Acceptans, inte resignation – adventskalender 2019 #20

Nej. Det handlar inte om att ge upp inför yttre omständigheter. Att passivt finna sig i sin lott. Det är inte en nyliberalismens försåtsladdning förklädd till stresshanteringskurs på underbemannade arbetsplatser med usel styrning och ledning det handlar om.

Acceptansen inom mindfulness handlar om hur vi förhåller oss inåt, till våra känslor och upplevelser. Att hålla både positiva och negativa känslor utan att dras in i eller fly från dem.

När jag läser på inför det här inlägget, dyker en bild upp i huvudet på mig. En bild av två vänner, där den ena personen upplever en stark känsla – en positiv känsla, som lycka, eller en negativ känsla, som sorg. (Eftersom acceptans verkar vara svårast att tillämpa när det gäller de negativa känslorna skriver jag i fortsättningen om dessa. Men jag tänker att förhållningssättet är relevant även för positiva känslor.)

Den bild som dyker upp i skallen säger mig att råd som vännen kan hämta från expertis inom bland annat sorgebearbetning är relevanta för vad acceptans inom mindfulness handlar om:

  1. Ta kontakt. Ja, det handlar om att ta kontakt med mig själv. om att ge mig själv uppmärksamhet och utrymme för att vara i känslan. ”Hej, jag är här för mig. Och jag är beredd att dela min upplevelse av det som gör ont.”
  2. Bara vara där. Jag behöver inte säga något. Inte intellektualisera. Inte urskulda. Inte förklara eller bortförklara. Inte döva, fly eller trycka undan. Jag behöver bara lyssna, ge utrymme för min känsla. ”Ja, jag sörjer något alldeles kopiöst. Så är det, helt enkelt. Jag vet inte vad jag ska säga, men jag kan och vill vara här med mig i sorgen (eller vilken känsla kroppen helst vill krypa ur skinnet för att slippa känna)”. Det här är definitivt inget jag kan tänka mig igenom. Lätt? Nä, bland det svåraste, men också viktigaste, som finns.
  3. Lyssna igen. Det som gör ont kommer att dyka upp och göra sig påmint gång på gång. Hålla ut i att hålla i.
  4. När den akuta smärtan lagt sig, vara där och stötta i fotfästesfinnandet och de trötta, staplande, tvekande stegen på nyorienteringsstigen som nu kan tas. ”Vad behöver jag nu av mig?”

Kort och gott, acceptans handlar om att ta mig och dig själv på allvar, med varsam lyhördhet. Samma varsamma, icke-dömande allvar som vi möter en kär vän som sörjer med. Att så fullt ut som möjligt uppleva oss själva och våra liv som de är. Varken mer eller mindre.

Att ge mig själv utrymme att uppleva smärtan på det här sättet öppnar i nästa steg för hållbar förändring. När den läskiga, smärtsamma känslan får utrymme, får den också tid att berätta. Att berätta om det som är viktigt, om värden att ta bäring på för nästa steg. Om det jag behöver.

Då kan acceptansen till och med leda till handlingar med sprängkraft. Inte alls om att passivera mig, göra mig mild och foglig, uthärdande. Utan om att lägga grunden för ett agerande där jag utgår från vad som är sant, viktigt och riktigt för mig. Med integritet och kraft. Ganska långt från de tolkningar som jag inledde inlägget med.

Den bästa sammanfattningen av acceptans som jag vet är sinnesrobönen. Som kan bes till en personlig gud, till ett odefinerat universum eller som en suck till livet. Det liv som bara är mitt att leva. Och uppleva, så fullt ut som möjligt.

Bild skapad i Canva.com

Detta är inlägg 1 i en serie om de nio attityderna i Mindfulness.

Kom ihåg till mig själv – adventskalender 2019 #18

Det tog ungefär ett år och nio månader från det att idén föddes till den verkställdes: min tatuering med påminnelsen om att vara här och nu.

Jag hade tänkt tanken att tatuera mig många år tidigare. En sån där tribaltatuering eller varför inte en fjäril i korsryggen. Men jag snubblade över information om att det skulle kunna förhindra ryggmärgsbedövning vid förlossning. Och därför blev det inte av.

Så träffade jag för snart två år sedan en person med den genialt enkla, men djupt meningsfulla, tatueringen i form av en enkel linje. Snyggt gjord, tonade ut lite åt ena långsidan. Den var en påminnelse till hen att värna hens gränser. Ett budskap i en form som tilltalade mig mycket.

