Panta rei

water

Allt flyter. Nej, det handlar inte om klimakteriet, utan om tillvarons ständiga förändring. Allt ifrån cellerna i våra kroppar till teknik och samhällsorganisation, ja, ända till vår planets geologiska beskaffenhet förändras konstant, mer eller mindre snabbt.

Samtidigt är det vissa saker som är beständiga. Kanske gäller det främst vår längtan efter att bli sedd, få höra till och bli lyssnad på.

Genom historien har upphovsmannen till sentensen Panta rei ofta sagts vara Herakleitos, en av historiens första filosofer som vi känner till namnet på. I själva verket finns det forskning som visar att hans tolkning av verkligheten var mer komplex:

Runt dem som stiger ner i samma floder flyter ständigt annat vatten till.

Konstant och föränderlig på samma gång är alltså verkligheten. Det måste ju innebära att vi har en möjlighet att ta ut en riktning för den oundvikliga förändringen. (OM allt vore ständigt föränderligt skulle det vara omöjligt, eller i alla fall helt lönlöst, att sträva i en viss riktning.)

Jag tänker på denna balans som vardagsväxande. Växande – eftersom det för mig är en central del av att leva, i synnerhet när såväl omvärld som jag själv ständigt förändras. ”Allt som har liv växer och utvecklas” skrev en gång Lewi Pethrus, grundare av Pingsrörelsen i Sverige.

Vardag – eftersom jag i min vardag –  min ”varje dag” – befinner mig i vissa givna sammanhang, som jag kan vara mer eller mindre tillfreds med. Jag har vissa givna förutsättningar, som kan vara mer eller mindre gynnsamma. Jag har också en viss given förståelse av mina sammanhang, förutsättningar och min plats i världen.

Mina sammanhang (från mina relationer och roller i familj, arbete, fritidsaktiviteter, boende och samhället i stort), mina förutsättningar (min hälsa, mina intressen, min personliga historia, min personlighet, mina värderingar etc.) och min förståelse sätter ramarna för mitt växande.

Av de tre faktorer som styr vårt vardagsväxande är det främst förståelsen som vi kan påverka på egen hand och på (någorlunda) kort sikt. Den tyska filosofen Hans Georg Gadamer ser ökad förståelse som en dans mellan att fråga – eller som Krzysztof Bak, docent i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet beskriver som att ”våga sätta sig själv inom parentes, inse sina gränser, ifrågasätta sina invanda uppfattningar, låta sig formas av det främmande” och att svara – Bak igen: ”relatera det man förstår till sin egen position, tillämpa det på sitt eget jag, forma det till sina egna problemlösningar.”

Är det några som intuitivt förstått vikten av att fråga, så är det de små barnen. De frågar tills öronen hos oss vuxna blöder och den existentiella avgrunden gapar som Helvetesgapet i Mattisborgen framför oss.

I takt med att vi blir vuxna, slutar vi att fråga. Det har högre prestige att ge (tvärsäkra) svar än att fråga. Och paradoxalt nog – trots att vi har mer utvecklade kognitiva förmågor än barnen – söker vi vuxna gärna också allt enklare svar och helst inte sådana som alltför hårt utmanar våra etablerade sanningar och positioner.

Men om vi slutar att fråga, slutar vi också att öka vår förståelse. Och slutar vi att öka vår förståelse, krymper vi också våra möjligheter att växa. Och om vi slutar växa – ja, vad blir vi då, om det som har liv växer och utvecklas?

4 reaktioner på ”Panta rei

  1. Pingback: Apropå ambitioner… – Saras goda.

  2. Kommer ihåg när jag kollade genom dom grekiska filosofernas olika syn på hur världen är uppbyggd. Allting flyter minns jag men roligast var Parmenides att rörelse var en illusion och omöjlighet samt hans lärjunge Zenons berättelse om Akilles och sköldpaddan för att bevisa detta logiskt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s