Expandera och leva fullt ut

Kommer du ihåg att jag skrivit om att jag har allt jag behöver i livet just nu?

Behöver? Drömmer om? Vill ha? Inte nödvändigtvis samma sak. För mig, just nu, är dock nyckeln som förenar perspektiven just de två sista små orden, ”just nu”.

För jag är så lyckligt lottad att jag just nu har allt jag behöver. Allt jag drömmer om och vill ha just nu. Tacksamheten för det flödar över alla breddar på den livsskål som Dag Hammarskjöld skrivit om i sina Vägmärken, och som själssöstra Helena skriver om bland annat här.

Vad jag behöver, vill ha och drömmer om för imorgon är en annan fråga. Jag väljer att ha tillit till att livet ger mig möjligheten att fylla min livsskål till bredden även då. Och – läs långsamt och kanske flera gånger nu – jag tänker att om det finns saker jag saknar i min skål imorgon i förhållande till vad jag idag tror att jag vill ha imorgon – är du med? – så väljer jag då att fylla upp resten med tacksamhet över det jag ändå har.

Storleken på min livsskål varierar över tid. Just nu är jag inne i en sån där period då jag upplever hur den expanderar, blir högre, bredare. Så att den kan hålla mer av livet.

Jag har så många magiska människor i mitt liv som hjälper mig att fylla den. Och jag har personer som definitivt hjälper mig expandera den.

Hade glädjen att få fira 100-årskalas i förrgår. Två mig mycket kära vänner fyller femtio under året och firade detta storslaget med att bjuda in till fest à la 1919. (Helt HK, historiskt korrekt, för övrigt med tjugotalsfest fast tiotalssiffran är en etta förklarade min dräkthistoriefantast till dotter i mina förberedelserna inför kalaset. ”Det glada tjugotalet” började nämligen gry stilmässigt tredan 1917).

Tess, som var jubilar tillsammans med sin make Hunter, är den som satt ord på livssättet expansion för mig. Hon exemplifierar det också, på ett synnerligen modigt och personligt sätt, i sitt eget liv. Jag gillar ordet, anammar det – jag upplever det som mer holistiskt än (personlig) utveckling, som för mig fått en mer linjär klang i sig. Fast det egentligen kanske handlar om delvis samma sak – att vecklas ut, mot ljuset, mot livet…

Klart det gör ont när knoppar brister. Att ömsa skinn när det gamla blivit för trångt är en ansträngande, utmattande process. Expansion är långt ifrån alltid lätt.

Det är en process som måste gå i vågor av utvidgning – vila – krafthämtning – repeat. Men det är en process som är nödvändig för livet. ”Allt som har liv, växer och utvecklas” skrev Lewi Pethrus i förordet till Segertoner, Pingströrelsens sångbok. Alternativet till expansion är förvisso bekvämlighet, men i förlängningen också stagnation och avveckling.

Talet som jag och Helena höll till Tess och Hunter på festen hade som tema ”Att leva livet fullt ut”. Och att göra det så att livets storslagenhet får alltmer plats i oss. Kanske inte dag för dag, eller ens år från år. Men över tid. Till mitt sista andetag.

Foto: Julia Salwén

Panta rei

water

Allt flyter. Nej, det handlar inte om klimakteriet, utan om tillvarons ständiga förändring. Allt ifrån cellerna i våra kroppar till teknik och samhällsorganisation, ja, ända till vår planets geologiska beskaffenhet förändras konstant, mer eller mindre snabbt.

Samtidigt är det vissa saker som är beständiga. Kanske gäller det främst vår längtan efter att bli sedd, få höra till och bli lyssnad på.

Genom historien har upphovsmannen till sentensen Panta rei ofta sagts vara Herakleitos, en av historiens första filosofer som vi känner till namnet på. I själva verket finns det forskning som visar att hans tolkning av verkligheten var mer komplex:

Runt dem som stiger ner i samma floder flyter ständigt annat vatten till.

Konstant och föränderlig på samma gång är alltså verkligheten. Det måste ju innebära att vi har en möjlighet att ta ut en riktning för den oundvikliga förändringen. (OM allt vore ständigt föränderligt skulle det vara omöjligt, eller i alla fall helt lönlöst, att sträva i en viss riktning.)

Jag tänker på denna balans som vardagsväxande. Växande – eftersom det för mig är en central del av att leva, i synnerhet när såväl omvärld som jag själv ständigt förändras. ”Allt som har liv växer och utvecklas” skrev en gång Lewi Pethrus, grundare av Pingsrörelsen i Sverige.

Vardag – eftersom jag i min vardag –  min ”varje dag” – befinner mig i vissa givna sammanhang, som jag kan vara mer eller mindre tillfreds med. Jag har vissa givna förutsättningar, som kan vara mer eller mindre gynnsamma. Jag har också en viss given förståelse av mina sammanhang, förutsättningar och min plats i världen.

Mina sammanhang (från mina relationer och roller i familj, arbete, fritidsaktiviteter, boende och samhället i stort), mina förutsättningar (min hälsa, mina intressen, min personliga historia, min personlighet, mina värderingar etc.) och min förståelse sätter ramarna för mitt växande.

Av de tre faktorer som styr vårt vardagsväxande är det främst förståelsen som vi kan påverka på egen hand och på (någorlunda) kort sikt. Den tyska filosofen Hans Georg Gadamer ser ökad förståelse som en dans mellan att fråga – eller som Krzysztof Bak, docent i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet beskriver som att ”våga sätta sig själv inom parentes, inse sina gränser, ifrågasätta sina invanda uppfattningar, låta sig formas av det främmande” och att svara – Bak igen: ”relatera det man förstår till sin egen position, tillämpa det på sitt eget jag, forma det till sina egna problemlösningar.”

Är det några som intuitivt förstått vikten av att fråga, så är det de små barnen. De frågar tills öronen hos oss vuxna blöder och den existentiella avgrunden gapar som Helvetesgapet i Mattisborgen framför oss.

I takt med att vi blir vuxna, slutar vi att fråga. Det har högre prestige att ge (tvärsäkra) svar än att fråga. Och paradoxalt nog – trots att vi har mer utvecklade kognitiva förmågor än barnen – söker vi vuxna gärna också allt enklare svar och helst inte sådana som alltför hårt utmanar våra etablerade sanningar och positioner.

Men om vi slutar att fråga, slutar vi också att öka vår förståelse. Och slutar vi att öka vår förståelse, krymper vi också våra möjligheter att växa. Och om vi slutar växa – ja, vad blir vi då, om det som har liv växer och utvecklas?