Återblick #25

Under 2019 vill jag regelbundet stanna upp, göra och dela en kort återblick på veckan som gått. Det är för mig ett sätt att leva ett medvetet, reflekterat liv. Jag vill till exempel uppmärksamma saker som jag är tacksam över, men också notera något jag lärt mig eller tränat på, liksom vad har jag läst, tittat eller lyssnat på. Årets tjugofemte vecka…

… har jag varit tacksam över

  • känslan av ett väl utfört arbete.
  • en härlig midsommarfest i nya och gamla bekantskapers sällskap.
  • smaken av lingon- och rosépepparsill och kall öl.
  • att få somna och vakna bredvid en annan människa i närhet och lust.
  • att få njuta av sol, ljumma sommarvindar, god mat och dryck på utelokaler (i dubbel bemärkelse) i kärt sällskap.
  • strosande i en av världens vackraste städer.
  • telefonsamtalen med min själabror om livets mörker och ljus.

… har jag upplevt

  • hur min förmåga att skapa befriande rum av kärlek och närvaro växer sig djup och stark.
  • hur mitt tidigare så goda detaljminne är under transformation till något annat. Förhoppningsvis ett minne för helheter och stora drag, och inte bara ett icke-minne…
  • att min ökade acceptans och självuppskattning av min kropp gör att jag för första gången på några år på allvar vågar kläder som är både kvinnliga och sköna i sommarvärmen.
  • njutningen av att promenera barfota på solvarm asfalt och i gräset.
  • den bubblande livsglädjen i dancewalken hem efter härliga timmar i kärt sällskap.

… har jag lyssnat på

  • Maritza Horn och Myntas ljuvliga tolkningar av Nils Ferlins poesi från albumet Bara för längtan.
  • Dag Vags Du får aldrig nog. Hehe. Ligger nog nåt i det.
  • Danny Saucedo i Snacket på stan. En riktig gladpopslåt som dök upp på Spotifylistan Midsommarfest – utan den listan hade jag missat denna succé från Så mycket bättre 2016.

… har jag fortsatt att läsa This Human av Melis Senova. En bok att läsa, reflektera, öva, reflektera utifrån.

Vad tar du med dig från veckan som gått?

Återblick #13 och #14

Låg fart på bloggandet för tillfället. Många inläggsidéer i huvudet, men de kommer inte ut genom fingrarna. Nåväl. Allting har sin tid. Är nöjd med att jag gör mina regelbundna summeringar av livet i återblicksform så länge. Och här är min summering av årets 13e och 14e vecka. De här veckorna…

… har jag varit tacksam och förundrats över bland annat

  • rådjuren, kol- och björktrastarna, hararna i trädgården (nej, jag har inga tulpaner i rabatten som jag ska gräma mig över att rådisarna käkat upp) som påminner mig om att jag är en del av naturen, det större, levande, allt andandes.
  • lyxen att få njuta 50-årspresent i form av avkoppling i bassänger och bastu på Centralbadet med bästa väninnorna P och A, och dessutom bli bortskämd med libanesisk middag på Underbar efteråt.
  • en helt vanlig tisdagskväll som förgylldes av sällskap av goda väninnan H. Samtal, skratt och allvar, prosecco och vårlig supé bidrog till guldglans.
  • spontanhäng i min fantastiska granne Ms nya soffa. Glad för att det var en skön soffa, glad för samtal och själsfrändeskap med M och glad för att få ha ett sådant grannskap!
  • skratt, matiga mackor, gemenskap och aha-insikter med kära vännen E och hans härliga A. Att veta att hjälpen finns där när jag behöver den. Att känna kärlek.
  • ord av kärlek och samhörighet.
  • närhet, åtrå, lust och lek. Bästa hobbyn. Tillsammans med samtal och musik.
  • intressanta och hypotesvändande intervjuer i viktiga projektet.
  • att få träning i kommunikationsarbete, och komma framåt steg för steg mot nya webben.
  • grymt bra uppstart för det team som vi sjösatt på jobbet. En ”sätta spelregler och lära känna-workshop” gav verkligen mersmak på samarbete!
  • att se hur workshopdeltagare ger sig hän i utforskandet av materialet i den flugbindningsövning som kompetenta kollegan Cristine ledde för att deltagarna skulle reflektera runt erfarenheter och ambitioner för sina projekt.
  • att få hjälpa till med min förtjusning i att köra lastbil när Ps son flyttade till egen lya.
  • att få dela utrymme, träning i sannolikhetslära och argumenterande tal, middagsskratt och -samtal liksom promenadgemenskap och filmkväll med barnen ännu en vecka.
  • att uppriktigt kunna svara på frågan om vad jag gör bra: ”att vara förälder”.
  • njutningen av att flexa ut på fredagen och ta en oljemassage hos Kraisorn på Bambad. Avkoppling och återhämtning.
  • att konstatera att min årsintention om Hållbar ekonomi redan är verklighet. Med utvecklingspotential, javisst. Men en helt annan trygghet och lugn, ett helt annat utrymme än på länge har jag nu.

… läser jag

tre böcker parallellt som ger många viktiga insikter om vad det är att vara människa i det moderna samhället. Om vad vi kanske tappat bort på vägen. Och om vad treenigheten kanske handlar om (där väntar ett inlägg, vill jag lova) .. : Det omätbaras renässans av Jonna Bornemark, Dare to lead av Brené Brown och The master and his emissary av Iain McGilchrist (ja, jag kämpar på med den i e-boksvariant. Snart faller jag till föga och köper den i pappersversion. Det går mycket fortare för mig att läsa i den formen.)

