Min fjärde digitala helg är slut. De effekter av 24 timmars vila från allt vad internet heter som jag hört om i form av bland annat kreativitetsboost har infriats med råge. Massor av nya idéer, inte minst till blogginlägg, har poppat upp och väntar på att få bli materialiserade.

Me-me-men, det som pockar på ikväll är den magiska upplevelse som jag haft på eftermiddagen: mitt livs första, men definitivt inte sista, organiserade Dance Walk.

Jag har ju länkat till ett par källor om Dance Walk tidigare, men here’s the story i korthet: 2012 fick Ben Aaron, programledare för New York Live och Crazy Talk, en idé till en ny träningsform – Dance Walk – när han såg en person jazza med hörlurar längs gatorna i New York. Ett tv-inslag – och en ny rörelse var född.

I korthet är idén följande: Sätt på a) dig ett par hörlurar och b) bra musik på din mobil. Gör sedan sällskap med Mr Walker på stadens gator (inte nödvändigtvis på natten) i en promenad. Och nu till det svåraste: låt lusten att röra dig ta överhanden över din rädsla för konventionerna och dansa loss, på det sätt som du känner att musikens uttryck manar till.

Om du, som jag, känner att du behöver skydd av mörker eller en grupp för att våga (dans)steget, finns det hjälp. På fyra år har det poppat upp grupper av Dance Walkande människor över hela världen, så även i Stockholm.

17.00 idag samlades runt 100 personer vid Odenplan. En spellista på Spotify hade skapats utifrån våra önskemål (givetvis hade jag föreslagit Uptown funk; har jag snöat in på något gör jag det ordentligt) och på 1, 2, 3, play – tryckte vi på playknappen och började dansa. Ner till Stadsbiblioteket, upp i Observatorieparken, ner till Vasaparken och tillbaks till Odenplan. Två oväntat svettiga, grymt roliga, härligt befriande timmar. Lågintensiv träning at its best!

En stark känsla av den djupt, djupt mänskliga driften att dansa tillsammans väcktes hos mig. Som Lasse Berg beskriver i sin bok Gryning över Kalahari var den delade upplevelsen av dans och rytm ett oerhört starkt lim i våra tidigaste förfäders sammanhållning. Och sammanhållningen var i sin tur var nödvändig för gruppens överlevnad.

För mig personligen var dagens Dance Walk dessutom en seger över min mångåriga rädsla för att sticka ut och göra fel, för att bli betraktad som udda och helt enkelt – fel. Den var också en befrielse från att känna mig begränsad av en kropp som inte ser/sett ut som jag vill/velat och som inte har/haft den rörlighet jag önskat. Som Laleh sjöng i dagens spellista: Jag ska bara va mig själv!

PS. Bor du i Stockholm och blir sugen på att göra mig och övriga i Dance Walk Stockholm sällskap – då har du chansen den 15 maj, då Eurovision Dance Walk går av stapeln. Gilla FB-sidan Dance Walk Stockholm för att hålla dig uppdaterad om tid, plats och spellista! DS.