Magin i våra huvuden: att betrakta allt som heligt

Idag lånar jag text och tankar av Leo Babauta på bloggen Zen Habits. Det han skriver om är enkelt, men ändå så svårt. Och kanske mer angeläget än vad det först kan synas. För hur skulle vår värld – våra relationer till oss själva, till andra, till naturen, miljön och klimatet – se ut om vi valde att se dem som heliga?

I helighet

När vi vaknar på morgonen går många av oss automatiskt in på våra telefoner eller datorer och börjar läsa, kolla meddelanden, svara på saker och röra sig genom onlinevärlden på autopilot.

Vi fortsätter vår dag på samma sätt,  manövrerar så gott vi kan, hanterar stress och blir överväldigade, rör oss i den fysiska världen och glömmer att vara uppmärksamma.

För det mesta är allt normalt. Vi manövrerar och klarar oss. Goda dagar går det ganska bra. Dåliga dagar kommer frustrationen och stressen till oss.

Men vad händer om vi kan skifta allt på ett magiskt sätt?

Vad skulle hända om vi förändrade hur vi såg allting runt oss, inklusive andra människor, inklusive oss själva, inklusive varje liten sak vi ser?

Prova detta: se varje sak du ser som helig.

Se vad som händer.

Nu ska jag erkänna att ”heligt” är ett laddat ord för många människor som inte är religiösa. Det betyder bokstavligen ”i förbindelse med Gud (eller gudarna)”, och om du inte är religiös kan det verka lite dumt. Men jag tror inte på Gud, och tycker fortfarande om att tanken är att saker kan vara heliga. Lyssna färdigt på mig.

”Helig” är helt enkelt att höja något till nivån av gudomlighet. Det kan vara Gud, om du tror på Gud, men det kan vara gudomligheten i universum, miraklet i existensen och i varje ögonblick. Om du tänker på hur galet det är att vi existerar och funderar på hur underbart och mirakulöst detta universum är… Jag skulle hävda att det är gudomligt, oavsett vad du tror på.

Titta ut: Träd och blommor och fåglar du kan se är fyllda med gudomlighet. De är heliga. Likaså är vinden, stjärnorna, solljuset som faller på främlingars ansikten, förmågan att se färger och att ha ett samtal och en gemenskap med en medmänniska.

Tänk på allt som förändras:

Om du börjar se något som heligt blir det inte längre ”inget särskilt”, något du tar för givet. Du uppskattar helt och hållet skönheten i det heliga objektet eller varelsen.

Om du ser en annan person som helig, behandlar du hen med respekt,  till och med kärlek; du ser djupt in i skönheten i hens själs och brustna hjärta; du är tacksam för din gemenskap med hen.

Om du ser dina ägodelar som heliga, slänger du dem inte i papperskorgen eller lägger dem på vilket gammalt ställe som helst – du lägger undan dem med omsorg.

Om du ser ditt arbete som heligt känner du inte längre att det är en börda, utan en gåva. Du gör det av hängivenhet, med kärlek, i stället för att bara försöka ta dig igenom det.

Om du ser dig som helig, börjar du plötsligt se godheten i dig själv. Du behandlar dig bättre, stoppar hälsosam mat inuti dig själv i stället för skräp.

Om du ser världen runt dig som helig, rör dig genom den med vördnad. Med en känsla av att vilja applådera universum för dess magiska skapelse. Med en känsla av syfte, att vara publiken för detta mirakel, som vill fullt ut uppskatta det.

Se på allt omkring dig med vördnad och uppskattning. Behandla det med respekt och omsorg. Stoppa undan saker med vördnad. Behandla andra som om du kopplar upp dig mot det gudomliga. Och behandla dig själv som en manifestation av universum som på något sätt har fått gåvan att förverkliga sin egen helighet.

Det är sann magi, och den är alltid tillgänglig.

(Min översättning av detta inlägg)

Fem saker att ta tag i medan vi fortfarande lever

Det enda som är säkert är att vi alla ska dö.

