Hälsoglädje är min intention för 2018

De senaste två åren har jag valt att sätta ett årsord, en intention, för det kommande året istället för att avge ett nyårslöfte. 2016 var det Sanning och balans, 2017 Varsam glädje. I år är det ordet Hälsoglädje som kommit till mig. 

Den allra första tanken kring just detta årsord handlade om något som jag slagits med hela livet – nämligen att hålla / komma ner till en hälsosam vikt. Men ju mer jag reflekterat de senaste dagarna, desto bredare har min tolkning blivit. Och när jag fräschar upp kunskaperna om begreppet, påminns jag om att hälsa handlar om mycket mer än frånvaro av sjukdom och smärta, eller om goda värden på hälsotester. Enligt WHO:s definition (som i mitt tycke är ganska utopisk, men icke desto mindre eftersträvansvärd) är hälsa i själva verket

… ett tillstånd av fullkomligt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande, inte endast frånvaro av sjukdom eller funktionsnedsättning.

Välbefinnande är en högst subjektiv upplevelse. Så det är upp till mig att definiera vad jag lägger i hälsa, givetvis mot bakgrund om vad vetenskapen, konsten och de andliga traditionerna under årtusendena kommit till och förmedlar insikt om.

De tre områdena som WHO tar upp är sammanbundna med varandra. En fysisk smärta kan exempelvis störa min sömn, vilket i sin tur har påverkan på mitt psykiska välbefinnande och i förlängningen därigenom också mitt sociala.

Jag vet att fysiskt välbefinnande får näring av rörelse och hälsobefrämjande matvanor. Även sömn och fysisk beröring bidrar. Likaså vet jag att minskad eller om möjligt eliminerad smärta spelar in.

Psykiskt välbefinnande är för mig mycket nära förknippat med Aaron Antonovskys KASAM-begrepp, Känsla Av Sammanhang. Det handlar om ett tillstånd där min tillvaro för mig ter sig förutsägbar, begriplig, strukturerad, hanterbar och meningsfull. Här spelar faktorer som stress och återhämtning, autonomi och handlingsförmåga samt utrymme för existensiella och transcendenta aspekter av tillvaron in. För mig är också är utrymmet för – och orken till – nyfikenhet, utforskande och lärande centralt för psykiskt välbefinnande.

Socialt välbefinnande, slutligen, handlar om att jag känner mig sedd, bekräftad och önskad i relationen till andra människor, i alla nyanser av kärleken: eros, philia, ludus, agape, pragma och philautia. För att jag ska förmå omfamna detta på djupet, behöver jag också tillåta mig att se, bekräfta och önska mig själv.

OK, men hälsoGLÄDJE?

Jag vet att glädjekomponenten i mitt årsord kom till mig av en anledning. Jag har alltid haft en faiblesse för att göra upp (över)ambitiösa planer för stora, omvälvande förändringar på temat Nu är det dags att skärpa sig och bli perfektJa, jag är väl medveten om hur ohållbar, för att inte säga korkad och rätt så oschysst mot mig själv, ett sådant tema är.

Och just därför väljer jag att närma mig 2018 års hälsoresa med ingång i glädje. Jag vill välja till sånt jag vet befrämjar mitt välbefinnande istället för att förbjuda mig saker. Och jag vill glädja mig åt ett ökat välbefinnande istället för att banna mig för misslyckanden att hålla mig till den smala vägen.

Sätter en fot före den andra. Och den andra lite vid sidan om den första. Shakear lite, gör en jive med händerna. För 2018 års hälsoresa är det inte vandring på den där smala vägen som gäller. Den ska dansas. I glädje. Den ska dansas på de vägar som jag prövar och som jag finner leder framåt, mot det där ökade välbefinnandet som sammantaget utgör hälsa.

(Bilden till det här inlägget är gjord i Canva.com)

Det var då en välsignad jul

Juldagskväll. Adventskalenderns alla bildliga luckor är avklarade. Julfirandet i princip likaså.

Min kloke älskade E skrev i vår chat på tema julfirande att

Julen betyder mer än bara solens eller Jesus födelse, det är tid för omtänksamhet, kärlek o frid.

En kan välja att se julfirandets traditioner och förväntningar som krav, måsten och bördor. Men en kan också välja att se dem som tillfällen att öva sig i just omtanke, kärlek och frid.

Omtanke – exempelvis i form av min julklappsurvalsprocess: jag tänker på människorna som jag ska ge klapparna till – vad tror jag att hen blir glad för, vad har hen sagt att hen behöver eller önskar sig? Ett av många bra sätt att vara uppmärksam på och omtänksam mot dem som är mig nära och kära. Året om, för jag lyssnar och noterar det kontinuerligt.

