730 dagar

I musikalen Rent finns en sång som jag (och mina musikaltokiga barn) tycker mycket om. Texten ställer frågan om hur man mäter ett år i ett liv. Ett år, eller femhundratjugofemtusensexhundra minuter. 365 dagar.

Idag är det 730 dagar sedan jag ställdes inför att omvärdera och omforma mitt liv och mitt sammanhang på det mest genomgripande sätt jag upplevt hittills. Hur mäter jag de två åren som gått?

I ett antal tappade och återfunna fotfästen?

I en kropp som lärt knoppen som sitter längst upp på den att börja förstå det språk den talar, med fonem som smärta såväl som lust?

I ett antal vänner som hållit mig uppe när fotfästet var borta? Som delat sina smärtor och glädjor, som jag fått komma nära, näras av och ge näring i delad sårbarhet?

I 55 egna kvadrat i Årsta?

I ett antal släppta tag om det som varit?

I nästan lika många (på ett ungefär) svallvågor av sorg och ilska över det som inte blev och det som blivit?

I minst 2190 anledningar i vardagen till tacksamhet?

Sången från Rent heter Seasons of Love. Jag provar att mäta åren i kärlekens olika årstider:

Den brustna.

Den obesvarade.

Den avslutade, döda.

Den förtvivlade, förundrade, förankrade, förtjusta, för eviga till barnen.

Den till vänner och familj.

Den till livet, trots allt.

Den sensuella, till min egen hud och njutning.

Den härligt erotiska med en annan människa.

Den ljuvligt romantiska.

Den nya.

Den pirriga.

Den besvarade.

Den om en framtid tillsammans avsiktliga.

Den sakta återvändande och växande till mig själv.

Den till livet. Tack vare det.

Ja. Det är som de föreslår i sången. Kärlekens många skiftningar, toner och former är det som främst mätt upp och präglat dessa två år. Jag tror bestämt jag ska fortsätta att använda kärleken som mätglas när jag blandar drinken som är mitt liv.

Jag har inga förväntningar på att det ska vara smärt- eller sorgefritt. Men för att få kunna mäta upp kärlekens ljusa toner är det nödvändigt att ta risken att mäta upp även de mörka sägs det. Den risken får det vara värt. För som det sjungs i en annan musikal, som jag häromdagen fick min 15-åring frälst på:

The greatest thing you’ll ever learn, is just to love and be loved in return.

I min fria översättning: Den största sak du någonsin kommer att lära dig, är helt enkelt att ge kärlek och få kärlek tillbaka.

Backspegel i tacksamhet och förundran 21

Under 2018 vill jag stanna upp regelbundet och reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. När jag ser tillbaka på årets tjugoförsta vecka tänker jag bland annat på…

… det mentala reningsbadet i ett coachingsamtal.

… att få syn på en mental förflyttning (i önskad riktning) som jag gjort vad gäller gränserna för vad jag tar ansvar för och vad jag överlåter till andra att ta ansvar för.

… ett gäng bra intervjuer i roligt uppdrag.

… timmar av tid på egen hand.

… aha-upplevelsen när jag lyckades lösa en jobbmässig utmaning på ett i mitt tycke smart och effektivt sätt, där jag utgick från min egen kompetens istället för att försöka täcka upp kompetens som lämnat projektet.

… känslan av ”booom” när jag skickar iväg en rapport som varit en riktig surdeg, och stryker den från att göra-listan.

… blommor i alla former och färger.

… spontanfikat med en god vän på konferens.

… känslan av ”yes!” när jag får användning för min utvecklade problemlösningsförmåga vid två tydliga tillfällen.

… upplevelsen av att ha storstädat kök och badrum i ett tempo som utgick från kroppens behov istället för hjärnans prestationskrav.

… en trevlig trädgårdsdag med grannarna.

… att njuta av min altan, som badat i tung syréndoft hela veckan. Och värme.

… grön smoothie till frukost två dar i rad. Lagt till något bra och önskat istället för att dra bort och sätta förbud.

