Fredagens höstdagjämning blåste revelj för djupdykningen in i mörkret. Dags att gå i ide, slå av på takten så att själens fötter får känna sig fram och bana vägen framåt i sin egen takt. Utan att snava på rötter och stenar som mörket lindar in i skydd från blicken.
Den som vill och som lyssnar in årstidskiftningarnas berättelse, blir påmind om att ljus och mörker är komplementära i varandets dans. Som födelse och död. Sång och tystnad. Rörelse och stillhet. Glädje och sorg. Rosévin och glögg.
Under söndagsnattens nymåne formulerade jag min intention för den första måncykeln i detta fjärde kvartal. ”Jag fördjupar relationen med min kropp och moder jord”. En inbjudan till mig själv att lyssna till kroppens röst när den ber om rörelse eller stillhet. Att utan dömande uppleva insidan av mig, omgiven på utsidan av mossa, vatten, klippor och doften av multnande höstlöv. Av fyrverkeriet av rött, gult och brunt i trädens kronor.
Det blir ett första steg in i det vilsamma mörket. Där mina skuggor inte skrämmer, utan bjuder till ro och reflektion.
Nyss var dagen som längst och ljuset som ljusast. Naturen är på sitt bästa lekhumör och plockar fram ny blomning varje dag ur sin leklåda. Nuet är sällan så undflyende som denna tid på året; samtidigt sällan så intensivt närvarande.
Midsommarens magi för mig långt tillbaka i tiden, till när människornas kultur var en delmängd av naturen. Då kulturen löd under naturens lagar om dansen mellan mörker och ljus, liv och död, aktivitet och vila, rörelse och stillhet. Om att aldrig ta ut mer än vad som behövs här och nu, kanske till och med i tillit till att det finns mer den dag vi behöver det. I alla fall i något slags acceptans av risken att stå utan för att därigenom underordna sig principen om potentialen för tillräcklighet.
När rädslan växte sig större än tillit och acceptans föddes civilisationen, vars lagar vi sedan dess underkastat oss själva. Inte nog med det, vi har också tagit och tar alltjämt oss fortfarande friheten att underkasta resten av naturen samma civilisationslagar. Med vilken rätt?
Människan har en särställning i världen i kraft av sin tanke- och föreställningsförmåga, som ger henne kraften att, i civilisationens namn, omforma och ursupera naturen – inklusive människan själv. Med denna kraft följer ur ett kosmologiskt perspektiv också motsvarande ansvar för helheten – ett ansvar som civilisationen hittills förhållit sig på ett närmast tonårstrotsigt sätt till: jag är större, jag vill ha och det nu, jag behöver ingen annan än mig och mina likar. Är vi redo för och är det möjligt att låta vår kollektiva mänsklighets frontallob mogna till vuxenhet snart?
Jag satte mig ner för att skriva en poetisk betraktelse över midsommarmagin. Orden har tagit andra vägar. Måhända drivna av en växande insikt i mig om behovet av att balansera ett liv som i hög utsträckning levts i civilisationens rike med härskarna Tanke, Intellekt, Logik, Kontroll, Bedömning och Mätbarhet på tronerna.
I min midsommardröm vill jag (bland annat) fira och förankra i Gaias rike. Moder jord, som, i kär lek med den flödande kraften av liv-död-liv som genomsyrar kosmos, befruktas med och föder fram grönska, blomning, frukt och näring. Jag sanndrömmer genom att med andningens hjälp flytta hem lite till i min kropp och dess rötter som sträcker sig djupt ner i Gaias mystiska mörker av vila och växtpotential. I sanndrömmens sinnlighet tar jag in grönskan och blomningen och jasmindoften och koltrastsången och smultronsmaken som Moder jord föder fram. Och min midsommarsanndröm rymmer sällskapet av mina barn, mitt mest kraftfulla arv till den natur som mänskligheten varit och är en del av i tusentals led genom tiden.
Grådagar av pandemimonotoni
Själens hårda svepning av färglös, råfuktig vadmal
Bryts upp och ljus tränger i sprickorna, strilar ner genom molntäckesrevorna
När jag påminner mig om att se livet med barnets förundrade ögon
Om att öppna för tacksamheten över det som är, det jag har och det som sker.
På och över
Ord som öppnar och fördjupar samhörighet
Värden och gränser som värnas på nya sätt
Möten och samtal som ger djup och nya anknytningar
Att få lära om ny kultur av passionerat intresserad son
Lördagslyx med citylunch och fika
Att få finnas för kollegor för hjälp och stöd
Träningsvärken efter långpromenaderna
Knopparna som snart, snart brister så naturen kläds i brudklänningsgrönt
Stormen som dånar utanför fönstret, innanför vilket ro, värme, vila råder.
