På senare tid har jag återkommande drabbats av en upplevelse av njutning. Det i sig är ju trevligt – livet ger mig många tillfällen och anledningar att njuta.
Den här njutningen har jag dock inte tidigare tänkt på eller sett så tydligt. Eller, jag har sett fenomenet som orsakar njutningen, men inte tänkt på det som just njutning utan mer som späkning eller till och med ett straff.
Jag avstår. Och njuter av det.
Jag njuter av att komma ut ur butiken utan inköp. Njuter av att avstå frukosten och känna kroppens lätthet, få känna riktig hunger innan lunchen. Njuter av att låta mitt engagemang i begynnande sociala mediediskussioner som jag observerar snurrar upp energi och känslor hos mig få klinga av utan att jag fortsätter att delge omvärlden mina klokskaper, briiljanta och fullständigt vattentäta argument och sanningar, de i mina ögon definitiva sista ordet-, sätta punkt- och diskussionsdödarformuleringarna (sagt med viss ironi, det hoppas jag ni förstår. Men bara viss…).
Avståendets handling öppnar dörren till sinnesro och kroppsnärvaro. Det är tillstånd som jag behöver för hälsa och resiliens.
Om sinnesro ser ut på något sätt så är detta ett av de sätten.
Utifrån denna upplevelse, som närmast kan beskrivas som ett slags frälsningsupplevelse (ja, jag känner och upplever intensivt och älskar målande, dramatiska formuleringar), skulle jag ju kunna välja att gå ut och proklamera, ja, missionera avståendets evangelium. Har på köpet nämligen formulerat eller kanske snarare börjat förstå giltigheten i hypotesen att en hel del av våra samhällsutmaningar skulle kunna mildras av avståendets sakrament.
Men jag avstår. Den här njutningen är inget någon kan övertalas till; den måste (som kanske all äkta njutning, frälsning eller upplysning) födas, växa fram inifrån, utifrån och i varje människas unika kontext. Jag stannar därför idag vid att detta ”bara” är min sanning.
Att avstå från att dela mina tankar offentligt väljer jag dock bort. För jag är nyfiken på vilka tankar och känslor som mitt vittnesbörd om avståendets nyfunna njutning väcker hos dig.
Självklart kan du avstå från att dela ditt svar med mig… njut!
Dagens inlägg är skrivet av min samskapare till En hel hand,Helena Godotter Karlberg.
Hyperneuroakustiskadiafragmakontraktioner. Det är det längsta ord jag vet. Kanske är det det längsta som existerar. Jag fick lära mig det av min pappa för många år sedan, då vi spelade ”hänga gubbe”. Ordet betyder hicka på latin, och jag minns hur pillimarisk min pappa såg ut när jag blev hängd gång på gång.
Min pappa reste mycket när jag var barn. Ofta var han borta hela veckor, men på helgerna när han kom hem var han så där härligt närvarande, busig och lekfull. Så minns jag honom. Som en glad, närvarande pappa som älskade mig och som alltid fanns där när jag behövde honom.
Jag reste själv en hel del när mina barn var små, och jag minns den där ständiga ångesten över att inte räcka till, att inte vara närvarande i vardagen. Jag har försökt intala mig själv att kvalitet är bättre än kvantitet, och kanske ligger det något i det. Men även det är svårt. Man kan ju vara närvarande rent fysiskt, men i tanken vara någon helt annanstans. Jag vet med mig att jag har svarat barnen på saker, utan att egentligen ha varit medveten om vad jag har svarat. Jag tror till och med att de satte det i system: ”fråga mamma när hon är stressad, då säger hon ja”.
Under en tid jobbade jag så mycket så att allt, förutom jobbet, blev en belastning. Jag hade hundra bollar i luften, och fokus låg på vad som skulle ske härnäst. Den så kallade ”göra-listan” blev bara längre och längre, trots att jag bockade av saker på den hela tiden. Problemet var att det kom till nya saker, jag hann liksom aldrig i kapp.
På nätterna, när jag äntligen hade tagit mig i säng, låg jag och funderade på hur jag skulle lösa olika situationer och jag oroade mig för saker som skulle hända. Tiden för sömn, träning, vila, relationer, återhämtning, reflektion, för familjen, mig själv, blev allt mindre och mindre. Allt det där som behövs för att orka, för att kunna prestera på topp. Jag tänkte att det bara var tillfälligt, att det blir bättre sedan. Men så klart blir det inte det, om man inte medvetet sätter stopp.
