Leva experimenterande, leva lärande

I en kommentar till inlägget om Tystnad och vanor skrev Helena

Och så tänker jag vidare att JA, se vad som funkar – inte funkar – saknas i de vanor du etablerat under året. Och använd kunskapen konstruktivt. Framför allt tror jag dock det i grund och botten är nyfikenheten som driver mig, dvs, ”vad vore möjligt om… jag började göra x, y eller z?” och att jag då faktiskt också VILL undersöka det!

Jag har funderat på vad hennes ord väcker hos mig. Och jag har insett att det ligger ett viktigt perspektiv i det hon skriver (så klart).

Jag har insett att när jag ger mig ut på vägen till  en ny vana så är det blodigt allvar. Vägen är en av alla de vägar som ska leda till min mer fullkomliga personlighet (jo, jag erkänner, såna fåfänga tankar har jag. Det har jag fått syn på när jag funderat på detta.)

Det här förhållningssättet gör att det blir ett misslyckande när jag inte lyckas upprätthålla eller etablera en ny vana. Inte ett lärande. Och jag som har som mitt livsmantra ”Att lära är att leva”!

Ler ömsint åt att jag inte sett den här delen av elefanten mitt framför mig. Jag har haft fokus på lärande utifrån andras kunskap – att lära av mina egna erfarenheter har jag inte funderat på i så stor utsträckning som del av mitt lärande och liv.

Så – jag bestämmer mig för att prova om ett mer experimenterande, ett mer lekande förhållningssätt till att pröva stigar mot nya vanor kan vara något för mig. ”Lekande” för att det är så djupt mänskligt, för att det är så vi lärt oss alla våra grundläggande förmågor och vanor som barn, och inte minst för att ta bort en del av det blodiga allvaret med vilket jag i hög utsträckning närmat mig utveckling och expansion.

En vana som jag länge längtat efter att etablera och som jag för tillfället känner mig ordentligt grundad i är daglig meditation. Idag firar jag 100 dagar i följd med minst 10 minuters meditation! Woopwoop!

IMG_3400