Flyg fritt, älskade barn

Idag är det delbokslut i mitt föräldraskap. Min förstfödda fyller 18. Hon blir myndig och förväntas därmed vara en person med rätt och förmåga att fatta egna beslut om sitt liv och om det samhälle vi delar.

Insikten som landat i mig de senaste veckorna är att jag nu gjort vad jag kunnat i rollen som vårdnadshavare. Föräldrarollen är kvar, men den övergår nu till en annan sorts, mer jämbördig, relation. (Lite har jag försökt omskola mig till det nya. Jag kommer nog att behöva hennes tålamod med att göra det ett tag till.)

När jag ser tillbaka på mitt föräldraskap under de 18 år som gått sedan hon kom till världen ser jag mönstret av att livet ofta lett det på andra vägar än dem jag såg framför mig i mina tankar, planer och intentioner om hur jag skulle bli som förälder. Jag ser sträckor på vägen som gör ont att betrakta och jag ser passager som får mig att sträcka på mig.

Jag ser, tack och lov, också mönstret av en livskraft med klokhet och empati hos henne som är stor, envis och så vacker. Som går vida utöver vad jag förmått nära. En livskraft som också delvis är medfödd, som delvis växt tack vare andra vuxna i hennes närhet, inte minst hennes far.

Tack älskade barn för allt jag fått lära och ständigt fortsatt får lära mig av dig. Tack för vad jag fått dela med mig av till dig så här långt att ta till dig av, omforma eller förkasta så att ditt liv blir sant och rätt för dig.

Jag har full tillit till din förmåga att gå in i och hantera vuxenlivet. Jag kan skvallra om att du har många år på dig än att tvivla på om du verkligen är vuxen ”på riktigt”. Vi får hjälpas åt att både ”make believe” och på riktigt axla vuxenansvaret på våra egna sätt.

Och jag önskar för dig att du aldrig blir så förvuxen att barnets förmåga till nyfikenhet, förundran och kärlek trängs undan av den färdiga och stundom ganska trånga kostymen för hur en vuxen förväntas vara. Nej, hellre vildvuxen, inlyssnande och så sann mot dig själv i varande och görande som är möjligt i upptäcksresan av vem du och vad livet är.

Flyg fritt, älskade barn. När du behöver mellanlanda är du mer än välkommen att göra det hos mig. Jag står här på marken och betraktar dig med stolthet, oändlig kärlek och djupaste tacksamhet.

Kärt minne från trevlig citydag i födelsedagsbarnets sällskap sommaren 2020. Foto valt och godkänt för publicering av henne själv.

Time to say goodbye

Nej, jag ska inte sluta blogga. Och jag är inte heller på väg att avsluta något annat. Rubriken kommer sig av att jag är fylld av upplevelsen av den begravning jag deltagit i idag.

Tankarna började snurra där under ceremonin. Tankar på vad en begravningsritual symboliserar. På sorgen och på hur den oskiljaktigt hänger ihop med glädjen. På vad livet är och vad det går ut på. På vad jag vill se tillbaka på den dag det är dags för mig att stänga boken över mitt liv. Och på hur jag önskar få säga det där sista farvälet till mina nära och ära som en begravning innebär

En begravning kan vara så mycket. En stund av djupaste sorg och smärta. Vrede kanske till och. med. En obehaglig påminnelse om att det slut som vårt samhälle verkar frukta så djupt är ofrånkomligt. En betryckt stund av ansträngda möten och relationer.

Men den kan också vara en liten bit av evigheten, fylld av tacksamhet och ljusa minnen. En stund av att bli påmind om att passa på att leva medan vi ännu är i livet. En stund av tillhörighet, gemenskap, stöd och värme i möten och relationer.

Den begravningen som ger rymd åt sorgen och saknaden och åt tacksamheten, glädjen över det som varit och är, och inte minst närvaron i det liv som fortfarande är – den är en viktig del i sorgebearbetningen. Den är terapi och läkedom.

Tältpinnarna som spänner upp och håller valven i en sådan rymd är, för min del, musik och poesi.

Vid dagens begravning läste officianten några rader av Harry Martinsson som mitt hjärta sträckte sig efter och håller fast vid.

