14 december – Närvaro 

Dagens inlägg är skrivet av min samskapare till En hel hand,Helena Godotter Karlberg.

Hyperneuroakustiskadiafragmakontraktioner. Det är det längsta ord jag vet. Kanske är det det längsta som existerar. Jag fick lära mig det av min pappa för många år sedan, då vi spelade ”hänga gubbe”. Ordet betyder hicka på latin, och jag minns hur pillimarisk min pappa såg ut när jag blev hängd gång på gång.

Min pappa reste mycket när jag var barn. Ofta var han borta hela veckor, men på helgerna när han kom hem var han så där härligt närvarande, busig och lekfull. Så minns jag honom. Som en glad, närvarande pappa som älskade mig och som alltid fanns där när jag behövde honom.

Jag reste själv en hel del när mina barn var små, och jag minns den där ständiga ångesten över att inte räcka till, att inte vara närvarande i vardagen. Jag har försökt intala mig själv att kvalitet är bättre än kvantitet, och kanske ligger det något i det. Men även det är svårt. Man kan ju vara närvarande rent fysiskt, men i tanken vara någon helt annanstans. Jag vet med mig att jag har svarat barnen på saker, utan att egentligen ha varit medveten om vad jag har svarat. Jag tror till och med att de satte det i system: ”fråga mamma när hon är stressad, då säger hon ja”.

Under en tid jobbade jag så mycket så att allt, förutom jobbet, blev en belastning. Jag hade hundra bollar i luften, och fokus låg på vad som skulle ske härnäst. Den så kallade ”göra-listan” blev bara längre och längre, trots att jag bockade av saker på den hela tiden. Problemet var att det kom till nya saker, jag hann liksom aldrig i kapp.

På nätterna, när jag äntligen hade tagit mig i säng, låg jag och funderade på hur jag skulle lösa olika situationer och jag oroade mig för saker som skulle hända. Tiden för sömn, träning, vila, relationer, återhämtning, reflektion, för familjen, mig själv, blev allt mindre och mindre. Allt det där som behövs för att orka, för att kunna prestera på topp. Jag tänkte att det bara var tillfälligt, att det blir bättre sedan. Men så klart blir det inte det, om man inte medvetet sätter stopp.

Stress är något kroppen reagerar på automatiskt, och stress kan ofta vara bra. Det är vår motor som gör att vi kan lägga i den där extra växeln, för att klara en deadline eller kanske rädda liv. Men om det är stress jämt och ständigt, slits motorn ut och lägger slutligen av. Jag brukar se livet som en våg – på ena sidan har vi prestation, på andra sidan vila. Det behövs lika mycket på båda sidor för att kroppen, ja, hela jag ska vara i balans. Och just vila och avslappning är något vi måste styra själva och träna oss i.

Det förstår jag nu, men inte då. Innan. Jag brakade.

Som person är jag väldigt glad och nyfiken. Jag har alltid haft mycket energi och jag har inte heller behövt så mycket sömn för att vara pigg och orka med. Men jag började känna att krafterna tog slut. Jag gick upp i vikt och kunde inte gå ner hur mycket jag än försökte. Jag fick högt blodtryck, började känna mig irriterad, främst bland mina närmaste, min familj, som jag värdesätter mest av allt och älskar så innerligt.

Ingenting kändes roligt längre. Mitt vanliga nyfikna och sprudlande jag försvann mer och mer. Det var för mycket på jobbet, för mycket på det privata planet, med pappa som var sjuk i cancer och en utarbetad mamma som vårdade honom i hemmet, 160 mil från där jag bodde. Det tär, att inte kunna hjälpa till, att inte ha tid att hjälpa till. Att inte finnas nära, även om vi pratade på telefon varje dag.

Jag visste att jag behövde förändra min situation, jag ville, men jag visste inte hur. Hösten 2019 skulle jag till Vietnam och arbeta i ett SIDA-projekt som jag var delaktig i. Min roll var att finnas som stöd i utvecklingen av ett tech-center och utvecklingen av nya start-ups. På plats faciliterade jag workshops med ledare, politiker, studenter och entreprenörer. Jag älskade det, eftersom jag kände att jag kunde bidra och skapa en förändring. Göra skillnad. Därför såg jag alltid fram emot resorna till Vietnam väldigt mycket.

Denna gång var jag extra glad. Min dotter skulle följa med och hjälpa mig. Hon skulle få göra sin praktik på högstadiet tillsammans med mig i Vietnam. När uppdraget var klart, kom även min man och son över och vi hade en fantastisk semester tillsammans. Jag var så lycklig och kände mig så till freds. En känsla som jag inte hade haft på väldigt länge. Äntligen fick jag ta det lugnt, vila, vara med min familj, uppleva saker, strosa bland gränder, pruta på marknader, äta god mat och bara insupa alla färger, smaker och dofter. I mitt huvud hade jag satt Vietnam-resan som en brytpunkt. Efter resan skulle jag säga upp mig från mitt arbete och lägga fokus på det som var viktigt, min familj, min hälsa och mitt välmående.

