Etikett: Nilofer Merchant

Jämförelsens träsk

On By Sara ModigIn Svärta och smärta, Tankar3 Comments
perfect-948197_1920
Foto: jaychoi2770 @ Pixabay https://pixabay.com/sv/perfekt-liv-ofullkomlighet-street-948197/

Om dödskuggan är en dal så är jämförelsen ett träsk. Ett illaluktande, dyigt träsk som drar ner självkänsla och energi i gyttjan.

När jag fastnar i det destruktiva jämförandet med andra är det som om själva mitt varande blir en prestation. Visserligen är det oftast andra, mer avgränsade ”prestationer i ordets traditionella mening” som för mig in på vägen som leder till träsket. Men ofta slutar det med att jag fastnar i tankar och känslor av att det nog inte bara är den specifika uppgiften, rollen eller prestationen som andra gör bättre än jag.

Det är liksom hela jag som är fel.

Träsket innehåller, utöver jämförelsens kvävande dy, också intolkningens förgiftande gaser. Det är inte bara jag som identifierar mina otillräckligheter i jämförelsen med ”alla andra”. Nej, när jag fastnat i jämförelsens träsk ser ju hela världen dem och fördömer mig. Att jag överhuvudtaget har några vänner, får ha kvar vårdnaden om barnen och om katten, att jag får in uppdrag och har ett jobb – det handlar ju bara om att människor inte orkar agera på min oduglighet. Allt enligt min reptilhjärnas förvrängda verklighetsuppfattning.

Nu har jag ju tack och lov vid tillräckligt många tillfällen tagit mig ur träsket för att veta att det ligger i en återvändsgränd som jag faktiskt kan ta mig ur och bort från. Jag vet att det finns en annan väg.

Till den vägen visar några av Brené Browns livsråd för ett helhjärtat liv som jag skrev om 2016. Inte minst då ”Värna om ditt sanna jag – frigör dig från andras åsikter” och ”Värna om skapandet –frigör dig från jämförelsetänket”.

Till den vägen visar också Nilofer Merchants tankar om Onlyness:

Onlyness is that thing that only that one individual can bring to a situation. It includes the journey and passions of each human. Onlyness is fundamentally about honoring each person: first as we view ourselves and second as we are valued. Each of us is standing in a spot that no one else occupies. That unique point of view is born of our accumulated experience, perspective, and vision.

(Onlyness är det som bara just den personen kan bidra med till en situation [typ, situationen ”livet” tänker jag]. Det innefattar varje människas resa och passioner. Onlyness handlar i grunden om att hedra varje person: först, som vi ser oss själva [sic!] och sen som vi värderas. Var och en av oss står på en plats som ingen annan upptar. Den unika ståndpunkten är sprungen ur vår samlade erfarenhet, perspektiv och vision. (min översättning))

Intellektuellt sett hittar jag på Onlyness-vägen med förbundna ögon i mörkret. Men med jämna mellanrum tar reptilhjärnan över ratten, och jag hamnar på avfarten till vägen som bär till träsket. Jag märker det ofta inte förrän jag fastnat med spinnande hjul och sjunkande fordon. Inte sällan hänger felkörningen ihop med att farten i livet går för snabbt.

Att skriva av mig frustrationen har jag upptäckt är ett bra sätt för mig att lägga i backen och få fast mark under hjulen. Och genom att skriva just det här inlägget har jag kommit upp på vägen som nu leder bort från det träsk där jag befunnit mig några dagar.

Kanske kan mina navigeringserfarenheter hjälpa dig som, liksom jag, kör fast i jämförelsens träsk med jämna mellanrum. Du är inte ensam. Jag väntar in dig på påfarten till Onlyness-vägen, så kör vi jämsides mot soluppgången!

Du vet väl om att du är värdefull.

Att du är viktig, här och nu.

Att du är [värd att vara] älskad för din egen skull

för ingen annan är som du.

(Ingemar Olsson)

Jesusbarn minus 2 – tillhörighet

On By Sara ModigIn Tillsammans1 Comment

I detta nådens år 2017 gör jag min egen bloggadventskalenderutmaning. En reflektion om dagen. Inte nödvändigtvis med explicit anknytning till adventstidens tema – väntan på julens ankomst. Men säkert hittar den som vill något slags association till ljus, glögg, glitter och krubbor.

