Lek för livets skull

När jag läste Brené Browns ord om vikten att värna vilan och leken som jag citerade i min återblick i söndags var det som om det var första gången jag läste dem. Vilket ju är märkligt, eftersom jag både läst och bloggat om dem förut.

Nåja. Istället för att grotta ner mig i anledningar till denna minneslucka gör jag en liten recap, återanvänder och reflekterar lite över vad det betyder för mig idag. Jag tänker nu främst på den del som handlar om leken.

För visst är det väl sorgligt, ja, rent av problematiskt, att leken ofta anses som något barnsligt, något som man lägger av med som vuxen. När den i själva verket är viktig för vår hälsa och välbefinnande.

Det sjunde livsrådet för ett helhjärtat liv, som jag bloggade om 2016, lyder

Värna om leken och vilan – frigör dig från tröttheten och prestationstänkandet

Brené Brown
  • Leken görs inte i något annat syfte än sitt eget (nog så viktigt när så mycket av det vi gör, görs för att optimera oss själva och våra prestationer, som Brené Brown påpekar)
  • Leken är frivillig
  • Leken är lockande och attraktiv i sig själv
  • Leken är fri från tidspassning
  • Leken gör att vi släpper taget om vår självmedvetenhet
  • Leken ger ett utrymme för slumpen och improvisationen
  • Leken ger mersmak – leken föder lust till lek

Så sammanfattar lekforskaren Stuart Brown lekens essens. Och så sammanfattar jag några av mina favoritsysslor som jag ger och vill ge prioritet och utrymme i mitt liv.

Som kär lek – leken med en annan människa, nära och nakna. I urvarandet, sensualiteten och sexualiteten. Få saker slår den leken, få saker ger mig mer närvaro, mer energi, mer livskraft. Och definitivt mersmak!

Som musiken – att lyssna, utöva, ge mig hän i klanger, rytm och melodislingor. På konsert, hemma, promenad, i kör eller som åhörare. Att vara åhörare beskrivs ibland som en passiv aktivitet, som att konsumera musik. Men om jag på allvar låter mig vara fullt ut närvarande i åhörandet samskapar jag min upplevelse, leker fram den tillsammans med artisten. Inte alls särskilt passivt i min värld.

Som dans – ja, det är något jag leker alldeles för lite med. Men längtar efter att leka mer med. Hemmadiscon och dancewalks.

Som matlagning – ja, det kan faktiskt vara en lek under rätt förutsättningar. Har inte gett mig de förutsättningarna på länge dock.

Som goda samtal – ordens, tankens och intuitionens dans och musik med goda vänner. Nästan lika fantastiskt som kär lek!

Så ja, jag vill vara en lekande människa. På dessa och fler sätt. Homo Sapiens Ludens.

Vilka lekar leker du helst?

Vy över Globens scen där Florence and the machine spelade för ett folkhav som glimmade av lysande mobiler
I måndags lekte jag både musik och dans på konserten med Florence + The Machine

Återblick #10

Under 2019 vill jag regelbundet stanna upp, göra och dela en kort återblick på veckan som gått. Det är för mig ett sätt att leva ett medvetet, reflekterat liv. Jag vill till exempel uppmärksamma saker som jag är tacksam över, men också notera något jag lärt mig eller tränat på, liksom vad har jag läst, tittat eller lyssnat på. Årets tionde vecka…

… har jag känt tacksamhet över bland annat

  • alla som tänkte på och uppvaktade mig på min födelsedag.
  • mitt liv – alla 50 år som passerat. En del mörkare, andra ljusare. Alla har de gjort mig till den jag är idag. Skörstark. Intensivt kännande och tänkande. Alltmera varande och observerande. Kanske lite mindre nyfiken nu än tidigare. Prokrastinerande och impulsiv. Och mycket mer som jag nu trivs bra med att vara.
  • att se barnen våga och därigenom växa.
  • att för många år sedan ha fått möta B, en lågmäld, varm, seende person med stor musikalitet. Nu delade jag tacksamheten, men också sorgen över att han inte längre finns bland oss, med många vid hans begravning.
  • att som kvällsnöje sjunga och spela mig igenom ett antal låtar från alla visböcker vi har tillsammans med sonen M. Få saker slår glädjen i att musicera med barnen!

… har jag ätit

alldeles för mycket tårta. Gott var det!

… har jag läst vidare i

Brené Browns Dare to Lead. En av mina många understrykningar är

In our desperate search for joy in our lives, we missed the memo: If we want to live a life of meaning and contribution, we have to become intentional about cultivating sleep and play. We have to let go of exhaustion, busyness, and productivity as status symbols and measures of self-worth.

Brené Brown, Dare to lead

… har jag tittat på

mellofinal. Med kidzen såklart, utan dem är mitt mellointresse ganska ljumt. En bra låt vann, helt klart. Rätt låt? Det beror på vilken måttstock man mäter mot.

… har jag levt med

den förlamande trötthet som alltid tränger sig på så här års (kan jag konstatera när jag bläddrar bland mina inlägg här). Inte minst är det vaaaansinnigt svårt att komma upp ur sängen, trots att jag vaknar tidigt. Jag tränar på att bara konstatera läget, istället för att skamma och klaga på mig. Jag vet att det vänder när ljuset nu återkommer. Och till veckan ska det bli mindre tårta och mer gröna smoothies… Och mera avsiktlighet, intentionalitet vad gäller att vårda och odla sömn och lek.

Vad tar du med dig från veckan som gått?

Att leka när världen står i brand?

