Längtan efter att skriva finns här. Tiden likaså. Men det är så svårt att bestämma vilka ord som ska sättas på pränt i en tid som på så många sätt trotsar min och mångas föreställningsförmåga.
Vad är legitimt att lyfta i tider som dessa? Vad blir för banalt, vad blir för tungt i en situation som redan är tung och fylld av oro för många?
Jag minns hur många parisare efter terrorattentatet mot Bataclanteatern valde att trotsa sin rädsla och oro för fler attentat genom att fortsätta leva som vanligt, med besök på restauranger, nöjesställen och barer. Samma trotsiga känsla minns jag från Stockholm dagarna efter attentatet på Drottninggatan.
Jag beslutar mig för att välja den strategin. Inte i mitt sociala umgänge eller arbete – där följer jag myndigheternas rekommendationer om social (egentligen fysisk) distansering så gott det går. Men i mitt skrivande, där vill jag inte låta oro och osäkerhet tysta mig, utan jag vill låta livet speglas som vanligt. Om det nu finns något vanligt i denna ovanliga tid.
Jo, livet går vidare i det lilla just nu för mig. Samtidigt som viruset förändrar vårt samhälle på så många sätt. Jag vill sätta mina ord i tjänst för att fortsätta fånga och dela denna just nu på något sätt paradoxala liv ur mitt perspektiv.
Jag börjar med att dela en bild på mitt kontor sedan cirka en månad. Hemmakontoret vid köksbordet. Med trastar, koltrastar, bofinkar, gråsparvar, sidenfinkar, ekorrar och ett och annat rådjur utanför fönstret.
Har under de senaste dagarna stött på uppmaningen till såväl skribenter av olika slag, som vuxna, som barn, att skriva, skriva, skriva. Notera vad som sker, vem och hur man pratar med folk, vad som händer, hur det känns, osv -> för om 50 år så är det tack vare reflektioner, som dina, som kommer hjälpa folk i framtiden att ”make sense” av vad som skedde under denna pandemi.
Det tyckte jag var lite extraintressant, eftersom det delvis är vad vi gör i Buddhas by the roadside-podden, med skillnaden att vi pratar genom det istället för skriva.
Så skriv, söstra mi, skriv. Så där som bara du kan. 💚
Intressant tanke. Som jag tar med mig som inspiration. Tack! ❣️
Samma, lika, hos mig. Känner inte att det är banalt eller mer tungt i dessa tider. Det är upp till var och en att finna sin inre röst att lyfta fram det som lyftas fram vill.
kramkram
Ja, det är det jag landat i också. Till slut. Men det tog tid. Kram!