Men det blev på ett litet annat sätt än vad jag hade planerat. Bara några dagar efter att vi kom hem, berättade min man att han ville skiljas! Han var less på att jag alltid jobbade. Han kände sig inte älskad, inte sedd. Han hade helt enkelt bestämt sig för att nu får det vara nog. För mig kom det som en blixt från klar himmel. Min man och mina barn hade varit min livboj. Det var ju de som hade hållit mitt huvud ovanför vattenytan. Tack vare dem hade jag orkat.

Jag såg hur hela familjen trasades samman och allt det som jag värdesatte mest i mitt liv bara försvann. Jag kraschade totalt, jag fullständigt bröt ihop. Detta ledde till en sjukskrivning för depression, som ledde till att jag blev uppsagd från mitt arbete.

Kort därefter gick min pappa bort och så kan vi lägga pandemin på det. Det blev alt-control-delete. Over and out. Tvärstopp!

Det blev en brutal och riktigt smärtsam läxa. Och det värsta var att jag hade förorsakat det själv. Jag kunde inte skylla på någon annan. Jag hade känt signalerna på mitt eget välmående, men inte tagit in vad min man, min familj kände. Jag hade inte varit närvarande. Jag ville inget hellre än att reparera, laga, lappa ihop. Men det var för sent. För äktenskapet. Det förlorade jag, men jag fick livet tillbaka. Jag kunde reparera, laga mig själv.

Det var ur denna krasch som konceptet ”en hel hand” föddes som jag sedan har utvecklat tillsammans med min mentor och kompanjon Sara. Sakta började jag bygga upp mig själv, på alla plan. Hela jag behövde läka. Jag började träna och tog hjälp av en PT, jag gick i terapi, tog många och långa promenader med min hund, min trogne vän och följeslagare. Jag var på retreat, tog massage, bastade, fick reiki, började yoga, meditera, vila, sova.

Alla sinnen blev starkare. Plötsligt började jag höra saker igen, fågelkvitter, träden som prasslar i vinden, jag kände dofter, såg saker i ett annat ljus. Glädjen och skrattet kom tillbaka, liksom nyfikenheten. Och lusten.

Idag mår jag bra, men det har tagit tid, och såklart är jag ledsen för att det gick så långt. Därför delar min historia, så att någon annan kanske kan bromsa i tid. Även om det var en riktigt brutal käftsmäll jag fick, så finns det mycket positivt i det som hände. Jag har fått en närmare relation med mina barn, min familj, vänner, en bättre hälsa, en förståelse för hur kroppen fungerar och att vi behöver träna oss på att vara mer i nuet, att vara fokuserad på det som händer här och nu, för att vara en bra förälder, livspartner, ledare, medmänniska.

Men det bästa av allt är att jag fick möjligheten att vara med min pappa hans sista tid i livet. Dessutom tillsammans med min mamma och älskade syster. Vi var samlade. Jag var närvarande. Jag fanns där, när de behövde mig.

Dagens luckpaket innehåller tre övningar i mindfulness. Du kan göra dem ensam eller tillsammans med en vän.

1. Märk vinden

Gå ut i friska luften. Ta en promenad, gärna under tiden det fortfarande finns dagsljus ute. Oavsett om det regnar, snöar eller blåser, ska ni känna efter hur det känns för er.

Hur känns vinden mot kinden? Biter det och är kallt? Fångar vinden ditt hår? Hur känns det?
Känn noga efter vad väder och vind gör med dig, och hur det känns i din kropp.

Du behöver inte säga något i den här övningen. Inte till varandra heller. Men om ni vill kan ni prata om hur vädret känns. Kanske känns vädret olika för er?

2. Balansgång

Denna övning går ut på att ni ska gå helt rakt, och långsamt. Ju långsammare ni kan gå, desto bättre. Till övningen behövs en vante eller något liknande. Det viktigaste är att det är något ni kan balansera på huvudet, som inte glider av för lätt.

Syftet med övningen är att gå så långsamt som möjligt, utan att saken ramlar av huvudet. Det kräver full koncentration. Hur långsamt kan ni röra er utan att saken ramlar ned? Försök att slappna av i kroppen när ni går. Det handlar inte om att komma fram först, utan om att ta det lugnt.

När övningen blir för lätt för er kan ni prova att göra likadant, men blunda. Då kan kompisen se till att du inte krockar i något eller att den kommer en bil eller liknande. Är det svårare eller lättare att balansera något på huvudet när ögonen är stängda?

Övningen stärker er koncentration och balans. När man koncentrerar sig så noga på en enda sak finns det inte plats för att bekymra sig om annat, och det är därför det kan kännas avslappnande. Övningen har som bonus att den kan leda till en del skratt. 

3. Dagens bästa upplevelse

Fundera över vad som har varit allra bäst hittills idag. Det behöver inte vara stora, fantastiska upplevelser, utan små, bra upplevelser som ni haft under dagen. Det kan vara att ni uppskattade en god frukost, att ni mötte en glad busschaufför, att ni fick ett fint mail eller en varm kram av en familjemedlem eller vän.

