Novembertid

November. En månad som under många år var årets tyngsta för mig. Oktobers andlöst färgsprakande lövverk har fallit ner och lagt sig som en brunkletig, hal matta på marken. Kala grenar sträcker sig från träden mot himlen likt spretande skelettfingrar ur jorden. Mörket lägger sig allt tätare, allt längre över jorden, och i kombination med de råkalla regnen har november varit årets råfuktiga, gråa vadmalsfilt för mig.

Det är långt kvar till adventstidens glittrande ljus och stämningsfulla sånger. En lång rad av vardagar i svartvitt, med intensivt jobbande och sinande energinivåer brukar vänta.

Idag är känslan inför november inte så… dystopisk. Sedan ett par år är jag del av en facebookgrupp på temat Älska november. Där har jag fått nya perspektiv, som gjort november till vilopausen i årets in- och utandning. Den månad där jag bara är.

november
vi hälsar dig

nu äntligen tid att vara
improduktiv
ineffektiv
introvert
eftertänksam
långsam
dåsig
kontemplativ
vegetativ
regrediera tillbaka till puppstadiet
säkert fler ord som jag inte kommer på just nu
disträ
tankspridd
till exempel

ingen checklista att checka av
nothing to do, nowhere to go

vi firar inte november
vi bara konstaterar att november är här och vi behöver inte göra något åt det, alls

vi sjunker in i november
och låter november sjunka in i oss.

Lotta Norberg, grundare av FB-gruppen Älska november!

Jag faller

Det är genom att släppa taget och lita på att vår längtan, vår kärlek, vår dröm ska leda oss rätt som vi kan ta de första stegen mot låta den ske.

Människan behöver inte ytterligare försäkringar mot någonting som i grunden inte går att försäkra sig mot. Vad hon behöver är hjälp att möta det liv som vill komma henne till mötes, och att i kärlek och mod vandra livets väg i växande tillit till att den bär.

Vi måste, om vi vill leva fullt ut, lita på att framtiden bär.

Citaten är från boken Att leva helhjärtat av Ted Harris och Carolina Johansson. Boken är en berättelse om och en betraktelse över Franciskus av Assisis liv, och vad det innebär att tillämpa hans erfarenheter på våra liv idag, 900 år senare.

Att släppa taget och låta tilliten bära. Att inte planera sönder vägen framåt. Att öppna dörrar till nya riktningar utan att rusa iväg mot Målet. Istället vara stilla, vänta in, lyssna inåt. Att låta livet hända.

Inte planlöst. Inte som ett rö för vinden. ”If you don’t belive in anything, you’ll fall for anything”. Att veta vad jag tror på, vad jag väljer att sätta min tillit till, förutsätter att jag söker inåt och neråt. Att jag lyssnar efter sången som min egen röst och universums röst i duett sjunger mig om vad som är viktigt på riktigt i just mitt liv.

Sången ger mig ledtrådar till vilka dörrar jag ska öppna och låta livet möta mig genom. Liksom till vilka jag behöver stänga.

Att släppa taget och låta livet möta mig är läskigt och utmanande. Förmågan ”att vänta in, att bara vara” har stor utvecklingspotential i mitt liv. Jag är lösnings- och handlingsbenägen, och har ofta bråttom att börja röra mig mot Målet jag ser genom nyvunna insikter.

Nu är tid att släppa. Att falla. I tillit till livet.

Då, när det är värst och inget hjälper,                                                              Brister som i jubel trädets knoppar.                                                                    Då, när ingen rädsla längre håller,                                                                  faller i ett glitter kvistens droppar                                                                  glömmer att de skrämdes av det nya                                                              glömmer att de ängslades för färden –                                                            känner en sekund sin största trygghet,                                                                 vilar i den tillit                                                                                                                                                  som skapar världen.

(Karin Boye)