… timmar på tu man hand med min älskling. Skratt, lycka, kärlek, lust, närhet, tillhörighet. Älsklingens mästerliga kokkonst till det. Och bubbel. Så klart.

… närheten till mina barn efter 10 dagars frånvaro.

Gråväder i mars

Marsdag, dagsmeja och gråväder. De råfuktiga molnen är i ögonhöjd, och själen blir som karg och stelfrusen av luften.

Allt är stilla. Övergångstid. Övergång mellan gnistrande, knarrande isblåvita vinterdagar och ljusgula, björklövsmusörongröna utsprickande vårdagar.

Somliga dagar är gråväder även i livet. Idag var det min dator som låste sig och försatte mig i vänteläge. Grus i maskineriet – månne det är sanden från den blötbruna snögatan som trängt sig in i processorn, liksom det råkalla tränger sig in i min kropp idag?

Fågelsången vittnar om några har koll på vad vi är på väg mot, blåmesen, koltrasten och jag. Skatan med förstås. Fågelsången bär bud om ljuslila kvällar, där koltrasten sjunger sig tokig och mig till lycka.

Minnet av min kärastes värme mot min hud, av hans kärleksfulla blick som dröjer kvar vid mig, är fågelsången som värmer min själ. När vi är, min käraste och jag, är vår.

 

Hälsoglädje är min intention för 2018

De senaste två åren har jag valt att sätta ett årsord, en intention, för det kommande året istället för att avge ett nyårslöfte. 2016 var det Sanning och balans, 2017 Varsam glädje. I år är det ordet Hälsoglädje som kommit till mig. 

Den allra första tanken kring just detta årsord handlade om något som jag slagits med hela livet – nämligen att hålla / komma ner till en hälsosam vikt. Men ju mer jag reflekterat de senaste dagarna, desto bredare har min tolkning blivit. Och när jag fräschar upp kunskaperna om begreppet, påminns jag om att hälsa handlar om mycket mer än frånvaro av sjukdom och smärta, eller om goda värden på hälsotester. Enligt WHO:s definition (som i mitt tycke är ganska utopisk, men icke desto mindre eftersträvansvärd) är hälsa i själva verket

… ett tillstånd av fullkomligt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande, inte endast frånvaro av sjukdom eller funktionsnedsättning.

Välbefinnande är en högst subjektiv upplevelse. Så det är upp till mig att definiera vad jag lägger i hälsa, givetvis mot bakgrund om vad vetenskapen, konsten och de andliga traditionerna under årtusendena kommit till och förmedlar insikt om.

De tre områdena som WHO tar upp är sammanbundna med varandra. En fysisk smärta kan exempelvis störa min sömn, vilket i sin tur har påverkan på mitt psykiska välbefinnande och i förlängningen därigenom också mitt sociala.

Jag vet att fysiskt välbefinnande får näring av rörelse och hälsobefrämjande matvanor. Även sömn och fysisk beröring bidrar. Likaså vet jag att minskad eller om möjligt eliminerad smärta spelar in.

Psykiskt välbefinnande är för mig mycket nära förknippat med Aaron Antonovskys KASAM-begrepp, Känsla Av Sammanhang. Det handlar om ett tillstånd där min tillvaro för mig ter sig förutsägbar, begriplig, strukturerad, hanterbar och meningsfull. Här spelar faktorer som stress och återhämtning, autonomi och handlingsförmåga samt utrymme för existensiella och transcendenta aspekter av tillvaron in. För mig är också är utrymmet för – och orken till – nyfikenhet, utforskande och lärande centralt för psykiskt välbefinnande.

Socialt välbefinnande, slutligen, handlar om att jag känner mig sedd, bekräftad och önskad i relationen till andra människor, i alla nyanser av kärleken: eros, philia, ludus, agape, pragma och philautia. För att jag ska förmå omfamna detta på djupet, behöver jag också tillåta mig att se, bekräfta och önska mig själv.

OK, men hälsoGLÄDJE?