Kärlek – för att jag väljer att tillbringa tid med människor som jag vet att jag är betydelsefull för. Som jag vet sätter värde på att vara med mig. Människor som också betyder mycket för mig, och som jag värdesätter att få träffa. Som är en viktig del av det som är mitt sammanhang, det som gjort och gör mig till den jag är.

Frid. Mitt i ruschen och stressen. Faktiskt. Djupare i år än tidigare. För att jag valt och haft utrymme att ge mig hän i förberedelser och traditioner, oavsett om det gällt att klä granen, inhandling, resa eller matlagning.

Den heliga timmen mellan 15 och 16 på julafton tillbringade jag i köket. Nästan själv och med Kalle på TVn runt hörnet. Jag konstaterade att jag var så nöjd med att bara höra ljudspåret – jag såg ju ändå alla bilderna framför mig, inne i huvudet. Och jag var i flow – fram med rätter, lägga upp på fat, bränna vid och värma på.

Jag kunde valt att gå in i stress. Jag surfade på en våg av frid och fokus. Beslutet om att ge mig hän som gradvis växt fram i mig denna december bidrog säkert. (Tro inte att jag lyckats 100%; man vänder ju inte en oljetanker på en femöring direkt)

Förhoppningsvis har omtanke, kärlek och frid plats i våra liv året om. Men för mig är julen en alldeles extra magisk tid att öva sig i dem. (Ja, öva. De är ju som muskler – ju mer vi tränar på att känna dem, desto bättre blir vi. Det är iallafall min erfarenhet.)

Det är en tid som dessutom är en manifestation av mitt historiska sammanhang i form av traditioner som utvecklats under sekler, decennier eller år. Traditioner som inte behöver stå skrivna i sten – vi väljer att behålla dem som ger mening, lämna dem som förlorat den liksom att testa och forma nya embryon till traditioner som svarar mot dagens behov och önskningar.

Släkten följa släktens gång. Sällan står innebörden av den textraden så tydlig för mig som på jul. Inte längre som en tvångströja. Men som en rikedom och värme.

Omtanke, kärlek och frid. Det hoppas jag att du har fått uppleva denna jul. Från andra och från dig själv.

Jesusbarn minus 15 – Söndagstack vecka 50

I detta nådens år 2017 gör jag min egen bloggadventskalenderutmaning. En reflektion om dagen. Inte nödvändigtvis med explicit anknytning till adventstidens tema – väntan på julens ankomst. Men säkert hittar den som vill något slags association till ljus, glögg, glitter och krubbor.

Andra söndagen i advent tänker jag ägna mitt inlägg åt tacksamhet, något mitt liv flödar av just nu.

Jag är tacksam för att jag är stark, även när jag är svag. En styrka som har gett mig ett hem som jag trivs oerhört bra i, och där jag tränar på att känna efter vad jag vill och behöver för att må bra. En plats där jag nu kan fortsätta att bli allt starkare, och där jag kan träna på att tala om för mig själv var gränser går, viljan och lusten styr och vilka behov som jag ska prioritera.

Jag är tacksam för min älskade E, min frölovade. Skratt, ömhet, tystnad, lust och åtrå, praktiskt fixande, delikata måltider, utflykter, promenader… Livet tillsammans är gott. Och det har bara börjat.

Jag är tacksam för Es fina dotter A, som jag nu lär känna allt mer. En fantastisk person, med så mycket sprudlande energi och skaparkraft.

Jag är tacksam för min nya anställning på Usify – hos ett härligt och kompetent gäng med kollegor. Möjligheterna för mig att såväl lära och utveckla som att bidra till företagets och våra kunders lärande och utveckling ser mycket ljusa ut. Och det är fullt ös från start!

Jag är tacksam för kära Helena, som jag flera gånger på senare tid har kräkts ur mig sorg och ilska efter separationen som bubblade upp igen. Och hon ger mig plats, och hjälper mig att få syn på mina hjärnspöken, så att de flyr sin kos och nordanvinden bedarrar.

Jag är tacksam för mina tre älskade barn, som vilken minut som helst kommer att storma in genom dörren. Nu är det min tur att få rå om dem en vecka. Livet när det är som helast.

Jag hittade den här braiga modellen när jag var på julfest på barnens skola. Den har en hel del med tacksamhet att göra.

 

Jesusbarn minus 18 – frölovade

I detta nådens år 2017 gör jag min egen bloggadventskalenderutmaning. En reflektion om dagen. Inte nödvändigtvis med explicit anknytning till adventstidens tema – väntan på julens ankomst. Men säkert hittar den som vill något slags association till ljus, glögg, glitter och krubbor.

