På väg in till jobbet i betongcity lyssnade jag på senaste avsnittet av On Being. Konstnären och illustratören Maira Kalman samtalar med Krista Tippet om ”vardagliga saker att bli förälskad i”. Just när jag kom upp på Vasagatan från pendeltåget, börjar de prata om träd.
Krista Tippet säger: ”Här är en annan rad av dig som jag älskar: ”Vi ser träd. Vad mer behöver vi?” Och Maira Kalman svarar: ”Det är så sant. Det är tungt att vara ledsen. Och naturligtvis tittar jag alltid på de saker som gör någon mindre ledsen, det vill säga glad, vilket inte är ”det vill säga” överhuvudtaget. Så att gå och titta på träd är verkligen en av världens härligheter, och vi säger ”var glad!” när vi ser såna saker.
Samtalet löper vidare. De konstaterar bland annat att träd ”bara är”. Och Maira Kalman avrundar med att säga: ”du vet, löv växer på träd, och fåglar sitter i träd, och fåglar sjunger, och det är ett enda helt vackert paket”.
Eftersom jag har glädje som intention denna måncykel, hajade jag till. Att betrakta träd och bli glad av det? Tja, varför inte? Jag testade med de vinterkala, jämnt och glest utplacerade träden som var det enda organiska material (förutom människorna) som prydde Vasagatans trottoarer. De såg lite lessna och malplacerade ut. Men visst, deras spretiga, levande och lätt anarkistiska (om än beskurna) form var vilsam för ögonen.
Så kom jag fram till Norra Bantorget och parken. Där breder träden ut sig på ett annat sätt. Och där väntade den på mig – glädjen över skönheten i kronornas former, barkens olika textur beroende på sort, det harmoniska mötet mellan stammen och marken. Inget träd är det andra likt. Ändå är de fulländade som just de exemplar de är.
När jag började bläddra bland mina bilder till de här raderna om den nyupptäckta källan till glädje, fick jag syn på att sambandet mellan träd och glädje inte är nytt för mig. Jag älskar uppenbarligen att betrakta och fotografera träd med alla deras detaljer och i deras olika sammanhang!
Podden On Being har gjort det igen – levererat formuleringar som verkligen väcker genklang i mig. Som får pusselbitar att falla på plats i min förståelse av världen och vad som är viktigt för mig.
Den här gången är det författaren Elizabeth Gilbert (mest känd för Eat, Pray, Love) som gästar Krista Tippett. De kommer in på Gilberts tanke om faran i ”vår tids refräng”: ”Följ din passion, följ din passion”. Detta blir, enligt samtalet Tippett och Gilbert emellan, något som stänger ute, då alla inte känner sig säkra på vad deras passion är. Eller, om de har koll på sin passion, om de verkligen kan mäta värdet av det som de skapar.
Och sen fortsätter pärlorna att trilla ungefär så här:
Nyfikenheten är ”ett mildare, tystare, mer välkomnande och mer demokratiskt fenomen”.
Nyfikenheten är vår vän som lär oss hur vi kan bli oss själva. Och den är en väldigt varsam vän, och en väldigt förlåtande vän, och en väldigt konstant en. Passion är inte så konstant, inte så varsam, inte så förlåtande, och ibland inte så tillgänglig. Och när vi lever i en värld som har gjort passionen till en allt överskuggande fetish så medför det en hel del press.
Och om du inte har en väldigt tydlig passion, eller om du har tappat den, eller om du är i en livsförändring där din passion ändrar sig eller om du inte är säker, och någon säger ”Det är enkelt att lösa ditt liv, följ bara din passion”. Då tycker jag [Gilbert] att de har skadat dig , för det gör bara att människor känner sig mer exkluderade och förskjutna och ibland misslyckade.
Nyfikenheten är en impuls som bara knackar dig på axeln helt lätt, som bjuder in dig till att vrida på huvudet några millimeter och titta lite närmare på något som har väckt ditt intresse. Och den kanske inte får dig att börja brinna; den kanske inte förändrar ditt liv; den förändrar kanske inte världen; den kanske inte ens är i linje med vad du gjort tidigare eller varit intresserad av. Den kan verka väldigt slumpartad och som helt nonsens.
Jag tror att anledningen till att folk inte följer sin nyfikenhet är att de väntar sig ett större tecken, och din nyfikenhet är ibland så mild och så märklig och, nästan, ingenting – bara ett litet spår av brödsmulor, som du kan missa om du har blicken fäst på bergstoppen i väntan på att Moses ska komma ner och ge dig ett tecken från gud.
Nyfikenheten ger dig ledtrådar, men inte nödvändigtvis en slutdestination.
Ibland leder dig nyfikenheten till din passion. Ibland inte – och vet du vad? Det är fortfarande helt ok. För du har levt ett liv i följe med din nyfikenhet. Du har skapat ett liv som är mycket intressant, olikt alla andras. Och ditt liv i sig blir då konstverket – inte beroende av vad du har producerat, men som ett sätt att vara, som är mycket mer intressant och mycket mer hållbart.