Varför så drastisk och pessimistisk? Tja, är det så drastiskt, så pessimistiskt egentligen? Det är ju bara fakta. Och ett faktum som vi alla har att förhålla oss till.

IMG_3990

Jag blev påmind om det igår när jag lyssnade på Åsa Kadowaki, psykiatriker och KBT-terapeut, som föreläste om det självledarskap som behövs för att hjälpa andra vid den nationella konferensen för AT-organisationerna i landstingen, dvs de personer som ansvarar för AT-läkarnas utbildning och tjänstgöring. Jag var där för att moderera och facilitera workshops tillsammans med kollegor.

Åsa var befriande krass på flera punkter i sin föreläsning. Bland annat kring detta – att livet slutar med döden, och att det är det enda vi är garanterade.

Hon återkom också till ett talesätt som jag själv försöker leva efter, med blandad framgång. ”Det är inte hur en har’t, utan hur en tar’t”.

Så hur tar jag då det faktum att livet bara pågår under en begränsad period?

De senaste veckorna har jag börjat känna en viss stress över det faktumet. Det är så mycket jag vill göra, och som jag skrev om igår är jag ju otålig.

När människor på dödsbädden får frågor om vad de skulle gjort annorlunda, är det dock inte svar som handlar om allt det där som jag tror att jag vill göra och känner en lätt stress över. Nej, det som de tar upp handlar snarare om att vara mer än att göra.

Bronnie Ware har skrivit en uppmärksammad bok på detta tema. Hennes slutsatser av att i många år ha jobbat i vården i livets slutskede är att de fem vanligaste sakerna som människor ångrar när de befinner sig i dödens väntrum är

1. Jag önskar att jag hade varit ärlig mot mig själv i stället för att leva som andra förväntade sig att jag skulle.

2. Jag önskar att jag inte hade arbetat så hårt.

3. Jag önskar att jag hade haft mod att uttrycka mina känslor.

4. Jag önskar att jag hade haft kontakt med mina vänner.

5. Jag önskar att jag hade tillåtit mig själv att vara lyckligare.

Så. Jag tror jag tar och slår av på stressen en stund över allt jag ska hinna göra innan jag stänger butiken för gott. Tar några djupa andetag och tackar livet för att jag får vara en del av det än så länge. För den jag är, för känslorna, för människorna som betyder mycket för mig och som jag får betyda något för,  för lyckan över att bara finnas till.

Påbörjar mitt femtionde levnadsår

Hipp hurra! Idag inträder jag i mitt femtionde levnadsår.

Jag funderade först på rubriken ”I som här inträden, låten hoppet fara”. För precis som Dante gjorde när han gav sig ut på sin vandring genom skärseld och inferno, står jag ju (förhoppningsvis) i mitten av min levnads bana. Och förvisso går skildringarna av vårt åldrandet inte sällan i samma tongångar som samma Dantes beskrivning av infernot (gärna med Gustaf Dorés blodfulla, svavelrykande illustrationer till).

Inferno_Canto_3_line_9

Men nej. För mig känns det inte hopplöst att åldras. Tvärtom! För något år sedan skrev jag om mig själv denna dag (på FB tror jag)

Ett år visare, vackrare, vildare

Och de orden är idag ett år giltigare.

IMG_1289

När jag träffade själssöstra mi Helena häromsistens, sa hon att hon upplevde ett annat lugn hos mig jämfört med tidigare under de snart fem år vi känt varann. Hon sa att hon såg det i mina texter också.

Och min mor sa i avrundningen av sportlovsveckan i snö och sol att hon aldrig sett mig så pigg under en Norrlandsvistelse tidigare.

Själv ser jag att jag upptäcker jag energitjuvarna i mitt liv tidigare och tydligare än tidigare, och jag blir allt bättre på att säga ”hit men inte längre” till dem.

Jag har också blivit snabbare på att släppa fram energikällorna allt eftersom de avtackade tjuvarna lämnar rymd och utrymme efter sig. Energikällor som sensualism och kroppsglädje, självkänsla, egenbehov, väl valda relationer och engagemang, nyfikenhet, prestigelöshet, skratt och tårarna utan skam.