Jag vet att glädjekomponenten i mitt årsord kom till mig av en anledning. Jag har alltid haft en faiblesse för att göra upp (över)ambitiösa planer för stora, omvälvande förändringar på temat Nu är det dags att skärpa sig och bli perfektJa, jag är väl medveten om hur ohållbar, för att inte säga korkad och rätt så oschysst mot mig själv, ett sådant tema är.

Och just därför väljer jag att närma mig 2018 års hälsoresa med ingång i glädje. Jag vill välja till sånt jag vet befrämjar mitt välbefinnande istället för att förbjuda mig saker. Och jag vill glädja mig åt ett ökat välbefinnande istället för att banna mig för misslyckanden att hålla mig till den smala vägen.

Sätter en fot före den andra. Och den andra lite vid sidan om den första. Shakear lite, gör en jive med händerna. För 2018 års hälsoresa är det inte vandring på den där smala vägen som gäller. Den ska dansas. I glädje. Den ska dansas på de vägar som jag prövar och som jag finner leder framåt, mot det där ökade välbefinnandet som sammantaget utgör hälsa.

(Bilden till det här inlägget är gjord i Canva.com)

Det var då en välsignad jul

Juldagskväll. Adventskalenderns alla bildliga luckor är avklarade. Julfirandet i princip likaså.

Min kloke älskade E skrev i vår chat på tema julfirande att

Julen betyder mer än bara solens eller Jesus födelse, det är tid för omtänksamhet, kärlek o frid.

En kan välja att se julfirandets traditioner och förväntningar som krav, måsten och bördor. Men en kan också välja att se dem som tillfällen att öva sig i just omtanke, kärlek och frid.

Omtanke – exempelvis i form av min julklappsurvalsprocess: jag tänker på människorna som jag ska ge klapparna till – vad tror jag att hen blir glad för, vad har hen sagt att hen behöver eller önskar sig? Ett av många bra sätt att vara uppmärksam på och omtänksam mot dem som är mig nära och kära. Året om, för jag lyssnar och noterar det kontinuerligt.

Kärlek – för att jag väljer att tillbringa tid med människor som jag vet att jag är betydelsefull för. Som jag vet sätter värde på att vara med mig. Människor som också betyder mycket för mig, och som jag värdesätter att få träffa. Som är en viktig del av det som är mitt sammanhang, det som gjort och gör mig till den jag är.

Frid. Mitt i ruschen och stressen. Faktiskt. Djupare i år än tidigare. För att jag valt och haft utrymme att ge mig hän i förberedelser och traditioner, oavsett om det gällt att klä granen, inhandling, resa eller matlagning.

Den heliga timmen mellan 15 och 16 på julafton tillbringade jag i köket. Nästan själv och med Kalle på TVn runt hörnet. Jag konstaterade att jag var så nöjd med att bara höra ljudspåret – jag såg ju ändå alla bilderna framför mig, inne i huvudet. Och jag var i flow – fram med rätter, lägga upp på fat, bränna vid och värma på.

Jag kunde valt att gå in i stress. Jag surfade på en våg av frid och fokus. Beslutet om att ge mig hän som gradvis växt fram i mig denna december bidrog säkert. (Tro inte att jag lyckats 100%; man vänder ju inte en oljetanker på en femöring direkt)

Förhoppningsvis har omtanke, kärlek och frid plats i våra liv året om. Men för mig är julen en alldeles extra magisk tid att öva sig i dem. (Ja, öva. De är ju som muskler – ju mer vi tränar på att känna dem, desto bättre blir vi. Det är iallafall min erfarenhet.)

Det är en tid som dessutom är en manifestation av mitt historiska sammanhang i form av traditioner som utvecklats under sekler, decennier eller år. Traditioner som inte behöver stå skrivna i sten – vi väljer att behålla dem som ger mening, lämna dem som förlorat den liksom att testa och forma nya embryon till traditioner som svarar mot dagens behov och önskningar.

Släkten följa släktens gång. Sällan står innebörden av den textraden så tydlig för mig som på jul. Inte längre som en tvångströja. Men som en rikedom och värme.

Omtanke, kärlek och frid. Det hoppas jag att du har fått uppleva denna jul. Från andra och från dig själv.