För mig som gärna beskriver mig som ”constantly curious” eller ”neurotiskt nyfiken” (ja, jag vill hitta en bättre svensk alliteration, en som inte är så hård mot mig) så var den här lovsången till nyfikenheten klockren.
Busan – naturligt nyfiken
Jag vårdar min nyfikenhet som den ädlaste skatt. De senaste månaderna har jag förstått på allvar att jag ibland låtit den driva min ambition väl hårt. Därför har jag nu blivit nyfiken på att utforska vad som händer med mig om jag vilar i det jag är och det jag har, istället för att jaga efter externa källor till att expandera genom att befästa min kompetens och validera min expertis. Jag vänder min nyfikenhet inåt ett tag, helt enkelt.
Nyfikenhet eller passion? Nyfikenhet och passion? Vilken ledstjärna söker och följer du?
Under 2018 vill jag stanna upp regelbundet och reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. När jag ser tillbaka på årets artonde vecka tänker jag bland annat på…
Inte en före-bild, men inte heller en efter. En ”det är på gång”-bild typ!
… känslan av jord på händer och knän när jag börjar undersöka mitt trädgårdsland. Luckrar upp jorden, drar upp rötter, rensar bort det som jag inte vill ha kvar i mitt trädgårdsland, planterar två nya välkomna växter, gör rum för fler som ska komma och fick snilleblixten till hur jag ska hantera det faktum att landet sluttar ganska brant i ena änden.
… dansglädje.
… att få möta gamla bekanta och kära vänner på ett hejdundrande, stjärnbestrött födelsedagsparty.
… drinken som älsklingen bjöd på: Southern comfort, tranbärsjuice och lime. Vilken sommarhit!
… solens värme mot mina kinder och älsklingens värme mot min hud.
… det alldeles speciella tåget som jag fick åka till jobbet i torsdags.
… känslan av att allt oftare hitta balansen i vad jag tar ansvar för respektive vad andra får svara för.
… mycket umgänge med älsklingen, min härliga bonusdotter och mina egna skatter. Dessutom bonushäng med kära syster och systerdotter, bland annat under körsbärsträden i Kungsan.
… bästa chefens sätt att fånga upp och hjälpa mig se nya möjligheter att använda min tid och energi på ett sätt som kommer att gagna både mig och mina kollegor.
… färgspelet i blickfånget vid frukostbordet: björkhängegult, tallbarrsgrönt och vårhimmelsblått.
… koltrasten, som fortsätter att sjunga mig lycklig på tidiga morgnar och ljusa vårkvällar.
… lunchmeditationen som jag bjöd in till på jobbet. 15 minuter av stillhet. Med mersmak!
… det nya avsnittet av Myter & Mysterier med temat Barnet.
… den surrealistiska bilden på Kristina Lugn och Horace Engdahl efter att de kommit ut från Svenska akademiens möte där beslutet om att inte dela ut något nobelpris i litteratur i år fattades. I det här inslaget från Godmorgon, världen fångas min förundran väl. (Vanligtvis rymmer mina backspeglar både tacksamhet och förundran. Här stannar min upplevelse vid förundran.)
Jag tror på samtal som helande kraft för individer, familjer, grupper, samhällen och världen. Samtal där både ord och tystnad får rum.
Busan. Bekväm som få.
Jag har aldrig känt mig särskilt bekväm med samtalets styvsyskon debatt och diskussion. I samtalet däremot, är jag som delfinen i vattnet, handen i handsken och katten i duntäcket.
Samtalskonsten är både enkel och svårbemästrad. Enkel, för att samtala är det vi gjort som art i alla tider för att bygga gemenskap, lösa problem och utforska världen. Svårbemästrad för att det kan kräva en hel del av oss, i form av att lägga bort såväl förutfattade meningar, positioner och och poses som våra bildliga skottsäkra västar och andra försvarsmekanismer. Att våga prestigelöshet, sårbarhet och öppenhet är långt ifrån självklart eller enkelt.
Samtalet gynnas av att vi tänker på balansen i de två öron och en mun som vi begåvats med av naturen. Ändå vågar jag påstå att vi som pratar mer än vi lyssnar (och som dessutom är fullt upptagna med att tänka på vad vi ska säga härnäst när vi skulle ha vunnit mycket på att lyssna aktivt och fokuserat istället) är fler till antalet än vad de lyssnande är.
Jag jobbar med och för förändrings- och utvecklingsprocesser som bygger på utforskande och skapande samtal mellan människor. Jag gillar initiativet och numera föreningen Lärolika, för att de utgår från samtalet och mötet mellan människor som kraft för förändring. Jag väljer gärna poddar där samtalets båda delar – orden och tystnaden, pratet och lyssnandet – är i balans: On Being, Myter och mysterier, Björn & Navid…
Navid Modiri har precis lanserat en gräsrotsfinansieringskampanj (Hm. Knöligare ord än svengelskans crowd funding-kampanj) för en podd som sätter samtalet i fokus. Jag har stöttat initiativet, och om du, liksom jag, tror att vi behöver fler samtal i förhållande till antalet debatter, diskussioner och dumförklaringar i samhället – ja, då tycker jag att du ska göra mig sällskap! Det gör du genom att gå in på Kickstarter och stötta Hur kan vi?.