Jultid är för många en tid av gemenskap och tillhörighet. Med familj och vänner. Och förhoppningsvis med dig själv.

Tillhörighet – att bli sedd med varma, nyfikna, bekräftande ögon. Att vara efterfrågad och efterlängtad. Av andra, men också av dig själv.

Nilofer Merchant, en av mina inspiratörer, berör vikten av tillhörighet i ett par färska intressanta artiklar om vikten av tillhörighet för innovation. En finns på hennes blogg – Why leaders must find and create belonging –  och en annan – Belonging precedes doing stuff (den jag lånat citaten nedan från om inte annat anges) – på Medium.

Belonging is not just affiliations, but also how you conceive of yourself and are conceived. It is the identity you accept, the value you are assigned. Belonging involves you but is deeply contextual. You cannot define your identity in isolation; your social context greatly influences it.

(Tillhörighet är inte bara kontakter, utan också hur du förstår dig själv och blir förstådd och uppfattad. Det är den identitet du accepterar, det värde som du tilldelas. Tillhörighet inkluderar dig men är djupt sammanhangsberoende. Du kan inte definiera din identitet i isolering; ditt sociala sammanhang påverkar den i hög utsträckning)

Jag är väldigt förtjust i ett begrepp som är grundläggande i Merchants arbete: Onlyness. Det handlar om

…that thing that only that one individual can bring to a situation. It includes the journey and passions of each human. Onlyness is fundamentally about honoring each person: first as we view ourselves and second as we are valued. Each of us is standing in a spot that no one else occupies. That unique point of view is born of our accumulated experience, perspective, and vision. Some of those experiences are not as “perfect” as we might want, but even those experiences are a source for what you create.

(det som bara just den enda individen kan tillföra en situation. Det inkluderar resan och passionerna hos varje människa. Onlyness handlar i själva verket om att hedra varje person: för det första som vi ser oss själva och för det andra som vi värdesätts. Var och en av oss står på en plats som ingen annan uppfyller. Den unika ståndpunkten kommer ur vår ackumulerade erfarenhet, perspektiv och vision. Några av de erfarenheterna är inte så ”perfekta” som vi skulle vilja, men även dessa erfarenheter är en källa för det du skapar.)

Från Nilofer Merchants tal vid TEDx-Houston

Tillhörighet är därför en central faktor för Onlyness:

Onlyness is not simply and singular you, but the contextual and connected you.

(Onlyness är inte bara du, i singularis, utan du i ditt sammanhang och med dina kontakter och gemenskaper.)

Behovet av tillhörighet ligger djupt i oss människor. Efter mat och tak över huvudet är det ett av de mest grundläggande behov som vi har. Någon som ser oss – med alla våra ”perfekta imperfektioner” för att tala med John Legend – och ändå ser oss som värdefulla.

The sense of belonging arrives in that moment when someone says they see us …imperfections and all — and still value us. … Without belonging as ourselves, we are lonely and vulnerable even when surrounded by others.

(Känslan av tillhörighet uppstår i det ögonblick när någon säger att de ser oss …i hela vår ofullkomlighet – och ändå värdesätter oss. … Utan att vara tillhöriga som oss själva, är vi ensamma och sårbara även när vi omges av andra.)

De gemenskaper som vi omger oss med, kanske i synnerhet i jultid och i andra tider av traditioner, ger tyvärr inte alltid utrymme för tillhörighet ”på riktigt”. Så många vittnesbörd om förväntningar på hur umgänget ska vara, hur en ska vara, berättar om andra toner än tillhörighetens i otaliga familjer och andra gemenskaper.

När vi ger varandra nåden av tillhörighet, ger vi varandra utrymme att finnas och bidra, som och med just de vi är. Med de idéer, tankar, känslor, behov, önskningar, frågor, svar etc. som just vi har.

With belonging comes the belief that you have a right to occupy space, to have your own ideas, to contribute yourself. It’s the gateway thru which you have to pass before you can have original ideas.

(Med tillhörighet kommer tron på att du har rätt att ta upp plats, att ha dina egna idéer, att bidra med dig själv. Det är porten genom vilken du måste passera innan du kan ha dina egna, nyskapande idéer.)