Stress är något kroppen reagerar på automatiskt, och stress kan ofta vara bra. Det är vår motor som gör att vi kan lägga i den där extra växeln, för att klara en deadline eller kanske rädda liv. Men om det är stress jämt och ständigt, slits motorn ut och lägger slutligen av. Jag brukar se livet som en våg – på ena sidan har vi prestation, på andra sidan vila. Det behövs lika mycket på båda sidor för att kroppen, ja, hela jag ska vara i balans. Och just vila och avslappning är något vi måste styra själva och träna oss i.
Det förstår jag nu, men inte då. Innan. Jag brakade.
Som person är jag väldigt glad och nyfiken. Jag har alltid haft mycket energi och jag har inte heller behövt så mycket sömn för att vara pigg och orka med. Men jag började känna att krafterna tog slut. Jag gick upp i vikt och kunde inte gå ner hur mycket jag än försökte. Jag fick högt blodtryck, började känna mig irriterad, främst bland mina närmaste, min familj, som jag värdesätter mest av allt och älskar så innerligt.
Ingenting kändes roligt längre. Mitt vanliga nyfikna och sprudlande jag försvann mer och mer. Det var för mycket på jobbet, för mycket på det privata planet, med pappa som var sjuk i cancer och en utarbetad mamma som vårdade honom i hemmet, 160 mil från där jag bodde. Det tär, att inte kunna hjälpa till, att inte ha tid att hjälpa till. Att inte finnas nära, även om vi pratade på telefon varje dag.
Jag visste att jag behövde förändra min situation, jag ville, men jag visste inte hur. Hösten 2019 skulle jag till Vietnam och arbeta i ett SIDA-projekt som jag var delaktig i. Min roll var att finnas som stöd i utvecklingen av ett tech-center och utvecklingen av nya start-ups. På plats faciliterade jag workshops med ledare, politiker, studenter och entreprenörer. Jag älskade det, eftersom jag kände att jag kunde bidra och skapa en förändring. Göra skillnad. Därför såg jag alltid fram emot resorna till Vietnam väldigt mycket.
Denna gång var jag extra glad. Min dotter skulle följa med och hjälpa mig. Hon skulle få göra sin praktik på högstadiet tillsammans med mig i Vietnam. När uppdraget var klart, kom även min man och son över och vi hade en fantastisk semester tillsammans. Jag var så lycklig och kände mig så till freds. En känsla som jag inte hade haft på väldigt länge. Äntligen fick jag ta det lugnt, vila, vara med min familj, uppleva saker, strosa bland gränder, pruta på marknader, äta god mat och bara insupa alla färger, smaker och dofter. I mitt huvud hade jag satt Vietnam-resan som en brytpunkt. Efter resan skulle jag säga upp mig från mitt arbete och lägga fokus på det som var viktigt, min familj, min hälsa och mitt välmående.
Men det blev på ett litet annat sätt än vad jag hade planerat. Bara några dagar efter att vi kom hem, berättade min man att han ville skiljas! Han var less på att jag alltid jobbade. Han kände sig inte älskad, inte sedd. Han hade helt enkelt bestämt sig för att nu får det vara nog. För mig kom det som en blixt från klar himmel. Min man och mina barn hade varit min livboj. Det var ju de som hade hållit mitt huvud ovanför vattenytan. Tack vare dem hade jag orkat.
Jag såg hur hela familjen trasades samman och allt det som jag värdesatte mest i mitt liv bara försvann. Jag kraschade totalt, jag fullständigt bröt ihop. Detta ledde till en sjukskrivning för depression, som ledde till att jag blev uppsagd från mitt arbete.
Kort därefter gick min pappa bort och så kan vi lägga pandemin på det. Det blev alt-control-delete. Over and out. Tvärstopp!
Det blev en brutal och riktigt smärtsam läxa. Och det värsta var att jag hade förorsakat det själv. Jag kunde inte skylla på någon annan. Jag hade känt signalerna på mitt eget välmående, men inte tagit in vad min man, min familj kände. Jag hade inte varit närvarande. Jag ville inget hellre än att reparera, laga, lappa ihop. Men det var för sent. För äktenskapet. Det förlorade jag, men jag fick livet tillbaka. Jag kunde reparera, laga mig själv.
Det var ur denna krasch som konceptet ”en hel hand” föddes som jag sedan har utvecklat tillsammans med min mentor och kompanjon Sara. Sakta började jag bygga upp mig själv, på alla plan. Hela jag behövde läka. Jag började träna och tog hjälp av en PT, jag gick i terapi, tog många och långa promenader med min hund, min trogne vän och följeslagare. Jag var på retreat, tog massage, bastade, fick reiki, började yoga, meditera, vila, sova.
Alla sinnen blev starkare. Plötsligt började jag höra saker igen, fågelkvitter, träden som prasslar i vinden, jag kände dofter, såg saker i ett annat ljus. Glädjen och skrattet kom tillbaka, liksom nyfikenheten. Och lusten.
