Nej, jag ska inte sluta blogga. Och jag är inte heller på väg att avsluta något annat. Rubriken kommer sig av att jag är fylld av upplevelsen av den begravning jag deltagit i idag.
Tankarna började snurra där under ceremonin. Tankar på vad en begravningsritual symboliserar. På sorgen och på hur den oskiljaktigt hänger ihop med glädjen. På vad livet är och vad det går ut på. På vad jag vill se tillbaka på den dag det är dags för mig att stänga boken över mitt liv. Och på hur jag önskar få säga det där sista farvälet till mina nära och ära som en begravning innebär
En begravning kan vara så mycket. En stund av djupaste sorg och smärta. Vrede kanske till och. med. En obehaglig påminnelse om att det slut som vårt samhälle verkar frukta så djupt är ofrånkomligt. En betryckt stund av ansträngda möten och relationer.
Men den kan också vara en liten bit av evigheten, fylld av tacksamhet och ljusa minnen. En stund av att bli påmind om att passa på att leva medan vi ännu är i livet. En stund av tillhörighet, gemenskap, stöd och värme i möten och relationer.
Den begravningen som ger rymd åt sorgen och saknaden och åt tacksamheten, glädjen över det som varit och är, och inte minst närvaron i det liv som fortfarande är – den är en viktig del i sorgebearbetningen. Den är terapi och läkedom.
Tältpinnarna som spänner upp och håller valven i en sådan rymd är, för min del, musik och poesi.
Vid dagens begravning läste officianten några rader av Harry Martinsson som mitt hjärta sträckte sig efter och håller fast vid.
Varje djup sorg
har förlorad glädje till föremål.
Tappa inte bort den riktningen.Låt inte sorgen glömma sitt ärende.
– Harry Martinson, ur Vagnen, 1960.
Sorgen är den djupaste ära
som glädjen kan få.
Och musiken. Den sista musiken vid dagens begravning stod Bob Marley för. Could you be loved. Personen vi tog farväl av tyckte om reagge. Och att dansa. Att hedra hen genom att bjudas in att ta några danssteg tillsammans, där vid urnan, var fantastiskt.
Jag har nu en pusselbit till i instruktionerna till mitt sista farväl, där förhoppningsvis långt i framtiden. Jag skulle önska att få bjuda upp till dans. En sista gång.

Tyvärr kan vi inte gå på begravning – vi som är i riskzonen – inte ens när våra vänner begravs. Det blir väl enklare för oss när vi själva hamnar i var sin kista, hmhm.
Beklagar det. Det måste vara tungt att inte kunna delta och säga farväl på det sättet.
Ja, det känns som man sviker på något sätt.
Förstår det.
Så vackert.
Och ja! Sorg och glädje hör ihop, utan glädjen, ingen sorg.