Följ med mig på min resa

Jag vill dokumentera detta femtionde levnadsår genom i princip dagliga inlägg – från superkorta till längre, främst nyskrivet men också lite återvinning – på bloggen. Inte som en utmaning, utan för att få syn på mig själv detta symboliska år. För att få syn på mig själv i de relationer, det sammanhang och samhälle jag lever med och i.

Även om jag främst skriver för min egen skull, tar jag därmed också chansen att spegla min resa under detta år i andra människor. (Det är därför jag inte nöjer mig med att skriva egen dagbok.) Vi är ju förvisso individer med vår alldeles egen onlyness. Men för att bli mer och mer människa behöver vi dela och spegla oss i varandras perspektiv och erfarenheter. Jag hoppas att ni som läser hittar något att studsa och spegla de frågor och tankar du bär på här hos mig, och jag vet av erfarenhet att ni ger mig ovärderlig feedback som ger mig nya perspektiv, ibland ny eller korrigerad riktning och alltid tacksamhet.

Även om jag själv tänker hålla i styråran för ämnena under året är jag ändå nyfiken på vilka kuster och hamnar ni, mina kära läsare, är nyfikna på. Vad uppskattar du här på bloggen? Vad vill du läsa mer om? Dela gärna dina tankar i kommentarsfältet eller genom att mejla mig i kontaktformuläret! 

Nu kastar jag loss mot femtioårsdagen! All on board!

Årsbokslut 2017

Ett Gott Nytt År tillönskas härmed den bästa av läsarkretsar. Tack för att ni läser, ger återkoppling och kanske också prövar någon av mina insikter och tankar i ert eget liv! Jag ser fram mot att fortsatt få göra er sällskap under 2018.

Förvaltningsberättelse för Sara Modig 2017

2017 har varit ett år av rekonstruktion. Genomgripande och lovande nyetableringar har skett på flera områden. Även om de mentala, själsliga och fysiska resurserna i den verksamhet som är jag stundtals varit så gott som uttömda, stänger jag böckerna med gott mod. Jag kan konstatera att min årsintention, Varsam glädje, har präglat stora delar av året

Året inleddes med en intensiv upplevelse av hudhunger och ett behov av att utforska om jag överhuvudtaget var möjlig att åtrå och attraheras av, detta efter den separation som präglade senare delen av 2016. Jag inledde därför det explorativa utvecklingsprojektet Internetdejting, som snabbt gav resultat i positiv riktning: jag var tydligen och glädjande nog både attraktiv, intressant och åtråvärd.

Projektet förde ett antal män(niskor) i min väg, personer som jag är djupt tacksam över att ha fått möta och dela såväl lust som funderingar kring livet, relationer, sex, musik, litteratur, politik, entreprenörskap, föräldraskap och mycket mer med.

Det kulminerade under sommaren med en Tinderboost, en högersvajp och en matchning med E. Den hypotes om ett liv som polyamorös som växt fram under våren falsifierades nu. Projektets slutresultat kunde istället fastställas till en nyetablering av en relation – av att leva i innerlig, nyfiken och medveten tvåsamhet som särbos och frölovade.

Rikedomen i att ha goda vänner gjort sig återkommande påmind under året. Jag ser tillbaka på resor, middagar, AWs, fika, chattar, promenader och ett bröllop med stor tacksamhet över alla de människor som jag har förmånen att få räkna som mina vänner. Ni gör mig så mycket klokare och starkare genom att vara dem ni är och så generöst dela med er av tankar, känslor och tid.

I verksamheten har under året en omlokalisering genomförts i kölvattnet av den skilsmässa som trädde i kraft i mars. Omlokaliseringen – med delprojekten försäljning av bostad på Södermalm med tillhörande utrensning och nedpackning samt inköpsprocess för ny bostad med tillhörande marknadsscanning, budgivning, inflytt i och renovering av ny bostad –  upptog stora delar av verksamhetens fokus under våren, sommaren och hösten. Processen tärde hårt på de emotionella reserver som redan var hårt åtgångna från separationsprocessen, och som enbart delvis fylldes på genom dejtingprojektet.