Varje djup sorg
har förlorad glädje till föremål.
Tappa inte bort den riktningen.

Låt inte sorgen glömma sitt ärende.
Sorgen är den djupaste ära
som glädjen kan få.

– Harry Martinson, ur Vagnen, 1960.

Och musiken. Den sista musiken vid dagens begravning stod Bob Marley för. Could you be loved. Personen vi tog farväl av tyckte om reagge. Och att dansa. Att hedra hen genom att bjudas in att ta några danssteg tillsammans, där vid urnan, var fantastiskt.

Jag har nu en pusselbit till i instruktionerna till mitt sista farväl, där förhoppningsvis långt i framtiden. Jag skulle önska att få bjuda upp till dans. En sista gång.

Några ord till mina kära barn, när jag nu har dem (redigerad version)

Dagens blogginlägg är en redigerad version av ett inlägg som första gången publicerades på internationella kvinnodagen, den 8 mars, 2014.

I fokus för diskussionerna på internationella kvinnodagen står de skillnader som finns mellan män och kvinnor ifråga om makt och de konsekvenser som detta leder till på ett strukturellt plan. Eftersom strukturer ytterst sett skapas och vidmakthålls av individer, och därmed bara kan förändras i grunden av individer som väljer nya förhållningssätt till andra individer, har jag funderat över vilka råd jag vill ge mina barn (och mig själv) för att bidra till ett samhälle där varje människa har samma förutsättningar att forma sitt liv och det samhälle som hen är en del av.

Foto: nojhan @ flickr            CC BY-SA 2.0
Foto: nojhan @ flickr CC BY-SA 2.0

I dikten Några ord till min kära dotter, ifall jag hade någon sammanfattade Anna Maria Lenngren år 1876 sina värderingar och livsregler. Eftersom jag vill ge mina barn samma förutsättningar för livet oavsett vilket kön de identifierar sig som, har jag travesterat dikten i en neutral variant som fungerar lika bra idag 8 mars på internationella kvinnodagen som 19 november på internationella mansdagen. Och alla andra dagar på året med – är det förresten de som är de internationella medmänniskodagarna?

Min kära unge, du blir stor:
Du från en hel del hunnit växa…
Utaf din hulda, kloka mor
Tag, för din framtid, denna lexa!

Uti den verld, du smått har sett,
Så många öden förefalla;
Och med ett gladt och öppet vett
Kan du få lära av dem alla.

På lifvets bana varsamt gå,
Men tro ej allt hvad ondt man säger!
Vår verld, min kära, är ändå
Den allra bästa verld, en eger.

Den är – hvad den beständigt var –
Bebodd af kloka och af dårar;
Och – noga öfverlagdt – den har
Mer rätt till löje än till tårar.

För mycken misstro föder agg,
För mycken lättro ångerns smärta:
Tänk ej i hvarje ros en tagg,
Ej dygd i hvarje männskohjerta!

Väl dig, om jemt du följa vet
Nyfikenhet, den glada gumman:
Den, jemte känslig glädtighet,
Är af all vishet hufvudsumman.

Med läsning driv fördomen bort –
Var männska så väl det behöfver,
Men när du läser, gör det kort.
Att handling ej blott helt stås öfver!

Ett odladt vett, en upplyst själ –
Vet – ej blott böcker kan det skänka.
Mitt barn, studera verlden väl:
Den ger dig ämnen nog att tänka!

Hvar menska, älskling, är en bok –
Lär dig att fatta rätt dess värde,
Och mins, att oftast af en tok
Den vise någon visdom lärde!

Men om lektyren roar dig,
Väl – i förädling af ditt väsen
Låt den då blygsamt röja sig,
Men ej i tonen af beläsen!

Nyfikenhetens klubb –  mitt rön –
Intoleransens skrubb utslipper,
Så vitterheten hos vart kön
Är långt ifrån ett fåfängt nipper.

Lyd, kära, lyd bestämmelsen:
Sök väl att goda bragder hinna
Och hedra värdighet, min vän,
i varje medman och medqvinna!

Se kära mor i livets krets,
Som vet sitt sanna kall bevaka,
Fullt med sitt lärande tillfreds,
som mänska, mor och egenmaka!