Vi pratade ofta om vikten av att vara här och nu, hen och jag. Att vara här och nu var något som jag hade tränat på sedan jag gick i terapi efter min utmattning 2006. Fram tills dess hade jag i stor utsträckning levt mitt liv i dåtid, ofta med grämelse över något jag gjort eller inte gjort, eller i framtid, då alltför ofta i form av katastroftänkande.

Ursprungsskissen

Beslutet växte fram hos mig. Jag skulle göra en tatuering med påminnelsen till mig själv om att vara grundad i här och nu. Och designen, den bad jag mina konstnärliga barn göra. Har förstått det som att det mest blev C som skissade på de olika alternativen. Jag fastnade för en ren, men ändå lite utsmyckad och snirklig variant.

När valet väl var gjort hade den frekventa kontakten med inspiratören upphört. Fokus landade på flytt till ny lägenhet. Jag tappade tråden.

I våras plockade jag upp den igen. Började googla på ”Bästa tatueraren i Stockholm”. Landade på att jag skulle ta mig till Ölandsgatan på Söder och East Street Tattoo. Kände att deras NinniLeo skulle kunna göra det jag ville ha, när jag tittade på hennes arbeten.

I början av hösten klev jag innanför dörren till en helt ny värld. Kände mig otroligt ocool, men blev vänligt bemött. Rådfrågade, och fick mycket riktigt rätt i att NinniLeo var rätt person att boka tid hos.

Tankarna har gått sedan dess. Tänk om jag skulle ångra mig? Att ta bort en tatuering är ju mycket värre än att göra den, har jag förstått.

Idag klev jag in där för andra gången. Möttes av vänliga, trygga och supercoola Ninni, som tog mycket väl hand om sin nervösa första gångs-kund.

Visst gjorde det lite ont. Sved framförallt. Men till slut kunde jag till och med titta på nålen som målade strecken på min arm. Och jag kunde suttit mycket längre i det här och nu som det innebar att sitta still och låta någon ta hand om mig. Om än med nål med bläck i hand.

Det färdiga resultatet

Och när jag såg det färdiga resultatet kändes det helt rätt. Ett budskap i en design med djup mening för mig. På flera sätt.

Nu har jag ett mycket konkret ankare i att landa i här och nu:et. För mig blir det också ett ankare in i de nio attityderna i mindfulness, som jag återkommer till framöver.

Idag nöjer jag mig med att nämna ”icke-dömandet”, eller snarare ”icke-värderandet”. Den principen eller attityden är svallvågen från gårdagens funderingar om perfektion och begäret av bekräftelse, acceptans och godkännande.

Inre termostat ur lag ger nya insikter


Strukturformeln för östradiol, den viktigaste av östrogenerna. Illustration av Klaus Hoffmeier [Public domain], Wikimedia Commons

”När östrogenet minskar rubbas även kroppens naturliga termostat. Obalansen ger vallningar, en värmevåg som börjar i brösthöjd och förflyttar sig upp över ansikte och hårfäste.”

Så beskrivs vallningar på doktor.se, och jag känner inte igen mig. Vaddå börjar i brösthöjd? Men nog är det värmevallningar jag har sedan en tid, framförallt på nätterna. Fast i mitt fall är det som om hela kroppens termostat vrids upp på max supersnabbt. Pang, bom. VÄÄÄÄRMESLAG! Täcket flyger av, för att några minuter senare åka på igen, när jag börjar frysa som alla snödrottning Elsas undersåtar samlat och samtidigt.

Och så fortgår mina nätter. Inte undra på att en viss trötthet infinner sig med jämna mellanrum på dagarna.

Tröttheten påverkar givetvis också mitt humör. I kombination med den för min kropp och själ nya hormonbalansen som numera råder och direkt i sig själv också mitt sinnestillstånd har det vissa dagar varit tungt, väldigt tungt, på sistone. Det har bland annat bidragit till den glesa frekvensen i skrivandet här på bloggen.

Hösten 2017, när tröttheten också var påtaglig, provade jag östrogenplåster. Jag upplevde då att jag blev riktigt, riktigt låg av dem och avbröt behandlingen. Eftersom jag har en (o)vana att spara saker, kunde jag plocka fram dem förra veckan när jag läst på lite. Testa kan en alltid göra igen, tänkte jag. Och eftersom jag slutade med mina antidepressiva tabletter i höstas 2018 har jag en annan biokemi i kroppen idag än när jag provade förra gången tänkte jag också.