Jag önskar dig en julhelg av tillhörighet. Om du inte finner det hos den gemenskap som du är en del av dessa dagar, hoppas jag att du kan börja den långa resan mot att se på dig själv med tillhörighetens varma ögon. För du har rätt att ta upp plats. Du har rätt att ha dina egna idéer, att lyssna efter och möta dina behov, känslor och gränser. Du har rätt att bidra till världen. Inte bara har du rätt – vi andra behöver dig. För det är bara du, med din Onlyness, som kan ge och göra det du kan.

Det blir min bön denna natt in till julafton 2017. Med ord och ton av Peter Hallström:

Jag viskar en bön i natt.

För dom som inget har.

För dom som gick in i natten, utan att hitta tillbaks.

Jag viskar en bön i natt.

För alla dom som väntar.

För dom som har tappat hopp.

För alla där ute som längtar.

Alla översättningar är mina egna.

Ikigai 2 eller det meningsfulla arbetet – dag 62 i #blogg100

On By Sara ModigIn Att leva helhjärtat11 Comments

Skrev några korta rader i förrgår om det japanska begreppet Ikigai. Det blev just korta rader eftersom klockan obönhörligt närmade sig 18-snåret och mitt digitala helgsmål. Idag kompletterar jag med några fler rader och tankar på temat. Tankarna växte delvis fram under helgen; delvis har de legat och pyrt som ett bloggutkast i min serie om Brené Browns livsråd för att leva helhjärtat.

Det nionde rådet lyder nämligen

Värna det meningsfulla arbetet – frigör dig från dina egna tvivel och andras krav.

Brené Brown i Våga vara operfekt

Vad är då ett meningsfullt arbete?

”Meningsfullhet” är en av de tre bärande delarna i  sociologen Aaron Antonovskys begrepp Känsla Av Sammanhang eller KASAM. Meningsfullhet beskrivs som upplevelsen av att vara delaktig och engagerad. Fenomen som vi upplever som meningsfulla är fenomen som vi finner värda vår investering i tid, energi och engagemang. Vi uppfattar dem som utmaningar snarare än bördor.

Vad som är meningsfullt skiljer sig från person till person.  Brené Brown kopplar begreppet till våra talanger och begåvningar – som ju på samma sätt är unika för var och en av oss. Hon menar att

Att odla vår begåvning och delar med oss av vår talang skapar mening i livet. … På samma sätt som vår begåvning är unik är också det som ger oss mening unikt för var och en av oss.

När jag läste de meningarna kom jag att tänka på Nilofer Merchants begrepp ”Onlyness”:

Onlyness is that thing that only that one individual can bring to a situation. It includes the journey and passions of each human.

Onlyness is fundamentally about honoring each person: first as we view ourselves and second as we are valued.

Each of us is standing in a spot that no one else occupies. That unique point of view is born of our accumulated experience, perspective, and vision. Some of those experiences are not as “perfect” as we might want, but even those experiences are a source for what you create. …

This individual onlyness is the fuel of vast creativity, innovations, and adaptability.

Nilofer Merchant i 11 Rules for Creating Value in the Social Era

För mig handlar meningsfullhet i väldigt stor utsträckning om lärande. Både mitt eget och andras. Ett visst mått av skapande och beröring – på det mentala/själsliga planet är inte heller fel.

Arbetet, då?

En måste ju försörja sig, inte kan en bara göra det en tycker är kul eller brinner för…

Tja, Brené Brown slår ett slag för ”snedstreckseffekten”. Den effekt, som i filmen Zoolander materialiseras i ”The Slashie Award”, som delas ut till den bäste ”skådisen/modellen”. Jag känner några snedstrecksmänniskor: en lärare/snickare och flera jurister/sångare till exempel.

Brown konstaterar att ”ett meningsfullt arbete är inte alltid lika med ett arbete som man kan försörja sig på. För några är det möjligt att kombinera ”näring för själen och mat på bordet” – men de flesta får pussla lite mer.”

I svenskan har ”arbete” ett starkt samband med ”stålar in på lönekontot”. Engelskans ”work” är mer mångtydigt – det kan också betyda ”verk”, som i ”konstverk” eller ”livsverk”. Och det är i den betydelsen som jag väljer att läsa det nionde livsrådet.

