Fredagens höstdagjämning blåste revelj för djupdykningen in i mörkret. Dags att gå i ide, slå av på takten så att själens fötter får känna sig fram och bana vägen framåt i sin egen takt. Utan att snava på rötter och stenar som mörket lindar in i skydd från blicken.
Den som vill och som lyssnar in årstidskiftningarnas berättelse, blir påmind om att ljus och mörker är komplementära i varandets dans. Som födelse och död. Sång och tystnad. Rörelse och stillhet. Glädje och sorg. Rosévin och glögg.
Under söndagsnattens nymåne formulerade jag min intention för den första måncykeln i detta fjärde kvartal. ”Jag fördjupar relationen med min kropp och moder jord”. En inbjudan till mig själv att lyssna till kroppens röst när den ber om rörelse eller stillhet. Att utan dömande uppleva insidan av mig, omgiven på utsidan av mossa, vatten, klippor och doften av multnande höstlöv. Av fyrverkeriet av rött, gult och brunt i trädens kronor.
Det blir ett första steg in i det vilsamma mörket. Där mina skuggor inte skrämmer, utan bjuder till ro och reflektion.