Under 2019 vill jag regelbundet stanna upp, göra och dela en kort återblick på veckan eller veckorna som gått. Det är för mig ett sätt att leva ett medvetet, reflekterat liv. Jag vill till exempel uppmärksamma saker som jag är tacksam över, men också notera något jag lärt mig eller tränat på, liksom vad har jag läst, tittat eller lyssnat på. De senaste tre veckorna…
...… har några anledningar till tacksamhet varit
utflykten till Linköping med kära vännen P för att fira vår gemensamma vän S från gymnasietiden. Njutning för gommen och härliga samtal vid bordet på Torn1, underhållningen av S:s familj och vänner senare på kvällen. Och lyckan över att ta mod till mig att fråga om jag fick vara med och sjunga när Olle Adolphsons Trubbel kom. En fantastisk text att gestalta!
förberedelserna inför P:s och mitt gemensamma tal till S. Så många roliga minnen som dök upp. Såna skratt när vi hittade det tal vi höll vid hennes bröllop för 23 år sedan – och insåg att vi kunde återanvända det.
K:s femtioårsfest extra allt – för vad ska en annars kalla ett kalas som inrymmer sång, skratt, samtal och inte minst en kvällsgudsjänst med jubilarens egna visa och djupt berörande ord om livet vackert ihopflätade med text och musik av Fredrik Swahn. Att få vara med och bakgrundsköra fulländade min lycka.
det spontana vardagsrumsdiscot som själasöstra H och jag släppte loss i när jag hade lyckan att få ha henne boende hos mig ett par nätter.
två sällsynt magiska bioupplevelser på Bio Capitol – Once upon a time in Hollywood och Amazing Grace. En för mig ny sorts bioupplevelse i liten intim salong, med möjlighet att ta med ett glas vin in. Var med och crowdfundade Capitol en gång i tiden. Därför extra kul ta del av upplevelsen, tillsammans med vänner som betyder mycket för mig.
peppen att komma tillbaka till jobbet, där mina sköna kollegor och roliga uppdrag väntade.
lyckopillret som danskompaniet Harlem Hot Shots och orkestern Stockholm Swing Allstars bjöd på i form av show i Vitabergsparken. Picknick med bubbel och sällskap av väninna H, min äldsta och hennes kompis fulländade upplevelsen.
Några smakprov av en sprudlande upplevelse
promenaderna. På egen hand, med nåt av barnen, med någon vän. Serotoninbalanserande.
första körövningen för terminen. Återigen – människorna. Men givetvis också musiken, bland annat nyskriven musik av vår dirigent. Och så Sven-Erik Johanssons Snabbt jagar stormen våra år.
läslyxen i Bulgakovs Mästaren och Margarita.
att få ha själasöstra H på besök från Malmö. Samtal och vardagsrumsdisco. Vilken glädje!
ljudet av barnens samtal, sjungande, skrattande. Att få vara närvarande mamma. Djupaste meningsfullhet.
… har några anledningar till förundran varit
rönnarnas fullständigt dignande grenar. Tror aldrig jag sett så mycket rönnbär. Såååå vackert, och om en ska tro Bondepraktikan, såååå kall vinter som väntar.
droppar av regn och dagg på spröda gräs
första höstdimman över fälten längs järnvägen mellan Linköping och Stockholm.
lyckokänslan när jag möter solens strålar på morgonpromenaden längs Årstaviken.
smaken av mina egenodlade körsbärstomater.
vänskaperna. Människorna. Ni som finns i mitt liv sedan olika lång tid. Men som alla berikar det så kolossalt. Var och en på alldeles unikt sätt.
… har jag börjat ny terapi. För att bygga vidare på min hemmahamn, och i minskad utsträckning drabbas av panik när jag känner någon av demonerna otillräcklighet, bortvaldhet och övergivenhet närma sig. Emotionsfokuserad terapi jobbar min terapeut med. Ser med nyfikenhet och förhoppning fram mot vad som säkerligen kan bli en jobbigt, men framförallt befriande process.
… har jag tittat på
filmerna jag nämnde ovan så klart.
första avsnitten av den tyska serien Babylon Berlin. Är nu fast i berättelsen om människorna, korruptionen och samhället i 1920-talets Berlin.
… har jag bland annat lyssnat på
Aretha Franklins Amazing grace. Som prepp inför filmen så klart. Som påminnelse om en av musikhistoriens största sångerskor. Som påminnelse om mycket av mina ungdomsårs soundtrack.