Idag mår jag bra, men det har tagit tid, och såklart är jag ledsen för att det gick så långt. Därför delar min historia, så att någon annan kanske kan bromsa i tid. Även om det var en riktigt brutal käftsmäll jag fick, så finns det mycket positivt i det som hände. Jag har fått en närmare relation med mina barn, min familj, vänner, en bättre hälsa, en förståelse för hur kroppen fungerar och att vi behöver träna oss på att vara mer i nuet, att vara fokuserad på det som händer här och nu, för att vara en bra förälder, livspartner, ledare, medmänniska.
Men det bästa av allt är att jag fick möjligheten att vara med min pappa hans sista tid i livet. Dessutom tillsammans med min mamma och älskade syster. Vi var samlade. Jag var närvarande. Jag fanns där, när de behövde mig.
Dagens luckpaket innehåller tre övningar i mindfulness. Du kan göra dem ensam eller tillsammans med en vän.
1. Märk vinden
Gå ut i friska luften. Ta en promenad, gärna under tiden det fortfarande finns dagsljus ute.Oavsett om det regnar, snöar eller blåser, ska ni känna efter hur det känns för er.
Hur känns vinden mot kinden? Biter det och är kallt? Fångar vinden ditt hår? Hur känns det? Känn noga efter vad väder och vind gör med dig, och hur det känns i din kropp.
Du behöver inte säga något i den här övningen. Inte till varandra heller. Men om ni vill kan ni prata om hur vädret känns. Kanske känns vädret olika för er?
2. Balansgång
Denna övning går ut på att ni ska gå helt rakt, och långsamt. Ju långsammare ni kan gå, desto bättre. Till övningen behövs en vante eller något liknande. Det viktigaste är att det är något ni kan balansera på huvudet, som inte glider av för lätt.
Syftet med övningen är att gå så långsamt som möjligt, utan att saken ramlar av huvudet. Det kräver full koncentration. Hur långsamt kan ni röra er utan att saken ramlar ned? Försök att slappna av i kroppen när ni går. Det handlar inte om att komma fram först, utan om att ta det lugnt.
När övningen blir för lätt för er kan ni prova att göra likadant, men blunda. Då kan kompisen se till att du inte krockar i något eller att den kommer en bil eller liknande. Är det svårare eller lättare att balansera något på huvudet när ögonen är stängda?
Övningen stärker er koncentration och balans. När man koncentrerar sig så noga på en enda sak finns det inte plats för att bekymra sig om annat, och det är därför det kan kännas avslappnande. Övningen har som bonus att den kan leda till en del skratt.
3. Dagens bästa upplevelse
Fundera över vad som har varit allra bäst hittills idag. Det behöver inte vara stora, fantastiska upplevelser, utan små, bra upplevelser som ni haft under dagen. Det kan vara att ni uppskattade en god frukost, att ni mötte en glad busschaufför, att ni fick ett fint mail eller en varm kram av en familjemedlem eller vän.
Övningen fungerar även utmärkt vid till exempel middagsbordet med familjen, där alla får berättar om sin bästa upplevelse under dagen. Ni kan också skriva ned upplevelsen på en lapp som ni kanske sätter på kylskåpet. Då blir ni i efterhand påminda om en massa bra upplevelser varje gång ni öppnar kylskåpet.
I de här övningen tränar ni på att uppmärksamma positiva saker i vardagen. Samtidigt övar ni på att lyssna, när ni berättar om era upplevelser för varandra.
attention and awareness are deep interior human capacities that never get any training or airtime or attention. What gets all the attention is thinking.
Vilka andra djupa inre mänskliga kapaciteter har vi, och använder jag dem på ett balanserat sätt- så började mina tankar gå.
Tja, jag hade redan radat upp attention, awareness – som jag tänker på tillsammans som närvaro – och thinking – tänkande. Motsatsen till tanken brukar ju anges som känslan, så där var en till.
Ytterligare en förmåga är fantasin – att föreställa sig något som inte finns. Det är en förmåga som förefaller vara starkt förknippad med just mänskligheten. Djur kan tänka, känna och vara närvarande, men fantisera, det verkar de göra i ytterst begränsad utsträckning, om ens överhuvudtaget.
Lyssnade och läste för många år sedan en bok om insikten – det som händer när vi plötsligt kommer på något nytt, eller kommer till en djup ny förståelse av ett sammanhang som inte sällan förflyttar vår förståelse av detta sammanhang på ett mer eller mindre radikalt sätt. Den uppstår som en följd av att tankar, känslor, närvaro och fantasi kring ett ämne eller fråga fått legat till sig i vårt undermedvetna.