Jo, jag har stavat rätt i rubriken. Vi har inte förlovat oss – däremot frölovat oss.

Med andra ord – vi har tillsammans planterat frön till en planta som vi vill och har för avsikt att vårda tillsammans under många år framöver. Ett vårdträd, som min käraste föreslog för någon vecka sedan, och som sen fått våra tankar att spinna kring symboliken för vårt förhållande som ligger i denna tanke.

Vår frölovning är materialiserad i silkesträdsfrön i små svarta planteringskrukor.

Silkesträd, som vi har ambitionen att göra en vacker bonsai av (vi håller tummarna att åtminstone ett av sex frön och så småningom plantor ska klara vår omvårdnad). Silkesträd som en symbol för något som värmer när det är kallt och som svalkar när det är varmt – så där skönt balanserande som silket sägs göra. Silkesträd för att det är en relativt enkel nybörjarbonsai. Och Silkesträd – givetvis för skönhetens skull!

En bonsai – ska ni vingklippa och starkt beskära er kärlek, eller er själva i er relation? kanske någon frågar. Nej, svarar jag. Valet av symbolik (förutom att det i ärlighetens namn började som en kul grej) att skapa en bonsai (som för övrigt kan bli rejält stor om någon undrar) handlar om att det är en process som tarvar daglig omsorg och omvårdnad av det som växer, i ljuset av en långsiktig vision för något som ska bli (relativt) stort, starkt och otroligt vackert. Precis som för ett förhållande.

Visst kan plantan gå och dö och visst tar förhållanden slut trots gemensamma drömmar om framtiden. Men utan riktning och intention mejslas aldrig den speciella bonsaiskönheten fram. Och utan riktning och intention når ett förhållande inte heller den mognad som ett antal genomjobbade kriser av olika storlek kan förlösa.

För snart ett halvår sedan kom han in i mitt liv, min E. Så småningom i sällskap med dotter och katt. Min käraste och nu frölovade, som har ett så stort och vackert hjärta med plats för både mig, mina barn och min katt. Tacksamheten över det vi har tillsammans är stor, och den växer sig allt större för varje dag. Som ett vackert blommande och ljuvligt doftande träd.

Jesusbarn minus 21 – Mörker och ljus

I detta nådens år 2017 gör jag min egen bloggadventskalenderutmaning. En reflektion om dagen. Inte nödvändigtvis med explicit anknytning till adventstidens tema – väntan på julens ankomst. Men säkert hittar den som vill något slags association till ljus, glögg, glitter och krubbor.

Om det finns ljus, finns det mörker; om kyla, hetta; om höjd, djup; om fast, flytande; om hårt, mjukt; om skrovligt, lent; om stiltje, storm; om framgång, motgång; om liv, död.

Pytagoras

Både och. Yin och yang. Inte nödvändigtvis efter varandra, utan också samtidigt.

Konsten att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Eller, kanske ännu svårare, två känslor i hjärtat samtidigt. Eller att härbärgera flera olika känslor från två delar av känslospektrumet samtidigt.

Utan att bli galen. Utan att känna att det ena förtar existensen av det andra. Är det det som är vishet?

Ett vet jag, och det är att det iallafall är mognad. Och sådan nås inte sällan genom smärtan.

Vredens och sorgens orkanvindar som slet sönder seglen i min hjärtebåt så hårt vid denna tid förra året. Tack och lov har de mojnat. Tack och lov, eftersom jag dräneras på livslust när de stormar i mig.

Tack och lov har andra vindar också börjat blåsa: kärlekens sunnan, glädjens västan, hoppets östan.

I mig blåser vindarna samtidigt. Vreden och sorgen över att ha blivit lämnad kan fortfarande sätta in med orkanstyrkor. Inte sällan genom nattens oskyddade drömmar, och jag vaknar med blödande hjärta.

En av de smärtsamt förvärvade lärdomarna från förra året är att det inte går att trycka undan vreden och sorgen och tro att de därmed är borta. De måste få blåsa ut med full kraft innan de kan lägga sig.

Den aktuella väderprognosen inrymmer storm från norr i en upplevelse av mindervärdighet, även om jag vet att det inte är upphovspersonens avsikt att nedvärdera mig.

Så jag tränar mig på att observera och vara i nordan, utan att trycka undan och förneka den. Jag drar på mig stormstället, knyter fast livlinan i masten och tränar på att härbärgera nordanvind, att låta den blåsa samtidigt och vid sidan om kärlekens, glädjens och hoppets tilltagande vindar.

Det är ok att snurra runt ett tag.