Lars-Erik Larssons Förklädd Gud. Föranlett av tacksamheten över de människor jag har i mitt liv.
Swing. Benny Goodman, Glenn Miller, Count Basie… svallvågorna från glädjen i Vitabergsparken sitter fortfarande i.
60-årsjubilerande legendariska och lysande Kind of Blue.
… har jag jobbat på att bli av med ett ryggskott som ställde till det i rehabandet av min onda ländrygg, höft och ben. Hej min 50-åriga kropp, jag tar nu och framöver bättre hand om dig än jag gjort hittills.
… har jag suckat och skrattat med orden i ovan nämnde Fredrik Swahns låt Another fucking opportunity for growth. Livet bjuder sannerligen på mängder av tillfällen till växt och expansion. Men ibland… orkar jag bara inte göra det jobbet. Då får väl livet bara passera en stund.
Låg fart på bloggandet för tillfället. Många inläggsidéer i huvudet, men de kommer inte ut genom fingrarna. Nåväl. Allting har sin tid. Är nöjd med att jag gör mina regelbundna summeringar av livet i återblicksform så länge. Och här är min summering av årets 13e och 14e vecka. De här veckorna…
… har jag varit tacksam och förundrats över bland annat
rådjuren, kol- och björktrastarna, hararna i trädgården (nej, jag har inga tulpaner i rabatten som jag ska gräma mig över att rådisarna käkat upp) som påminner mig om att jag är en del av naturen, det större, levande, allt andandes.
lyxen att få njuta 50-årspresent i form av avkoppling i bassänger och bastu på Centralbadet med bästa väninnorna P och A, och dessutom bli bortskämd med libanesisk middag på Underbar efteråt.
en helt vanlig tisdagskväll som förgylldes av sällskap av goda väninnan H. Samtal, skratt och allvar, prosecco och vårlig supé bidrog till guldglans.
spontanhäng i min fantastiska granne Ms nya soffa. Glad för att det var en skön soffa, glad för samtal och själsfrändeskap med M och glad för att få ha ett sådant grannskap!
skratt, matiga mackor, gemenskap och aha-insikter med kära vännen E och hans härliga A. Att veta att hjälpen finns där när jag behöver den. Att känna kärlek.
ord av kärlek och samhörighet.
närhet, åtrå, lust och lek. Bästa hobbyn. Tillsammans med samtal och musik.
intressanta och hypotesvändande intervjuer i viktiga projektet.
att få träning i kommunikationsarbete, och komma framåt steg för steg mot nya webben.
grymt bra uppstart för det team som vi sjösatt på jobbet. En ”sätta spelregler och lära känna-workshop” gav verkligen mersmak på samarbete!
att se hur workshopdeltagare ger sig hän i utforskandet av materialet i den flugbindningsövning som kompetenta kollegan Cristine ledde för att deltagarna skulle reflektera runt erfarenheter och ambitioner för sina projekt.
att få hjälpa till med min förtjusning i att köra lastbil när Ps son flyttade till egen lya.
att få dela utrymme, träning i sannolikhetslära och argumenterande tal, middagsskratt och -samtal liksom promenadgemenskap och filmkväll med barnen ännu en vecka.
att uppriktigt kunna svara på frågan om vad jag gör bra: ”att vara förälder”.
njutningen av att flexa ut på fredagen och ta en oljemassage hos Kraisorn på Bambad. Avkoppling och återhämtning.
att konstatera att min årsintention om Hållbar ekonomi redan är verklighet. Med utvecklingspotential, javisst. Men en helt annan trygghet och lugn, ett helt annat utrymme än på länge har jag nu.
… läser jag
tre böcker parallellt som ger många viktiga insikter om vad det är att vara människa i det moderna samhället. Om vad vi kanske tappat bort på vägen. Och om vad treenigheten kanske handlar om (där väntar ett inlägg, vill jag lova) .. : Det omätbaras renässans av Jonna Bornemark, Dare to lead av Brené Brown och The master and his emissary av Iain McGilchrist (ja, jag kämpar på med den i e-boksvariant. Snart faller jag till föga och köper den i pappersversion. Det går mycket fortare för mig att läsa i den formen.)
… har jag lyssnat på
Prince. Håller på att ta mig igenom hans utgivning sedan konserten i februari. Fastnat på Emancipation, som är ett såååå grymt album. Inte minst balladen I can’t make you love me suger in mig i musiken, stämningen, slingorna och harmonierna. Suger in mig så jag aldrig vill lämna.
