miljoner stycken, om du lever i 80 år. Med tanke på den mängden andetag är det tur att andningen i huvudsak sköter sig själv.
Hur du andas speglar hur du mår. Och vice versa – hur du andas påverkar hur du mår. Det har visa män och kvinnor vetat i tusentals år. Idag vittnar många som jobbar med andningsträning i någon form om en explosion av intresse för andning.
Jag har tidigare skrivit om min relation till mitt andetag. Där berättade jag bland annat om hur jag för drygt ett år sedan hörde begreppet andningspedagog för första gången. Något klack till i mig då. Efter att ha frågat mitt stående orakel Google hade jag snart anmält mig till en utbildning till just andningspedagog, och i januari i år drog ”andningspedagogutbildningen (APU) med inriktning på livsenergi i terapeutiskt arbete” igång med mig som en av deltagarna.
Kursen har så här långt varit en fantastisk upptäcktsresa i kunskap om medvetenhet och emotionell intelligens, biografi och familjeförhållanden, livsenergi, prana och sexuell energi samt etik, empati och ansvar som andningspedagog. Det har också varit en inre upptäcktsresa, som gett mig en helt annan trygghet, lyhördhet och förankring i min kropp än vad jag tidigare haft. Kanske var det den tryggheten som gjorde att jag, utan minsta tvekan, svarade ja när jag fick frågan om jag höll kurser i andning i våras. Jag, som alltid känt tvekan och varit obekväm inför att marknadsföra och sälja min kompetens. Nu kändes det bara helt självklart, och till och med angeläget.
För ett par veckor sedanvar det premiär för den första andningskursen i egen regi. Min fascination av andningen smittade tydligen, för på frågan om vad det bästa med kursen var har jag bland annat fått svaren
Utöver övningarna, utbytet med övriga deltagare inklusive kursledaren.
Ditt engagemang och att upptäcka deltagarnas olika upplevelse av samma övning.
Saras smittande entusiasm för andning
Den fina stämningen i gruppen och ditt fantastiska ledarskap. Din energi gjorde att man kände sig välkommen, inkluderad och avslappnad.
Den första övningen deltagarna fick göra på andningskursen är i mitt tycke en av de viktigaste. För den låter dig få syn på, och en känsla av, din naturliga andning. Din andningsbaseline liksom. Den är också en utmärkt temperaturmätare, inte bara på din andning, utan också på ditt mående (”hur du andas speglar hur du mår” skrev jag ju ovan). Och det första luckpaketet till dig är en inbjudan att gå från andningsomedvetenhet till andningsmedvetenhet.
Där du befinner dig just nu, stanna upp och rikta din uppmärksamhet mot din andning.
Ta några andetag och följ luftens väg in i kroppen, ner i lungorna och ut igen. Vad noterar du om din andning?
Sker den med näsan eller munnen?
Vilken frekvens har den?
Vilken del av andetaget är längst – ut- eller inandningen?
Finns någon paus mellan in- respektive utandning, mellan ut- respektive inandning eller följer de direkt på varandra?
Hur långt ner i kroppen rör den sig? Stannar den under nyckelbenen? Eller landar den i bröstkorgen, kanske till och med djupt ner i magen?
Hur känns andetaget från insidan av din kropp? Från utsidan?
Att bli medveten om hur ”andningen andas dig” är första steget mot att bli mer hemmastadd i din kropp med andningens hjälp. Att bli mer närvarande och fokuserad i nuet. Det är också ett första steg mot att kunna ta hjälp av dina känslor istället för att stjälpas över ända av dem, tänka klart, fördjupa dina relationer och kontakten med din plats i universum, den del av livet som går bortom orden, tiden och rummet.