Om ljuset inte får lysa klart…

Brené Brown skriver också om vad som händer om vi ”sätter vårt ljus under skäppan”. Hon menar att vi får problem när vi inte använder vår begåvning för att skapa det som är meningsfullt för oss: vi blir vilsna och kan uppleva tomhet, frustration, bitterhet, skam, besvikelse, rädsla och vrede. Detta frestar på både vårt psykiska och vårt fysiska välbefinnande.

Det som dödar vårt engagemang, och i förlängningen vårt meningsskapande är de tvivel som får oss att hålla tillbaka vår begåvning och talang. Tvivlen frodas i myllan av de ”borden och måsten” som drivs av vår kamp föratt passa in och svara mot bilden av ”perfekt” och de förväntningar på oss som vi antar att alla andra har.

För att få kontroll på alla dessa borden och måsten – att de högarna kan växa en över huvudet kan jag vittna om – rekommenderar Brené Brown att vi skriver ner dem. Att se dem svart på vitt gör det lättare att bli varse dem, ifrågasätta dem och få kontroll över dem.

Meningsfullt jobb?

I söndagens Dagens industri hajade jag till när jag såg en ingress som började ”bara 1 av 6 svenskar är engagerade på sitt jobb.” Artikeln refererade bland annat till en undersökning av Gallup från 2013 om tillståndet på världens arbetsplatser. Undersökningen handlade om fördelningen mellan tre kategorier av anställda:

  • engagerade – de är engagerade och känner en samhörighet med sin arbetsplats; som upplever sitt jobb som meningsfullt med andra ord.
  • oengagerade – de har checkat ut mentalt och tar sig igenom arbetsdagen som ”sömngångare”. De investerar tid, men inte energi eller engagemang.
  • aktivt oengagerade – de är inte bara olyckliga på jobbet – de tar ut sin känsla av frustration och meningslöshet på verksamheten.

Som jag antydde ovan upplevde 16 procent av de anställda i Sverige sig som engagerade (världsgenomsnittet var 13 procent). 12 procent var aktivt oengagerade (24 procent i världsgenomsnitt) och 73 procent oengagerade.

Nu säger jag inte att det är något fel på att ha ett jobb som man går till för att man behöver försörjning, men som man inte är särskilt engagerad i. Som skrivet ovan, får de flesta av oss pussla lite för att få ihop de olika aspekterna av ikigai.

Fast med tanke på hur stor del av vår vakna tid som ändå ägnas åt jobbet kan jag ändå inte låta bli att undra om inte det finns en potential för fler engagerade medarbetare. Inte genom ytliga ”kompetensutvecklingssatsningar” där arbetsgivaren sätter ett yttre tryck på de anställda att ”vara glada och positiva” – det är liksom dömt att misslyckas. Men för det första kan förutsättningarna bli bättre genom att ledningen tar en funderare över sin roll för att se, uppmuntra och stötta sina medarbetares engagemang – alltför ofta behandlas ”mjuka frågor” om motivation, engagemang och delaktighet som allt annat än strategiska frågor för ledningsgarnityret, från grupp- och mellanchefsnivå upp till styrelse och ägare. Och för det andra – genom att vi själva tar ansvar för vårt engagemang och delaktighet, om det så kräver att vi går ner på deltid för att orka skapa meningsfullhet på vår fritid (det kan bli en positiv spiral, som på sikt spiller över till jobbet), söker oss till en annan arbetsgivare eller anställer oss själva.

Medskick

Ingen annan kan tala om för dig vad du ”ska tycka” är meningsfullt för dig. Är du klar över vad du upplever som meningfullt? När känner du att du lever på riktigt, som du vill?

Fråga inte vad världen behöver. Fråga vad som gör dig levande och börja göra det. Det världen behöver är människor som har blivit levande.

Howard Thurman

Kanske kan vi inte börja göra det som gör oss levande på heltid, eller ens en halvtid. Men om vi börjar göra det fem minuter mer den här veckan än förra, för att öka till tio minuter mer nästa vecka och så vidare, fyller vi sakta men säkert vårt liv med mera mening. Och för mig är det en viktig del i vad som är ett gott liv.

Follow