Omlokaliseringsprojektet har givit mig rikliga tillfällen att träna på en av de sidor jag har ”mest utvecklingspotential”, för att säga det snällt – att be om hjälp.

Livslyx. Fötterna på altanräcket.

Med stor tillfredsställelse kan jag konstatera att samtliga skall-krav som jag ställde upp i upphandlingen av ny bostad uppfyllts: badkar, balkong i söderläge – jag fick till och med en altan! – och placering i Sickla eller Årsta. Det blev nyetablering i Årsta, i ett fantastiskt läge med utmärkta kommunikationsmöjligheter från såväl Gullmarsplan som Årstaberg och med Årstaskogen som granne. Och apropå granne, visade sig goda grannar vara en oförutsedd men starkt uppskattad bonus, av såväl mig som min verksamhets sköldpaddsfärgade, men till övervägande delen grå, eminens och styrelseordförande, katten Busan.

Verksamhetsgrenen förälder har pendlat mellan hausse och baisse, vilket får ses som normalt i branschen tweenie- och tonårsförälder. De tre son- och dotterverksamheterna har fortsatt att växa på både längd och i sitt lärande och skapande. Visst gör det ont när knoppar brister, varför skulle annars våren tveka?

Omställningen till varannanveckas boende på två nya ställen och för minstingen dessutom en ny skola har frestat på, liksom frågor om identitet och socialt sammanhang. Jag är full av beundran inför den integritet och det mod som de visar i att stå upp för sig själva. Inte minst var steget som mellanbarnet tog i att komma ut som transperson inspirerande och viktigt. Barnens kreativitet fortsätter att blomma, liksom deras nyfikenhet på och förmåga att reflektera över världen, Jag är djupt tacksam för de perspektiv som de ger mig och för den gåva som det är att få låna dem en stund av livet.

Under andra halvan av året fick jag förmånen att lära känna en ny ung människa, i form av min käraste Es dotter. Jag är glad och tacksam över den vänskap som växer mellan oss, liksom över den goda gemenskap som hon och mina barn nu skapar med varandra när de ses.

Verksamhetsgrenen som tvåkvinnsföretagare genomgick stora prövningar under våren och sommaren till följd av uttömda energidepåer, mental trötthet med sammanhängande kognitiv utmattning och tröghet. Detta drabbade min kära kollega hårt, och hon fick bära ett mycket tungt lass. För hennes engagemang, tålamod och ständiga uppmuntran är jag oändligt tacksam.

Inför och under den för mig och Åsa gemensamma utvecklingsinsatsen THERE på Island i september växte insikten fram hos oss båda om nödvändigheten i att bryta upp från vårt partnerskap och söka oss nya yrkesmässiga vägar. Åsa, nu i sitt företag Minoza, och jag fortsätter att samarbeta, men i nya former.

Från att ha arbetat ett helt yrkesliv med fokus på övergripande, inte sällan stora och utmanande, samhällsfrågor och komplexa samverkansprocesser, ställer jag nu gradvis om mitt fokus till att utgå från den enskilda människan och förutsättningarna för hen att leva helhjärtat, lärande och med resiliens, det vill säga att besitta förmågan att hämta sig – och kanske till och med växa – av kriser. Vill vi ha en hållbar värld och ett varmt samhälle, måste vi som befolkar den vara hållbara och se på oss själva med varma ögon.

Jag är glad över att kunna ta fortsatt stöd i min personliga resa kring att se varmare på mig själv och lyssna in mer av min egen röst av coachen och terapeuten Alla Pétursdóttir, som också var en av de två kursarrangörerna för THERE, i denna omställningsprocess.

Under den senare delen av hösten har jag sedan gjort nystart som företagare, i mitt egna företag Sara Modig AB, och som anställd, som designstrateg på Usify, vars motto ”Vi ser människor och skapar möjligheter för meningsfull förändring” väcker djup resonans hos mig.

