Time to say goodbye

Nej, jag ska inte sluta blogga. Och jag är inte heller på väg att avsluta något annat. Rubriken kommer sig av att jag är fylld av upplevelsen av den begravning jag deltagit i idag.

Tankarna började snurra där under ceremonin. Tankar på vad en begravningsritual symboliserar. På sorgen och på hur den oskiljaktigt hänger ihop med glädjen. På vad livet är och vad det går ut på. På vad jag vill se tillbaka på den dag det är dags för mig att stänga boken över mitt liv. Och på hur jag önskar få säga det där sista farvälet till mina nära och ära som en begravning innebär

En begravning kan vara så mycket. En stund av djupaste sorg och smärta. Vrede kanske till och. med. En obehaglig påminnelse om att det slut som vårt samhälle verkar frukta så djupt är ofrånkomligt. En betryckt stund av ansträngda möten och relationer.

Men den kan också vara en liten bit av evigheten, fylld av tacksamhet och ljusa minnen. En stund av att bli påmind om att passa på att leva medan vi ännu är i livet. En stund av tillhörighet, gemenskap, stöd och värme i möten och relationer.

Den begravningen som ger rymd åt sorgen och saknaden och åt tacksamheten, glädjen över det som varit och är, och inte minst närvaron i det liv som fortfarande är – den är en viktig del i sorgebearbetningen. Den är terapi och läkedom.

Tältpinnarna som spänner upp och håller valven i en sådan rymd är, för min del, musik och poesi.

Vid dagens begravning läste officianten några rader av Harry Martinsson som mitt hjärta sträckte sig efter och håller fast vid.

Varje djup sorg
har förlorad glädje till föremål.
Tappa inte bort den riktningen.

Låt inte sorgen glömma sitt ärende.
Sorgen är den djupaste ära
som glädjen kan få.

– Harry Martinson, ur Vagnen, 1960.

Och musiken. Den sista musiken vid dagens begravning stod Bob Marley för. Could you be loved. Personen vi tog farväl av tyckte om reagge. Och att dansa. Att hedra hen genom att bjudas in att ta några danssteg tillsammans, där vid urnan, var fantastiskt.

Jag har nu en pusselbit till i instruktionerna till mitt sista farväl, där förhoppningsvis långt i framtiden. Jag skulle önska att få bjuda upp till dans. En sista gång.

Julhälsning 2020

En god och vilsam jul oavsett hur den firas önskar jag er alla. För många blir det inte jul på det sätt man är van vid eller som man önskar. Även om det låter äppelkindat att påtala att där, mitt i det ovana, oönskade, kan trots allt en aning av ljus göra sig påmind, så gör jag det. För aningen bär med sig några av de goda ingredienser som julen förknippas med när den är som bäst. Och jag tror att vi behöver känna dem mer än någonsin.

För mig är musiken och sången en bro till den aningen.

I min kör har vi sjungit en sång som bland annat innehåller textraderna

But music and singing have been my refuge

And music and singing shall be my light

Ur Earth Song av Frank Ticheli

Rader som jag skriver under varje bokstav och stavelse i. Oavsett om det är i julaftonskvällen eller i sommarnattsskymningen (den där ljuvliga, svala).

Vad vore livet, Rosmarie, förutan sång och dans?

Ur Kom i min famn av Evert Taube

Mitt givna, och här på bloggen återkommande, svar är att det vore bra mycket fattigare, plattare och färglöst.

Därför föll sig valet av bildmotiv till den julhälsning jag ville göra så självklart. En sjungande ängel, en ton som svävar i ljuset. Dansande änglar i bakgrunden (för det är en änglavinge, inte ett spöke, som skymtar där mellan förgrundens änglavinge och gloria).

Musiken. Sången. Dansen. Som lite extra just i år kanske kan skänka den där doften av himmelrikets frid, som jag sjungit många gånger om i adventspsalmen. En frid som gläntar på dörren för hoppet. Hoppet som vi behöver så innerligt.

Det behöver sannerligen inte vara julmusik. Det enda jag önskar för dig att du ger dig själv gåvan att under tre, fyra, fem minuter uppslukas av toner, rytm och klanger som slår an det där som ord inte räcker till för. Vad det är för toner, rytm och klanger vet du själv bäst.

För er körnördar där ute bjuder jag in till min egenkurerade julnattskonsert på Spotify (lite orgel innehåller den med).

Vad du än väljer – lyssna koncentrerat. Dansa, om du känner för det. Gnola med. Och du ska känna hur ljuset återvänder. För det lyser, om än aldrig så svagt, i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.

Live på distans

Åh, vad jag älskar att gå på livemusik! Musik är min bästa medicin, ett av mina främsta livselixir, och att uppleva spelglädje och svepas in i ljudvågor och det magiska som uppstår mellan tonerna i en livekonsert är bara alldeles, alldeles underbart .

Konsertkalendern fylldes snabbt inför våren i början av året. Så kom viruskris och livet sattes på ande- och glädjefattig hold. Åtminstone kändes det så. Tills…

Livestreamandet kom igång. Den första upplevelsen var en onsdag då jag tänkt våga mig socialdans på Chicago Swing Dance Studio.

Jag fascinerades av den närhet som uppstod, trots att musiken svepte om mig från en liten skärm med inte alls särskilt vassa högtalare istället för att bädda in mig i sin varma, sensuella pläd där i rummet där musikerna faktiskt befinner sig.

Jag tog flera danssteg, även om det inte var en särskilt social dans. Och jag njöt av ett sanslöst sväng. Jag swishade motsvarande inträdet.