För jag säger som Navid:
Jag tror att vi behöver förändra samtalet för att kunna förändra samhället. Därför är jag samtalsaktivist.
Var hittar du samtalen som gör dig klokare, mer förbryllad, mer nyfiken? Som gör dig mer levande, mer mänsklig?
Jag utforskar min intention Det sakraliserade, överlåtna livet. Min coach Alla visade mig här i veckan på vad jag känner är en central aspekt av det. Jag sa något om att ”göra något med tiden”. Och hon kontrade med att ”låta tiden göra något med/av mig”.
I senaste avsnittet av On Being intervjuas poeten Naomi Shihab Nye. Hon utvecklar bland annat tanken att vi alla tänker i dikter. Och i hennes ord dök ett japanskt begrepp upp, som handlar om precis det här – yutori:
I do think that all of us think in poems…. And I think that is very important, not feeling separate from text; feeling your thoughts as text, or the world as it passes through you as a kind of text — the story that you would be telling to yourself about the street even as you walk down it, or as you drive down it; as you look out the window, the story you would be telling. It always seemed very much, to me as a child, that I was living in a poem — that my life was the poem. And in fact, at this late date, I have started putting that on the board of any room I walk into that has a board.
I just came back from Japan a month ago, and in every classroom, I would just write on the board, “You are living in a poem.” And then I would write other things just relating to whatever we were doing in that class. But I found the students very intrigued by discussing that. “What do you mean, we’re living in a poem?” Or, “When? All the time, or just when someone talks about poetry?” And I’d say, “No, when you think, when you’re in a very quiet place, when you’re remembering, when you’re savoring an image, when you’re allowing your mind calmly to leap from one thought to another — that’s a poem. That’s what a poem does.”
And they liked that. And a girl, in fact, wrote me a note in Yokohama on the day that I was leaving her school that has come to be the most significant note any student has written me in years. She said, “Well, here in Japan, we have a concept called ‘yutori,’ and it is spaciousness. It’s a kind of living with spaciousness. For example, it’s leaving early enough to get somewhere so that you know you’re going to arrive early, so when you get there, you have time to look around.” Or — and then she gave all these different definitions of what yutori was, to her. But one of them was: “After you read a poem, just knowing you can hold it — you can be in that space of the poem, and it can hold you in its space, and you don’t have to explain it. You don’t have to paraphrase it. You just hold it, and it allows you to see differently.*
Att leva med rymd. Som i berättelsen om den gamle indianen, som när han rest till en plats med moderna färdmedel, satte sig och ”väntade in själen”.
Detta förhållningssätt tänker jag på, och har börjat träna mig i, denna vecka. Att ge utrymme för att ”låta tiden göra något med mig”. Att låta mitt undermedvetna och alla de komplexa samband jag befinner mig spela ut sina kort och lugnt betrakta dem innan jag gör nästa medvetna drag.
Det är en del i att leva helgad och överlåten till livet.
*Min översättning: Jag tror att vi alla tänker i dikter. ”Och jag tror att det är mycket viktigt, att inte känna sig åtskild från text; att känna dina tankar som text eller att världen passerar genom dig som en typ av text – berättelsen som du skulle berätta för dig själv om gatan även när du går längs den eller när du kör längs den; när du tittar ut genom fönstret – den berättelse, du skulle berätta. Det verkade alltid väldigt mycket så för mig som barn, att jag levde i en dikt – att mitt liv var dikten. Och faktiskt, på senare tid har jag börjat sätta det på tavlan i vilket rum som helst som jag går in i och som har en tavla.
Jag kom precis tillbaka från Japan för en månad sedan, och i varje klassrum brukade jag bara skriva på tavlan: ”Du lever i en dikt.” Och sen brukade jag skriva andra saker som var relevanta för just den lektionen. Men jag upptäckte att eleverna var mycket fascinerade av att diskutera det. ”Vad menar du med att vi lever i en dikt?” Eller ”När? Alltid, eller bara när någon pratar om poesi? ”Och jag brukade säga,” Nej, när du tänker, när du är på en mycket lugn plats, när du minns, när du njuter av en bild, när du låter ditt sinne lugnt gå från en tanke till en annan – det är en dikt. Det är vad en dikt gör. ”
Och de tyckte om det. Och en flicka i Yokohama skrev faktiskt ett meddelande till mig den dagen jag lämnade hennes skola som har blivit det mest betydelsefulla meddelande som någon student har skrivit till mig på många år. Hon sa, ”Jo, här i Japan har vi ett begrepp som heter ”yutori” och det är rymlighet. Det är som att leva med rymlighet. Till exempel, att gå tillräckligt tidigt när du är på väg någonstans så att du vet att du kommer fram tidigt, så att du har tid att se dig omkring när du kommer fram.” Eller – och så gav hon alla dessa olika definitioner av vad yutori var, för henne. Men en av dem var: ”Efter att du läst en dikt, så kan du bara hålla den – du kan vara i diktens rum och den kan hålla dig i sitt rum, och du behöver inte förklara den. Du behöver inte parafrasera den. Du håller bara den, och den låter dig se annorlunda.”
