En av mina absoluta favoritpoddar är ju On Being med Krista Tippett – goda, inväntande, utforskande samtal (mycket mer än intervjuer) om vad det är att vara människa. I avsnittet med nobelpristagaren (i fysik) Frank Wilczek var utgångspunkten Wilczeks bok A Beautiful Question: Finding Nature’s Deep Design. Samtalet kretsade kring skönhet och komplementariteter i avancerad fysik och matematik, liksom i våra mer vardagliga upplevelser.

I en av många tänkvärda passager kom de in på lärande. Och deras reflektioner gav djup genklang i mig; jag som ”lever för att lära och lär för att leva”. Det känns som att jag kommer att komma tillbaka till dem. Många gånger.

…beautiful things are things that evolution has primed us to enjoy and want to come back to and feel pleasure in experiencing.

And one thing that has that nature is learning things that are useful in getting around in the world. So things we can learn from, new experiences that can help us in other endeavors give us pleasure, and learning about the world and learning about how strange it is and then …

And being taken by surprise in ways that advance us that we couldn’t have imagined before.

Being taken by surprise, learning things is expanding your concepts, your power, your appreciation of the world. So I think that is beautiful. It’s intrinsically beautiful to learn things.

Especially if they’re surprising, because then you get to expand your mind.

Orden får mig att tänka på Esaias Tegnérs dikt Det eviga:

Väl formar den starke med svärdet sin värld,
Väl flyga som örnar hans rykten;
Men någon gång brytes det vandrande svärd
Och örnarna fällas i flykten.
Vad våldet må skapa är vanskligt och kort,
Det dör som en stormvind i öknen bort.

Men sanningen lever. Bland bilor och svärd
Lugn står hon med strålande pannan.
Hon leder igenom den nattliga värld
Och pekar alltjämt till en annan.
Det sanna är evigt: Kring himmel och jord
Genljuda från släkte till släkte dess ord.

Det rätta är evigt: Ej rotas där ut
Från jorden dess trampade lilja.
Erövrar det onda all världen till slut,
Så kan du det rätta dock vilja.
Förföljs det utom dig med list och våld,
Sin fristad det har i ditt bröst fördold.

Och viljan, som stängdes i lågande bröst,
Tar mandom, lik Gud, och blir handling.
Det rätta får armar, det sanna får röst,
Och folken stå upp till förvandling.
De offer du bragte, de faror du lopp,
De stiga som stjärnor ur Lethe opp.

Och dikten är icke som blommornas doft,
Som färgade bågen i skyar.
Det sköna, du bildar, är mera än stoft,
Och åldern dess anlet förnyar.
Det sköna är evigt: Med fiken håg
Vi fiska dess guldsand ur tidens våg.

Så fatta all sanning, så våga all rätt,
Och bilda det sköna med glädje!
De tre dö ej ut bland människors ätt,
Och till dem från tiden vi vädje.
Vad tiden dig gav må du ge igen,
Blott det eviga bor i ditt hjärta än.

Åh, vad jag önskar att mina barn smittas av upplevelsen och insikten att det är skönt (som i skönhet, inte som i mysigt och bekvämt) att lära, att reflektera, att utforska och fråga. Hur är det med dig – har du upplevt skönheten i att lära nytt, i att bredda och fördjupa din förståelse och uppskattning av världen?