Den skapande delen av verksamheten har under året nedprioriterats. Jag valde bland annat bort VM i Sweet Adelines med fantastiska Stockholm City Voices på grund av hårt ansatta resurser som bland annat gjorde det omöjligt att få texter och toner att fastna i minnet. Nu klarade sig kören som förväntat dock alldeles utmärkt utan mig. Den tog sig både till final och hamnade på en hedervärd niondeplats med ett sagolikt finalnummer ändå.

Inte heller har jag skrivit lika frekvent som andra år. Hjärnan har helt enkelt inte orkat. Jag hade ambitionen att lyssna mer istället. Och lyssna har jag gjort under senare delen av året, framförallt inåt.

Trots tröttheten gjordes en investering inom den skapande verksamheten i en kurs i skrivande i april. Vi fick lära oss en teknik för att skriva i flow och därmed komma bort från de kognitiva låsningar som självcensuren ofta skapar. I kombination med övningar i meditation blev kursen till stor del en central del – ett slags nyfödelse om man så vill –  i den läkningsprocess som präglat året som helhet.

Mot slutet av året har skrivarlusten börjat återvända, vilket bland annat tog sig uttryck i årets bloggadventskalender.

Under året har jag även påbörjat ett utforskande av sambandet mellan ande och kropp. Det har skett genom att gå på behandling i Network Spinal Care hos Therese de Gasperi, och att i hennes regi också tillbringa tre dagar på ett Öland i högsommarprydnad för att ta del av den uråldriga visheten kring indianernas livshjul. Det har också tagit sig uttryck i att jag börjat nosa på Tantra, bland annat genom en tantramassage hos Patrik Olterman och en on-linekurs i ämnet av Charlotte Cronquist.

Jag stänger böckerna för 2017 i tacksamhet, förälskelse och tillförsikt. Ur kris kommer utveckling och ur den brända skogsmarken gror livet på nytt med de raraste växter. 

 

Jag faller

Det är genom att släppa taget och lita på att vår längtan, vår kärlek, vår dröm ska leda oss rätt som vi kan ta de första stegen mot låta den ske.

Människan behöver inte ytterligare försäkringar mot någonting som i grunden inte går att försäkra sig mot. Vad hon behöver är hjälp att möta det liv som vill komma henne till mötes, och att i kärlek och mod vandra livets väg i växande tillit till att den bär.

Vi måste, om vi vill leva fullt ut, lita på att framtiden bär.

Citaten är från boken Att leva helhjärtat av Ted Harris och Carolina Johansson. Boken är en berättelse om och en betraktelse över Franciskus av Assisis liv, och vad det innebär att tillämpa hans erfarenheter på våra liv idag, 900 år senare.

Att släppa taget och låta tilliten bära. Att inte planera sönder vägen framåt. Att öppna dörrar till nya riktningar utan att rusa iväg mot Målet. Istället vara stilla, vänta in, lyssna inåt. Att låta livet hända.

Inte planlöst. Inte som ett rö för vinden. ”If you don’t belive in anything, you’ll fall for anything”. Att veta vad jag tror på, vad jag väljer att sätta min tillit till, förutsätter att jag söker inåt och neråt. Att jag lyssnar efter sången som min egen röst och universums röst i duett sjunger mig om vad som är viktigt på riktigt i just mitt liv.

Sången ger mig ledtrådar till vilka dörrar jag ska öppna och låta livet möta mig genom. Liksom till vilka jag behöver stänga.

Att släppa taget och låta livet möta mig är läskigt och utmanande. Förmågan ”att vänta in, att bara vara” har stor utvecklingspotential i mitt liv. Jag är lösnings- och handlingsbenägen, och har ofta bråttom att börja röra mig mot Målet jag ser genom nyvunna insikter.

Nu är tid att släppa. Att falla. I tillit till livet.

Då, när det är värst och inget hjälper,                                                              Brister som i jubel trädets knoppar.                                                                    Då, när ingen rädsla längre håller,                                                                  faller i ett glitter kvistens droppar                                                                  glömmer att de skrämdes av det nya                                                              glömmer att de ängslades för färden –                                                            känner en sekund sin största trygghet,                                                                 vilar i den tillit                                                                                                                                                  som skapar världen.

(Karin Boye)