Författaren Rebecca Costa liknar vårt analytiskt-logiska problemlösande vid en en prydligt ordnad, väl uppmärkt affär med räta gångar. Vårt kreativa problemlösande beskrivs som en artistiskt estetisk ordnad samling av showrooms, inredda för att skapa en angenäm ambience för alla sinnen.
Costa menar att den här sortens problemlösande är särskilt lämpat för komplexa problem eller ”wicked problems”. Problemet (…) är bara att vi inte kan befalla fram insikten – det ligger i sakens natur att den inte dyker upp om vi anstränger oss. Har sett flera artiklar på sistone som skrivit om ”Mindlessness” eller ”Mind wandering” som en förutsättning för denna sorts problemlösning.
När jag satt och pillade med detta inlägg var det en förmåga till som pockade på: Görandet, handlingen, som är så central, ja essentiell, i designtänkandet bland annat. Och utan handling är det svårt att få någon effekt på vårt yttre sammanhang av våra övriga förmågor.
Vad leder det här filosoferandet till då, undrar du kanske. Förutom att jag ännu en gång har fått sortera saker och ting i små lådor i min hjärna, vilket gör mig lycklig (weird, jag vet), ger det mig en karta att ha i handen när jag funderar på hur jag förhåller mig till min omvärld.
Det är många som till exempel menar att känslor inte har något att göra i hur vi leder, organiserar och styr organisationer, länder och vår värld. I den västerländska upplysningstraditionen, som bland annat växte sig stark som en motrörelse mot den ”mörka” medeltiden och de förödande effekter som de på ytan religiöst motiverade krigen under 1600-talet hade, och med det starka teknik-naturvetenskapliga perspektivet som präglat våra samhällen och kulturer i några sekler, nedvärderades känslan, och förnuftet fick herraväldet.
Jag, och många med mig, menar dock att vi behöver balansera förnuftet med att ta större hänsyn till människors upplevelser och känslor inför olika företeelser. Inte så att vi ska låta känslan helt ta överhanden – det blir en lika stor dikeskörning det, men vi behöver definitivt utveckla bättre sätt att kombinera förnuft och känsla. Yin och Yang.
Och jag tror att vi behöver balansera tanken och känslan med närvaron, fantasin och inte minst handling. Då kanske vi till och med kan få den insikt som behövs i en alltmer komplex och snabbrörlig tillvaro.
På dagens promenad till jobbet i vårsolen låg hörlurarna i ryggsäcken. Vanligtvis lyssnar jag på en podd, på nyheter eller på musik när jag går. Men idag ville jag vara fullt uppmärksam på min promenad och de sinnesintryck den gav upphov till.
… attention and awareness are deep interior human capacities that never get any training or airtime or attention. What gets all the attention is thinking. And so when you begin to cultivate intimacy with these other capacities, it actually balances out our remarkable capacity for thinking and also for imagination and creativity. A lot of the creativity comes out of the stillness of awareness in not knowing. So rather than just sort of keeping tabs of what we know, it’s really helpful to be aware of how much we don’t know. And when we know what we don’t know, well, then that’s the cutting edge of which all science unfolds.
… we call ourselves homo sapien sapiens. That’s the species name we’ve given ourselves. And that means from the Latin sapere, which means ”to taste” or ”to know.” The species that knows and knows that it knows. So that means really awareness and meta-awareness. And it would be nice if that were actually true, but I think it’s a little premature to call ourselves that. And now maybe we need to live ourselves into owning that name by cultivating awareness and awareness of awareness itself and let that be in some sense the guide as to what we’re going to invest in, how we’re going to make decisions about where we live, where we’re going to send our kids to school, how we’re going to be at the dinner table. Whether we’re going to take our bodies and our children and our parents for granted or whether we’re going to live life as if it really mattered moment by moment.
Tankarna trängde sig under promenaden på med jämna mellanrum. Jag sköt bort dem vänligt, men bestämt, med känslan av att mota bort dem med en fjäder – absolut inte hårt och forcerat (ett Headspacetips). Att vara medveten har sin tid, att tänka sin.
På det hela taget blev det en skön promenad där syn, hörsel, doft och känsel alla deltog i att ta in min omgivning under de drygt (inte dryga) 4600 stegen från Götgatan till Barnhusgatan.
Ett bra inslag i min #nuskatrötthetenbort-utmaning, som idag går in på sin nittonde dag. Resultaten är tillfredsställande.
På dagens promenad till jobbet i vårsolen låg hörlurarna i ryggsäcken. Vanligtvis lyssnar jag på en podd, på nyheter eller på musik när jag går. Men idag ville jag vara fullt uppmärksam på min promenad och de sinnesintryck den gav upphov till.
