Idag har ord från olika håll, men på samma tema på något sätt, korsat min väg.

I min inbox låg i morse ett mejl med raderna

The great perfection lies in the fact that no matter what happens next, you’ll be richer for it.

(Det helt perfekta är det faktum att oavsett vad som händer härnäst, så blir du rikare av det).

Och ja. Det kan synas pretentiöst, men så är det faktiskt. Allt som händer ger mig erfarenheter och lärdomar. Inte alltid önskvärda eller behagliga. Men som jag vissa dagar väljer att se som berikandes mitt liv. De ger mig nya och djupare perspektiv på vad det är att vara människa. Ibland känns det som att de ger mig en större insikt om livet.

Och sen dök Joni Mitchell upp i mina hörlurar . Med den magiska Both Sides Now.

Tears and fears and feeling proud,
To say ”I love you” right out loud
Dreams and schemes and circus crowds
I’ve looked at life that way

But now old friends they’re acting strange
They shake their heads, they say I’ve changed
Well something’s lost, but something’s gained
In living every day.

I’ve looked at life from both sides now
From win and lose and still somehow
It’s life’s illusions I recall
I really don’t know life at all

Livets båda sidor. Den ljusa och den mörka. Och så förstås den i mitt fall knivsuddssmala kanten emellan dem som bara är. Jag har sett dem alla. ”Something’s lost, but something’s gained in living every day”.  Och den där insikten är som alldeles bortblåst… Och kanske är den inte ens relevant. Det går bra, är kanske till och med bra för mig, att leva utan att ständigt söka ökad eller djupare förståelse. Åtminstone i perioder.

Vad tänker du kring det?

Joni Mitchell skrev sången när hon satt på ett flygplan och såg ner på molnen. Som jag gjorde när jag tog det här fotot.