En tid av saknade ord

Längtan efter att skriva finns här. Tiden likaså. Men det är så svårt att bestämma vilka ord som ska sättas på pränt i en tid som på så många sätt trotsar min och mångas föreställningsförmåga.

Vad är legitimt att lyfta i tider som dessa? Vad blir för banalt, vad blir för tungt i en situation som redan är tung och fylld av oro för många?

Jag minns hur många parisare efter terrorattentatet mot Bataclanteatern valde att trotsa sin rädsla och oro för fler attentat genom att fortsätta leva som vanligt, med besök på restauranger, nöjesställen och barer. Samma trotsiga känsla minns jag från Stockholm dagarna efter attentatet på Drottninggatan.

Jag beslutar mig för att välja den strategin. Inte i mitt sociala umgänge eller arbete – där följer jag myndigheternas rekommendationer om social (egentligen fysisk) distansering så gott det går. Men i mitt skrivande, där vill jag inte låta oro och osäkerhet tysta mig, utan jag vill låta livet speglas som vanligt. Om det nu finns något vanligt i denna ovanliga tid.

Jo, livet går vidare i det lilla just nu för mig. Samtidigt som viruset förändrar vårt samhälle på så många sätt. Jag vill sätta mina ord i tjänst för att fortsätta fånga och dela denna just nu på något sätt paradoxala liv ur mitt perspektiv.

Jag börjar med att dela en bild på mitt kontor sedan cirka en månad. Hemmakontoret vid köksbordet. Med trastar, koltrastar, bofinkar, gråsparvar, sidenfinkar, ekorrar och ett och annat rådjur utanför fönstret.

I just called to say I love you

Jag är kär. Härligt nykär. Messenger går varm av kärleksbetygelser i båda riktningarna. Poesin når ständigt nya höjder i våra inlägg.

IMG_7248Jag märker att min kärastes ord av kärlek, ömhet, uppskattning och åtrå ger näring åt mina känslor för honom. Och förstår att han upplever samma sak från sitt håll.

Vår gemensamma orddans blir till en vacker spiral av kärlek, en härligt bubblande, växande, fördjupande spiral av tillhörighet och ett framväxande ”vi”.

Hur mycket betyder de små orden av kärlek och uppskattning för att hålla en god relation vid liv när veckor blir till månader blir till år? Jag tänker att vi nog har lätt att underskatta betydelsen av dem, när den så kallade vardagen – eller de mindre lustfyllda sidorna av det som är vardagen – gör sig påmind och kanske till och med dominerar tillvaron och vår parrelation. Ekonomi, krav från barn, släkt och vänner, jobb, aktiviteter, boende och bil… och så alla våra egna mindre behagliga sidor. De där aspekterna av oss som vi inser inte gagnar oss och våra relationer, men som vi inte har kraften att göra något åt.

Ord kan aldrig ersätta handling. Men de är ett utmärkt komplement.

Ordens effekt på oss är i vissa fall livslång. I andra fall en färskvara.

När det gäller vården av en kärleksrelation är det kanske bäst att ta det säkra före det osäkra och betrakta orden som en färskvara. Att dagligen ge sin älskade en dos verbala kärleksbetygelser (gärna kompletterade med kärleksfulla handlingar så klart).

Jag vågar påstå att det inte finns något att förlora på detta. Utöver mer av ditt hjärta till den du redan gett bort en stor del av det till, förstås. Å andra sidan ökar du sannolikheten att du själv i motsvarande utsträckning får kärleksord tillbaka – och din del av den andras hjärta växer.

Jag och min käraste är i alla fall överens om att köra dagliga träningspass i att uttrycka våra känslor för varandra. Och vi är överens om att vi vill göra det länge till.

Så jag letar upp Berth Idoffs (oh, I like them hockeyfrills!) på Spotify och gnolar med i refrängen

Små små små ord av kärlek.
Små små små ord av ömhet, ska vi ge varann.

Gnolar du med mig?

PS. Jag tror att det här också funkar på och är viktigt i relationen till våra barn. Så ”skäm bort” dem med kärleksbetygelser! DS.