Övningen fungerar även utmärkt vid till exempel middagsbordet med familjen, där alla får berättar om sin bästa upplevelse under dagen. Ni kan också skriva ned upplevelsen på en lapp som ni kanske sätter på kylskåpet. Då blir ni i efterhand påminda om en massa bra upplevelser varje gång ni öppnar kylskåpet.

I de här övningen tränar ni på att uppmärksamma positiva saker i vardagen. Samtidigt övar ni på att lyssna, när ni berättar om era upplevelser för varandra.

Långfredagsevangelium enligt mig

I tredje timmen tar mörkret över i livet. Fotfästet förloras; fallet är handlöst, bottenlöst. Trots spikarna som oförsonligt håller fast vid bördan som burits den långa, tunga vägen. Smärtans och lidandets väg, som ledde ända hit.

Där livsglädje, gemenskap, tillhörighet, mening förut fanns, har övergivenheten nu istället parkerat för att kasta sin kvävande filt av skärande smärta, ekande tomhet, förlamande förlust, dränerande utmattning, förintande hopplöshet över människan.

Ensam i världen. Ensam i detta. Ensammast i hela universum. Ensam – förutom sällskapet från den nattsvarta ångestens fångväktare. ”Min gud, min gud, varför har du övergivit mig?”

Men där – där anas några andra människor. Människor som gått bredvid under de ljusa dagarna. Som nu står bredvid. Förtvivlat kämpandes med sin egen smärta över det lidande de inte kan ta bort. De fäster ögonen på sin vän, ser bortom sin smärta för att ändå finnas där, finnas för den korsfäste, den ångestridne och av livet självt övergivne. De säger inte mycket. Inget finns att säga. Orden, samtalen, undervisningen är slut. De står där, med ordlös, skärande kärlek och samhörighet framsträckt i sina händer och hjärtan.

Insikten kommer som en blixt från de blytunga åskskyarna. Det finns inget mer att göra nu. Och ett märkligt lugn infinner sig. I själatjärnens spegelblanka vattenyta speglar sig stormen därovanför. Men rädslans och ångestens stormvågor har lagt sig.

”Det är fullbordat”. Det som är gjort är gjort och inget mer kan läggas till. Vägs ände var här: kullen av skam utanför stadsmuren, utanför den civiliserade gemenskapen. Utan anständighetens skylande plagg. Naken, med sår och blåmärken blottade för alla att se.

Jo, en sak till finns att göra. Släppa taget.

”Universums och livets ursprung, till dig överlämnar jag det av mig som världen inte kan förgöra”.

Och sen ter sig mörkrets seger fullständig. Livets väv rämnar, syresättningen upphör när hjärtat stannar.

Vännerna går nästan under av sorg och ångest, de med. Med uppbådande av all sin energi trotsar de det påstridiga mörkret som är mättat av molekyler av rädsla och ångest. Som trycker på för att tränga ut kärleken och omsorgen hos dem.

De samlas runt den sargade kroppen. Befriad är den nu, från tvångsäktenskapet med den tunga bördan som spikarna sörjde för. De tvättar rent, smörjer och lindar in.

Och de lägger till ro. Tids nog ska ljuset bryta in. Tills dess – vila i ro, vår vän. Din vandring längst in i ångesten påminner mig om att lidandet är en ofrånkomlig del av att vara människa. Om att jag inte är ensam om att gå vilse i mörker och ångest. Om vikten av att som vän stå bredvid när mörkret är som djupast, även om det känns svårt. Om att släppa taget om kampen och istället överlämna min tillit till livet. Och om att vila i denna tillit. Vila i ro, som sagt.

En tid av saknade ord

Längtan efter att skriva finns här. Tiden likaså. Men det är så svårt att bestämma vilka ord som ska sättas på pränt i en tid som på så många sätt trotsar min och mångas föreställningsförmåga.

Vad är legitimt att lyfta i tider som dessa? Vad blir för banalt, vad blir för tungt i en situation som redan är tung och fylld av oro för många?

Jag minns hur många parisare efter terrorattentatet mot Bataclanteatern valde att trotsa sin rädsla och oro för fler attentat genom att fortsätta leva som vanligt, med besök på restauranger, nöjesställen och barer. Samma trotsiga känsla minns jag från Stockholm dagarna efter attentatet på Drottninggatan.

Jag beslutar mig för att välja den strategin. Inte i mitt sociala umgänge eller arbete – där följer jag myndigheternas rekommendationer om social (egentligen fysisk) distansering så gott det går. Men i mitt skrivande, där vill jag inte låta oro och osäkerhet tysta mig, utan jag vill låta livet speglas som vanligt. Om det nu finns något vanligt i denna ovanliga tid.

Jo, livet går vidare i det lilla just nu för mig. Samtidigt som viruset förändrar vårt samhälle på så många sätt. Jag vill sätta mina ord i tjänst för att fortsätta fånga och dela denna just nu på något sätt paradoxala liv ur mitt perspektiv.

Jag börjar med att dela en bild på mitt kontor sedan cirka en månad. Hemmakontoret vid köksbordet. Med trastar, koltrastar, bofinkar, gråsparvar, sidenfinkar, ekorrar och ett och annat rådjur utanför fönstret.