Det har bara gått en vecka sedan första plåstret åkte på. De nattliga värmeslagen har inte förändrats. Men själen är lättare och tröttheten inte längre lika bedövande, även om mina tankar fortfarande kretsar ovanligt mycket runt tanken på hur skönt det är att sova.

En person som vet och känner mer och i fler dimensioner än de flesta andra, gav mig förra året rådet att öppna mig för ”en äldre energi”: en långsammare, mer närvarande och icke strävande än den han upplevde hos mig där och då.

Mitt liv har i hög utsträckning handlat om former av energi som driv, prestation, om att skapa, åstadkomma, förändra och utvecklas. På väg i en riktning, inte sällan driven av en viss impulsivitet och inte sällan med energitorsk av olika magnituder.

När jag reflekterar över erfarenheten från de senaste månadernas hormoninducerade (och förvisso också händelser i livet-påverkade) låghet ser jag att den gåva den faktiskt har gett mig är utrymmet att ankra och bli mer hemma i den här andra energin – den varande, icke-presterande, observerande, lyssnande, långsammare. Och det känns som en värdefull gåva!

Kvinna eller man – vi påverkas alla av hormonförändringar mitt i livet. Känner du igen dig i något av min upplevelse av förändringar i din grundenergi?

I tystnad under takåsarna

Sex timmar i tystnad. I avskildhet. Uppmanad till att undvika att söka meddeltagarnas blickar.

Sex timmar med stadens ljud i bakgrunden. Tutande studentflaksbilar, tjutande sirener av och till, gråtande barn och sjungande koltrastar.

Sex timmar med intentionen att utforska medveten närvaro, mindfulness, i en mer koncentrerad dos än vad jag tidigare praktiserat.

Minuter och timmar med fokus på andningen. Med inkänning av hur musklerna spänns eller spänns av när vi rör kroppen långsamt.

En stund av meditation över en av de nio attityderna i mindfulness, acceptans.

En måltid i tystnad. När jag tar in en tugga, lägger ner besticken, sluter ögonen och koncentrerar mig smaken, konsistensen, ljudet av maten jag äter. Ljuvlig blomkålscurry med svart ris och krispig sallad.

Ett sällsamt lugn och en stark härvaro gör sig hemmastadda hos mig. Jag märker hur jag mikroslumrar till då och då. Öppnar ögonen och tar ett mjukt fokus på golvet framför mig för att vakna till.

Annars – slutna ögon. Minimerar intrycken. Återhämtar. Läker. Grundar.

Jag är på en endags Urban retreat hos Mindfulnessgruppen. För första gången. Men inte sista.

Kvällspromenad i magisk solnedgång över Årstabron

(För det fall du undrar: jag har inget samarbete med Mindfulnessgruppen, utan skriver om min upplevelse idag helt på eget initiativ.)

Att hålla modet uppe

Samtidigt som världen på många sätt ter sig allt galnare och ständigt mer hotfull, växer också viljan att göra skillnad ”på riktigt”, som det ofta beskrivs, viljan att verka för något annat och bättre hos alltfler.

Vad behövs för att detta engagemang ska vara uthålligt? En god vän delade häromdagen en tänkvärd artikel på detta tema, och jag vill nu dela med mig vidare av den. Den knyter samman aktivism och mindfullness, och visar hur olika delar av mindfullnesspraktiken kan bidra till uthållighet i arbetet för den goda sak som just du, just jag kämpar för.

Artikeln heter How to Sustain Your Activism: What Grace Lee Boggs Would Have Taught Us. Grace Lee Boggs var en amerikansk medborgarrättsaktivist, som hela sitt liv arbetade för att förbättra situationen för olika utsatta grupper.

3470650293_60b27d6539_bOch artikeln får mig att tänka på det begrepp som ofta återkommer i Krista Tippetts samtal med medborgarrättskämpar i podden On BeingThe Beloved Community (ung. Det kärleksfulla samhället). En av principerna i denna tanke är att vi, i vår kamp, ska bemöta alla – inklusive dem som motarbetar oss –  på det sätt som vi har som mål att alla människor ska bli bemötta när vår kamp haft framgång.

Och när jag googlar Beloved Community, hittar jag en artikel av just Grace Lee Boggs, med bland annat följande ord:

As I have read and re-read King’s speeches and writings from the last two years of his life, it has become increasingly clear to me that King’s prophetic vision [om icke-våld och det kärleksfulla samhället, min kommentar] is now the indispensable starting point for 21st-century revolutionaries.