Självsamhet i tvåsamhet

Har precis börjat läsa Själv – kraften i egentid av Linus Jonkman. Jag har alltid haft stort behov av just egentid. Har alltid tyckt om att vara själv, gå på bio själv, gå ut och äta själv, gå på promenad själv, gå på kurs själv – ja, helt enkelt umgås med mig själv. Jag åsidosatte det länge till förmån för tvåsamhet och, framförallt de senaste åren, för familjetid. Inte för att jag var tvingad därtill, men för att jag ville det – också. Behovet av egentid tog sig alltför sällan upp till den nivå där det kunde formuleras som vilja, än mindre prioriteras, av mig.

Sedan ett par år (sedan jag deltog i bloggutmaningen #blogg100 2015 och 2016 närmare bestämt) har jag förstått att jag är lagd åt såväl det högkänsliga som det introverta hållet (jag vacklar på gränsen mellan ambivert och introvert, beroende på dagsform). Och eftersom jag lever mer i huvudet än i kroppen, är det när jag får yttre etiketter på mina egenskaper och erfarenheter som jag börjar ta dem på allvar. (Ok, jobbar på att lyssna på min inre röst lite mer. Intuition och självtillit är ju ganska bra saker.)

Är därför så tacksam över att älsklingen min, precis som jag, har behov av självsamheten, som Jonkman kallar det, och att han dessutom är bra på att värna detta behov. Där jag skulle ha kunnat springa hals över huvud in i tvåsamhet och närhet så fort tillfälle gavs för att säkerställa att jag fortfarande var önskad och vald, utmanas jag i att stanna upp och vänta in min egen själ, mitt eget själv.

Just nu är jag i en fas där jag landar mjukt i utmaningen. Där jag får träna på att välja inte bara älsklingen, utan också mig själv. På att bli vald och älskad, inte bara av älsklingen, utan också av mig själv. Och där lugnet i detta har börjat gro igen. Jag känner att det gör mig gott. (Och det behöver jag inget yttre kvitto eller etikett för att konstatera.)

Därför talade ett citat om ett starkt (eller gott) äktenskap av poeten Rainer Maria Rilke i Jonkmans bok så starkt till mig. Jag letade upp sammanhanget för citatet, och så här skrev Rilke om det goda äktenskapet (eller som jag väljer att tolka det, kärleksrelationen.):

Enligt min åsikt handlar äktenskapet inte om att skapa en snabb gemenskap genom att riva ner och störta alla gränser, snarare är ett gott äktenskap är det där varje person utser den andre till väktare av sin ensamhet och därigenom visar denna det största förtroendet han kan ge.

En samexistens av två människor är en omöjlighet och, där den existerar, en inskränkning, ett ömsesidigt avtal som berövar en part eller båda deras fulla frihet och utveckling.

Men när insikten grundats om att det råder ett oändligt avstånd även mellan de människor som står varandra närmast, kan de njuta av en underbar existens sida vid sida, när de lyckas älska rymden mellan sig, som ger dem möjlighet, att alltid se varandra i full gestalt och framför en stor himmel!

Rainer Maria Rilke i Brev till Emanuel von Bodman                              (min översättning)

Från Rilkes ord associerar jag vidare till Khalil Gibrans ord om äktenskapet:

Älska varandra, men gör inte kärleken till en boja; Låt den hellre vara likt ett öppet hav mellan era själars stränder. Fyll varandras bägare, men drick inte ur samma bägare. Giv varandra av ert bröd, men ät inte av samma stycke bröd.

Sjung och dansa tillsammans och var glada, men låt var och en av er få vara ensam, Liksom strängarna på en luta är ensamma även när de vibrerar av samma musik.

Ge era hjärtan, men inte i varandras förvar, Ty endast livets hand förmår rymma era hjärtan. Och stå vid varandras sida, men inte för nära; Ty templets pelare står åtskilda, Och eken och cypressen växer inte i varandras skugga

Eken och cypressen. Det är vi det. Med hjärtana lagda i livets hand. Vårt gemensamma och samtidigt självsamma liv.

I just called to say I love you

Jag är kär. Härligt nykär. Messenger går varm av kärleksbetygelser i båda riktningarna. Poesin når ständigt nya höjder i våra inlägg.

IMG_7248Jag märker att min kärastes ord av kärlek, ömhet, uppskattning och åtrå ger näring åt mina känslor för honom. Och förstår att han upplever samma sak från sitt håll.

Vår gemensamma orddans blir till en vacker spiral av kärlek, en härligt bubblande, växande, fördjupande spiral av tillhörighet och ett framväxande ”vi”.

Hur mycket betyder de små orden av kärlek och uppskattning för att hålla en god relation vid liv när veckor blir till månader blir till år? Jag tänker att vi nog har lätt att underskatta betydelsen av dem, när den så kallade vardagen – eller de mindre lustfyllda sidorna av det som är vardagen – gör sig påmind och kanske till och med dominerar tillvaron och vår parrelation. Ekonomi, krav från barn, släkt och vänner, jobb, aktiviteter, boende och bil… och så alla våra egna mindre behagliga sidor. De där aspekterna av oss som vi inser inte gagnar oss och våra relationer, men som vi inte har kraften att göra något åt.

Ord kan aldrig ersätta handling. Men de är ett utmärkt komplement.

Ordens effekt på oss är i vissa fall livslång. I andra fall en färskvara.

När det gäller vården av en kärleksrelation är det kanske bäst att ta det säkra före det osäkra och betrakta orden som en färskvara. Att dagligen ge sin älskade en dos verbala kärleksbetygelser (gärna kompletterade med kärleksfulla handlingar så klart).

Jag vågar påstå att det inte finns något att förlora på detta. Utöver mer av ditt hjärta till den du redan gett bort en stor del av det till, förstås. Å andra sidan ökar du sannolikheten att du själv i motsvarande utsträckning får kärleksord tillbaka – och din del av den andras hjärta växer.

Jag och min käraste är i alla fall överens om att köra dagliga träningspass i att uttrycka våra känslor för varandra. Och vi är överens om att vi vill göra det länge till.

Så jag letar upp Berth Idoffs (oh, I like them hockeyfrills!) på Spotify och gnolar med i refrängen

Små små små ord av kärlek.
Små små små ord av ömhet, ska vi ge varann.

Gnolar du med mig?

PS. Jag tror att det här också funkar på och är viktigt i relationen till våra barn. Så ”skäm bort” dem med kärleksbetygelser! DS.