Månn handlingsdåd, bekraftande
Med blomster hennes fotspår hölja,
Och kärlek, hopp och skapande
Dess lefnad och dess minne följa.

Respekten är med fliten slägt:
I nyttig handling sätt din heder!
Gör ödmjukheten till din drägt
Bli sinnebild af dina seder!

Följ, kära, ett av mina bud:
Låt aldrig titlar dig förtrolla!
Allt högmod uti männskors skrud
Är blott affischen af en fjolla.

I sällskap sladdrets tomhet fly,
Men sitt ej sluten som en gåta!
För tanklösheten plär man sky,
För mycken klokhet ej förlåta.

Välj uttryck utan brydsamt val,
Se till att du ej domslut fäller!
Och tala, vännen – håll ej tal:
Du tror ej hur det oss förställer!

Gif skämtets udd sitt fina skick
I ord, som glädtigt oförmoda!
Dock mins: man skrattar med en qvick,
Men man bär aktning för den goda.

Att bli för stor och penningrik
i jakt på glansen i gazetten –
bort det! Från kök till republik,
från politik till toaletten –

blif vid din gärning, låt din hand
med hopp och glädje föra skutan.
Tro ej, mitt barn, att folk och land
Med Guds hjelp styras oss förutan!

När sig väl mänskor nitiskt ter
Att staters styrselsätt ransaka,
så vet, då tycks mig att jag ser
Så stolta furor som stå raka.

Ja, slika värf är mödan värd:
Låt gärna dem din håg förvilla!
Du är unik – så vill vår värld
Med tacksamhet din lärdom gilla.

Att älskas … ej ett ämne fins
Mer rikt att i maximer drifva
Men, kära vännen, hör och mins
Det enda råd, jag har att gifva:

Mot den hen, som dig beskärs
(Märk denna stora hemligheten!)
Var huld, om hen är huldhet värd,
Om ej – så stanna ej i smeten!

Tag händelser och öden lätt,
Mitt barn, så blifva de ej tunga!
Och – mellan oss – är det ett sätt
Att än i åldern synas unga.

Min kära, lifvet flyr så fort –
Hvad grym, hvad oersättlig skada,
Om, vid det lilla gagn, vi gjort,
Vi nekat oss att vara glada!

Må stojet och förströelsen
Vid andras dom för glädje gälla,
I stilla nöjen sök du den –
Det är för oss vi äro sälla.

Gör nöjet bofast i ditt hus,
Eg i ditt hjerta samvetsfriden!
Den gör vår uppsyn mild och ljus,
Den rår på sorgerna och tiden.

Ja, älskling, lifvets sällhet njut,
Men lifvets pligter ej försaka…
Nu har min lilla lexa slut,
Och från min blogg jag går tillbaka.

Fortsatt prestationsavvänjning på sånglektion – adventskalender 2019 #4

Kvällens sånglektion hos Lotta på Komplett sångteknikhuset ägnade jag bland annat åt den ädla konsten att inte jobba alls med magmusklerna, annat än för att bara hålla luften. Inte pressa på, vilket jag gjort med stor frenesi under alla år jag sjungit.

Jag har fortsatt att ta sånglektioner efter den grupplektion som var en femtioårspresent till en väninna. Den lektion när jag fysiskt insåg vad som är en viktig sanning på fler områden i livet än sjungandets: det går bättre när jag inte tar i, inte kämpar så galet hårt.

Genom att byta fokus i andningen, från nedre till övre bilring (mellangärdet) och genom att koncentrera mig på att vänta med att aktivera luftströmmen har jag ökat min uthållighet med kanske 50 procent. Och då har jag inte direkt kämpat med övandet hemma, mellan lektionerna.

Jag har märkt min ökade uthållighet inte bara på lektionerna, utan också på körövning och i förstaadventsöndagens psalmsång. Och i takt med uthålligheten ökar också sångglädjen!

I livet i övrigt har jag under året blivit allt snabbare till acceptans. Att hålla, vara i, livet som det är just nu, utan kamp för att förändra sånt jag inte rår över eller krampaktigt kvarhållande av sådant jag inte vill ska ändras – även om jag inte har makten att hålla kvar och fast.