Sen dess har jag fortsatt att njuta av livestreams från Chicago, från Faschings serie Stockholm Jazz Stream och inte minst från Orionteatern, där Bo Sundström varje kväll i nästan en veckas tid bjöd på otrolig musik och småputtriga soffsamtal. Ikväll njuter jag grymma trion LSD (Lindborg/Sjöstedt/Daniel) – Fredrik Lindborg är en sanslös saxofonist.

Jag har också köpt mig ett abonnemang på Metropolitans Video on demand-tjänst, där utöver en massa inspelad opera av världsklass också livestreamad opera ingår. Och i helgen blir det digital kulturnatt!

Även om jag ser fram emot att få lämna in ytterkläderna i garderoben på Fasching, köpa mig en Aperol Spritz och inta min favoritplats på avsatserna precis vid mixerbordet igen, så är jag glad åt att kunna njuta av fantastiska artister trots Corona. Och för mig är det självklart att betala för upplevelserna. Även om jag skulle kunna titta gratis. För jag vill ha en långsiktig bäraktighet i möjligheterna till livemusik. Jag tror ju på ett liv efter krisen.

Har du lyssnat/tittat på musik eller någon annan kulturupplevelse i Coronavariant?

Fullmatad novemberspellista – adventskalender 2019 #2i

En dagbok i toner. På mina månadsspellistor på Spotify hamnar låtar och stycken som sveper förbi i flödet, som tar tag i mitt öra och sinne på något särskilt sätt.

Att lyssna på de här listorna tar mig tillbaka till upplevelserna. Oavsett om det handlar om en alldeles vanlig stund vid skrivbordet på kontoret, en grym konsertupplevelse eller en alldeles, alldeles unik, magiskt ljuvlig kyss.

De är också ett slags kartotek som hjälper mig hitta tillbaka till artister som vänner eller Spotifys algoritm visar mig på.

Min november2019-lista blev osedvanligt låtrik. Ett resultat av bland annat ett biobesök, en lååång spisarkväll i sällskap av ny bekant och en spotifyradiolyssning med massa nya trevliga musikaliska bekantskaper på en tågresa.

Här finns Ella, Prince, Bo Kaspers orkester, Voices of East Harlem, Gil Scott Heron, Freda’, Timbuktu, Miss Li och många, många fler.

En låtrik lista som sagt – och en minnets genväg tillbaka till en meteorologiskt osedvanligt grå och solfattig månad som dock varit rik på soul.

Ett frukt- och grönsaksfat från en av novembers alla workshops får illustrera min novemberlista. Full av c-vitamin och fibrer i olika färg, form och smak.

Lek för livets skull

När jag läste Brené Browns ord om vikten att värna vilan och leken som jag citerade i min återblick i söndags var det som om det var första gången jag läste dem. Vilket ju är märkligt, eftersom jag både läst och bloggat om dem förut.

Nåja. Istället för att grotta ner mig i anledningar till denna minneslucka gör jag en liten recap, återanvänder och reflekterar lite över vad det betyder för mig idag. Jag tänker nu främst på den del som handlar om leken.

För visst är det väl sorgligt, ja, rent av problematiskt, att leken ofta anses som något barnsligt, något som man lägger av med som vuxen. När den i själva verket är viktig för vår hälsa och välbefinnande.

Det sjunde livsrådet för ett helhjärtat liv, som jag bloggade om 2016, lyder

Värna om leken och vilan – frigör dig från tröttheten och prestationstänkandet

Brené Brown
  • Leken görs inte i något annat syfte än sitt eget (nog så viktigt när så mycket av det vi gör, görs för att optimera oss själva och våra prestationer, som Brené Brown påpekar)
  • Leken är frivillig
  • Leken är lockande och attraktiv i sig själv
  • Leken är fri från tidspassning
  • Leken gör att vi släpper taget om vår självmedvetenhet
  • Leken ger ett utrymme för slumpen och improvisationen
  • Leken ger mersmak – leken föder lust till lek

Så sammanfattar lekforskaren Stuart Brown lekens essens. Och så sammanfattar jag några av mina favoritsysslor som jag ger och vill ge prioritet och utrymme i mitt liv.

Som kär lek – leken med en annan människa, nära och nakna. I urvarandet, sensualiteten och sexualiteten. Få saker slår den leken, få saker ger mig mer närvaro, mer energi, mer livskraft. Och definitivt mersmak!

Som musiken – att lyssna, utöva, ge mig hän i klanger, rytm och melodislingor. På konsert, hemma, promenad, i kör eller som åhörare. Att vara åhörare beskrivs ibland som en passiv aktivitet, som att konsumera musik. Men om jag på allvar låter mig vara fullt ut närvarande i åhörandet samskapar jag min upplevelse, leker fram den tillsammans med artisten. Inte alls särskilt passivt i min värld.

Som dans – ja, det är något jag leker alldeles för lite med. Men längtar efter att leka mer med. Hemmadiscon och dancewalks.

Som matlagning – ja, det kan faktiskt vara en lek under rätt förutsättningar. Har inte gett mig de förutsättningarna på länge dock.

Som goda samtal – ordens, tankens och intuitionens dans och musik med goda vänner. Nästan lika fantastiskt som kär lek!

Så ja, jag vill vara en lekande människa. På dessa och fler sätt. Homo Sapiens Ludens.

Vilka lekar leker du helst?

Vy över Globens scen där Florence and the machine spelade för ett folkhav som glimmade av lysande mobiler
I måndags lekte jag både musik och dans på konserten med Florence + The Machine