… har jag lyssnat på

Prince. Håller på att ta mig igenom hans utgivning sedan konserten i februari. Fastnat på Emancipation, som är ett såååå grymt album. Inte minst balladen I can’t make you love me suger in mig i musiken, stämningen, slingorna och harmonierna. Suger in mig så jag aldrig vill lämna.

Vad tar du med dig från den gångna veckan?

730 dagar

I musikalen Rent finns en sång som jag (och mina musikaltokiga barn) tycker mycket om. Texten ställer frågan om hur man mäter ett år i ett liv. Ett år, eller femhundratjugofemtusensexhundra minuter. 365 dagar.

Idag är det 730 dagar sedan jag ställdes inför att omvärdera och omforma mitt liv och mitt sammanhang på det mest genomgripande sätt jag upplevt hittills. Hur mäter jag de två åren som gått?

I ett antal tappade och återfunna fotfästen?

I en kropp som lärt knoppen som sitter längst upp på den att börja förstå det språk den talar, med fonem som smärta såväl som lust?

I ett antal vänner som hållit mig uppe när fotfästet var borta? Som delat sina smärtor och glädjor, som jag fått komma nära, näras av och ge näring i delad sårbarhet?

I 55 egna kvadrat i Årsta?

I ett antal släppta tag om det som varit?

I nästan lika många (på ett ungefär) svallvågor av sorg och ilska över det som inte blev och det som blivit?

I minst 2190 anledningar i vardagen till tacksamhet?

Sången från Rent heter Seasons of Love. Jag provar att mäta åren i kärlekens olika årstider:

Den brustna.

Den obesvarade.

Den avslutade, döda.

Den förtvivlade, förundrade, förankrade, förtjusta, för eviga till barnen.

Den till vänner och familj.

Den till livet, trots allt.

Den sensuella, till min egen hud och njutning.

Den härligt erotiska med en annan människa.

Den ljuvligt romantiska.

Den nya.

Den pirriga.

Den besvarade.

Den om en framtid tillsammans avsiktliga.

Den sakta återvändande och växande till mig själv.

Den till livet. Tack vare det.

Ja. Det är som de föreslår i sången. Kärlekens många skiftningar, toner och former är det som främst mätt upp och präglat dessa två år. Jag tror bestämt jag ska fortsätta att använda kärleken som mätglas när jag blandar drinken som är mitt liv.

Jag har inga förväntningar på att det ska vara smärt- eller sorgefritt. Men för att få kunna mäta upp kärlekens ljusa toner är det nödvändigt att ta risken att mäta upp även de mörka sägs det. Den risken får det vara värt. För som det sjungs i en annan musikal, som jag häromdagen fick min 15-åring frälst på:

The greatest thing you’ll ever learn, is just to love and be loved in return.

I min fria översättning: Den största sak du någonsin kommer att lära dig, är helt enkelt att ge kärlek och få kärlek tillbaka.

Backspegel i tacksamhet och förundran 21

Under 2018 vill jag stanna upp regelbundet och reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. När jag ser tillbaka på årets tjugoförsta vecka tänker jag bland annat på…

… det mentala reningsbadet i ett coachingsamtal.

… att få syn på en mental förflyttning (i önskad riktning) som jag gjort vad gäller gränserna för vad jag tar ansvar för och vad jag överlåter till andra att ta ansvar för.

… ett gäng bra intervjuer i roligt uppdrag.

… timmar av tid på egen hand.

… aha-upplevelsen när jag lyckades lösa en jobbmässig utmaning på ett i mitt tycke smart och effektivt sätt, där jag utgick från min egen kompetens istället för att försöka täcka upp kompetens som lämnat projektet.

… känslan av ”booom” när jag skickar iväg en rapport som varit en riktig surdeg, och stryker den från att göra-listan.

… blommor i alla former och färger.

… spontanfikat med en god vän på konferens.

… känslan av ”yes!” när jag får användning för min utvecklade problemlösningsförmåga vid två tydliga tillfällen.

… upplevelsen av att ha storstädat kök och badrum i ett tempo som utgick från kroppens behov istället för hjärnans prestationskrav.

… en trevlig trädgårdsdag med grannarna.

… att njuta av min altan, som badat i tung syréndoft hela veckan. Och värme.

… grön smoothie till frukost två dar i rad. Lagt till något bra och önskat istället för att dra bort och sätta förbud.

… timmar på tu man hand med min älskling. Skratt, lycka, kärlek, lust, närhet, tillhörighet. Älsklingens mästerliga kokkonst till det. Och bubbel. Så klart.

… närheten till mina barn efter 10 dagars frånvaro.

Gråväder i mars

Marsdag, dagsmeja och gråväder. De råfuktiga molnen är i ögonhöjd, och själen blir som karg och stelfrusen av luften.

Allt är stilla. Övergångstid. Övergång mellan gnistrande, knarrande isblåvita vinterdagar och ljusgula, björklövsmusörongröna utsprickande vårdagar.

Somliga dagar är gråväder även i livet. Idag var det min dator som låste sig och försatte mig i vänteläge. Grus i maskineriet – månne det är sanden från den blötbruna snögatan som trängt sig in i processorn, liksom det råkalla tränger sig in i min kropp idag?

Fågelsången vittnar om några har koll på vad vi är på väg mot, blåmesen, koltrasten och jag. Skatan med förstås. Fågelsången bär bud om ljuslila kvällar, där koltrasten sjunger sig tokig och mig till lycka.

Minnet av min kärastes värme mot min hud, av hans kärleksfulla blick som dröjer kvar vid mig, är fågelsången som värmer min själ. När vi är, min käraste och jag, är vår.