Sommaren 2016 kommer väl för många år framöver att bli ihågkommen som en av de oroligaste och mest oroande i världen på länge – och som sommaren då PokémonGo kom till Sverige. Som med alla nyheter av den dignitet som jakten på Pikachu innebär, dränktes media – såväl gammelmedia som sociala media – av lycksaliga hissningar och förfasade dissningar.

Ett av dissningstemana kan sammanfattas ”Se, så djupt mänskligheten sjunkit att vi fokuserar på att jaga fantasifoster – samtidigt som krig och ofärd råder, demokratin hotas och klimatet är vid en tipping point”.

Min reflektion på detta argument är att när världen står i brand behöver vi leken mer än någonsin förut. Även om forskningen kring betydelsen av lek och lekfullhet hos vuxna inte är så utvecklad, så finns det resultat som tyder på att leken och lekfullheten är gynnsam för vår förmåga till

  • att hantera stress,
  • lärande, fantasi och kreativitet,
  • empati, medkänsla, förtroende och närhet,
  • energi och vitalitet, samt
  • att känna glädje och hopp.

I min värld är det här förmågor som vi i högsta grad behöver i orostider. För att hålla huvudet kallt, för att orka tro att det kan bli bättre, för att orka att inte ge upp, för att se lösningar och tillsammans med andra söka konstruktiva vägar ur eländet.

Som så ofta handlar det om att vi måste kunna hantera till synes motstående perspektiv samtidigt – och kanske se att de till och med förutsätter varandra. Allvar och lek. Sorg och glädje. Frihet och regleringar. Eftertänksamhet och handling.

Så även om du inte gör oss Pokémonjägare sällskap – ge lekfullheten och leken utrymme i ditt liv!

IMG_3430
Gör som sonen/lokföraren och ge fantasin fritt spelrum!

Läs mer: 

The Benefits of Play for Adults, Helpguide.org

Proyer, R. & Ruch, W. (2011), The virtuousness of adult playfulness: the relation of playfulness with strengths of character. Psychology of Well-Being: Theory, Research and PracticeTheory, Research and Practice 2011 1:4

Ludere necesse est – ett av mina inlägg om Brené Browns livsråd för ett helhjärtat liv.

Ludere necesse est – dag 5 i #blogg100

”Värna om leken och vilan – frigör dig från tröttheten och prestationstänkandet”. Brené Browns sjunde livsråd för ett helhjärtat liv passar som handen i skidhandsken för att grunna på under en sportlovsvecka.

Att vilan är ett grundläggande behov är ett välbekant faktum för de flesta av oss, även om vi har svårt att acceptera det i hur vi lever våra liv. Mellan varannan och var tredje svensk har sömnproblem, och de flesta av oss muttrar från tid till annan om att vi sover för lite. Ibland får jag till och med uppfattningen att det ligger lite prestation i att vara trött…

Att leken skulle vara lika grundläggande för ett helhjärtat liv som vilan, hade inte slagit mig innan jag läste Brené Browns bok. Hon refererar till en annan Brown, Stuart Brown, som menar att leken bland annat ger oss mer medkänsla och gör oss mer kreativa och uppfinningsrika.

Stuart Brown ger i sin bok Play: How it Shapes the Brain, Opens the Imagination, and Invigorates the Soul sju kännetecken på lek: 

  • Den görs inte i något annat syfte än sitt eget (nog så viktigt när så mycket av det vi gör, görs för att optimera oss själva och våra prestationer, som Brené Brown påpekar)
  • Den är frivillig
  • Den är lockande och attraktiv i sig själv
  • Den är fri från tidspassning
  • Den gör att vi släpper taget om vår självmedvetenhet
  • Den ger ett utrymme för slumpen och improvisationen
  • Den ger mersmak – leken föder lust till lek

IMG_1145Hur var det då med sportlovet och lek? Jo, jag har lekt den här veckan! I skidbacken är dagarna en enda lång lek, som garanterat ger mersmak. Visst har jag slipat på detaljer i min åkning – men inte för att prestera i någon annans ögon, utan för att utforska min egen utvecklingspotential.

Ett av lekforskningens stora namn, Brian Sutton-Smith, ger i artikeln Play Theory – A Personal Journey and New Thoughts en möjlig evolutionär förklaring till vikten av lek: genom leken kan vi simulera farliga, potentiellt livshotande situationer – en sabeltandad tiger anfaller! ryska agenter jagar mig i Alperna! – utan att försätta oss i verklig fara. Samtidigt kan vi reflektera över olika handlingsalternativ, testa och träna oss i dessa genom leken – klättra upp i ett träd? attackera med spjut? spela död? susa nerför branterna snabbare (och snyggare) än någon ondskefull agent förmår?

Det är inte bara konflikt- och farofyllda händelser som vi tränar oss i att hantera genom leken – Sutton-Smith menar att en viktig funktion är att den lär oss att reglera våra grundkänslor (Sorg/ledsenhet, rädsla/skam/ilska, äckel/avsky, intresse/upphetsning, förvåning och glädje) på socialt konstruktiva sätt. Han skriver:

”Play begins as a mutation of real conflicts and functions thusly forever afterwards. Play was always intended to serve a healing function whether for child or adult, making it more worthwhile to defy the depressing and dangerous aspects of life. Play is neurologically a reactive itch of the amygdala, one that responds to archetypal shock, anger, fear, disgust, and sadness. But play also includes a frontal-lobe counter, reaching for triumphant control and happiness and pride. Play begins as a major feature of mammalian evolution and remains as a major method of becoming reconciled with our being within our present universe. In this respect, play resembles both sex and religion, two other forms—however temporary or durable—of human salvation in our earthly box.”

Är du en ”Homo Ludens” – en lekande människa?