Det har gjort att jag känner mig lugnare, tryggare, mer grundad, mer på den plats jag ska vara på i livet just nu. Jag mär bättre, det går bättre. Min uthållighet och resiliens är större. När jag inte jobbar så hårt för att må bra.

En del av promenaden från sånglektionen – ett Söder i Stockholmsvinter

Magin i våra huvuden: att betrakta allt som heligt

Idag lånar jag text och tankar av Leo Babauta på bloggen Zen Habits. Det han skriver om är enkelt, men ändå så svårt. Och kanske mer angeläget än vad det först kan synas. För hur skulle vår värld – våra relationer till oss själva, till andra, till naturen, miljön och klimatet – se ut om vi valde att se dem som heliga?

I helighet

När vi vaknar på morgonen går många av oss automatiskt in på våra telefoner eller datorer och börjar läsa, kolla meddelanden, svara på saker och röra sig genom onlinevärlden på autopilot.

Vi fortsätter vår dag på samma sätt,  manövrerar så gott vi kan, hanterar stress och blir överväldigade, rör oss i den fysiska världen och glömmer att vara uppmärksamma.

För det mesta är allt normalt. Vi manövrerar och klarar oss. Goda dagar går det ganska bra. Dåliga dagar kommer frustrationen och stressen till oss.

Men vad händer om vi kan skifta allt på ett magiskt sätt?

Vad skulle hända om vi förändrade hur vi såg allting runt oss, inklusive andra människor, inklusive oss själva, inklusive varje liten sak vi ser?

Prova detta: se varje sak du ser som helig.

Se vad som händer.

Nu ska jag erkänna att ”heligt” är ett laddat ord för många människor som inte är religiösa. Det betyder bokstavligen ”i förbindelse med Gud (eller gudarna)”, och om du inte är religiös kan det verka lite dumt. Men jag tror inte på Gud, och tycker fortfarande om att tanken är att saker kan vara heliga. Lyssna färdigt på mig.

”Helig” är helt enkelt att höja något till nivån av gudomlighet. Det kan vara Gud, om du tror på Gud, men det kan vara gudomligheten i universum, miraklet i existensen och i varje ögonblick. Om du tänker på hur galet det är att vi existerar och funderar på hur underbart och mirakulöst detta universum är… Jag skulle hävda att det är gudomligt, oavsett vad du tror på.

Titta ut: Träd och blommor och fåglar du kan se är fyllda med gudomlighet. De är heliga. Likaså är vinden, stjärnorna, solljuset som faller på främlingars ansikten, förmågan att se färger och att ha ett samtal och en gemenskap med en medmänniska.

Tänk på allt som förändras:

Om du börjar se något som heligt blir det inte längre ”inget särskilt”, något du tar för givet. Du uppskattar helt och hållet skönheten i det heliga objektet eller varelsen.

Om du ser en annan person som helig, behandlar du hen med respekt,  till och med kärlek; du ser djupt in i skönheten i hens själs och brustna hjärta; du är tacksam för din gemenskap med hen.

Om du ser dina ägodelar som heliga, slänger du dem inte i papperskorgen eller lägger dem på vilket gammalt ställe som helst – du lägger undan dem med omsorg.

Om du ser ditt arbete som heligt känner du inte längre att det är en börda, utan en gåva. Du gör det av hängivenhet, med kärlek, i stället för att bara försöka ta dig igenom det.

Om du ser dig som helig, börjar du plötsligt se godheten i dig själv. Du behandlar dig bättre, stoppar hälsosam mat inuti dig själv i stället för skräp.

Om du ser världen runt dig som helig, rör dig genom den med vördnad. Med en känsla av att vilja applådera universum för dess magiska skapelse. Med en känsla av syfte, att vara publiken för detta mirakel, som vill fullt ut uppskatta det.

Se på allt omkring dig med vördnad och uppskattning. Behandla det med respekt och omsorg. Stoppa undan saker med vördnad. Behandla andra som om du kopplar upp dig mot det gudomliga. Och behandla dig själv som en manifestation av universum som på något sätt har fått gåvan att förverkliga sin egen helighet.

Det är sann magi, och den är alltid tillgänglig.

(Min översättning av detta inlägg)