Backspegel i tacksamhet och förundran 18

Under 2018 vill jag stanna upp regelbundet och reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. När jag ser tillbaka på årets artonde vecka tänker jag bland annat på…

Inte en före-bild, men inte heller en efter. En ”det är på gång”-bild typ!

… känslan av jord på händer och knän när jag börjar undersöka mitt trädgårdsland. Luckrar upp jorden, drar upp rötter, rensar bort det som jag inte vill ha kvar i mitt trädgårdsland, planterar två nya välkomna växter, gör rum för fler som ska komma och fick snilleblixten till hur jag ska hantera det faktum att landet sluttar ganska brant i ena änden.

… dansglädje.

… att få möta gamla bekanta och kära vänner på ett hejdundrande, stjärnbestrött födelsedagsparty.

… drinken som älsklingen bjöd på: Southern comfort, tranbärsjuice och lime. Vilken sommarhit!

… solens värme mot mina kinder och älsklingens värme mot min hud.

… det alldeles speciella tåget som jag fick åka till jobbet i torsdags.

… känslan av att allt oftare hitta balansen i vad jag tar ansvar för respektive vad andra får svara för.

… mycket umgänge med älsklingen, min härliga bonusdotter och mina egna skatter. Dessutom bonushäng med kära syster och systerdotter, bland annat under körsbärsträden i Kungsan.

… bästa chefens sätt att fånga upp och hjälpa mig se nya möjligheter att använda min tid och energi på ett sätt som kommer att gagna både mig och mina kollegor.

… färgspelet i blickfånget vid frukostbordet: björkhängegult, tallbarrsgrönt och vårhimmelsblått.

… koltrasten, som fortsätter att sjunga mig lycklig på tidiga morgnar och ljusa vårkvällar.

… lunchmeditationen som jag bjöd in till på jobbet. 15 minuter av stillhet. Med mersmak!

… det nya avsnittet av Myter & Mysterier med temat Barnet.

… avsnittet av On Being med fysikern Carlo Rovelli – ett hisnade poetiskt äventyr i vår verklighet som den uppenbarar sig i kvantfysiken.

… den surrealistiska bilden på Kristina Lugn och Horace Engdahl efter att de kommit ut från Svenska akademiens möte där beslutet om att inte dela ut något nobelpris i litteratur i år fattades. I det här inslaget från Godmorgon, världen fångas min förundran väl. (Vanligtvis rymmer mina backspeglar både tacksamhet och förundran. Här stannar min upplevelse vid förundran.)

Samtal räddar världen

Jag tror på samtal som helande kraft för individer, familjer, grupper, samhällen och världen. Samtal där både ord och tystnad får rum.

IMG_3765
Busan. Bekväm som få.

Jag har aldrig känt mig särskilt bekväm med samtalets styvsyskon debatt och diskussion. I samtalet däremot, är jag som delfinen i vattnet, handen i handsken och katten i duntäcket.

Samtalskonsten är både enkel och svårbemästrad. Enkel, för att samtala är det vi gjort som art i alla tider för att bygga gemenskap, lösa problem och utforska världen. Svårbemästrad för att det kan kräva en hel del av oss, i form av att lägga bort såväl förutfattade meningar, positioner och och poses som våra bildliga skottsäkra västar och andra försvarsmekanismer. Att våga prestigelöshet, sårbarhet och öppenhet är långt ifrån självklart eller enkelt.

Samtalet gynnas av att vi tänker på balansen i de två öron och en mun som vi begåvats med av naturen. Ändå vågar jag påstå att vi som pratar mer än vi lyssnar (och som dessutom är fullt upptagna med att tänka på vad vi ska säga härnäst när vi skulle ha vunnit mycket på att lyssna aktivt och fokuserat istället) är fler till antalet än vad de lyssnande är.

Jag jobbar med och för förändrings- och utvecklingsprocesser som bygger på utforskande och skapande samtal mellan människor. Jag gillar initiativet och numera föreningen Lärolika, för att de utgår från samtalet och mötet mellan människor som kraft för förändring. Jag väljer gärna poddar där samtalets båda delar – orden och tystnaden, pratet och lyssnandet – är i balans:  On Being, Myter och mysterier, Björn & Navid

Navid Modiri har precis lanserat en gräsrotsfinansieringskampanj (Hm. Knöligare ord än svengelskans crowd funding-kampanj) för en podd som sätter samtalet i fokus. Jag har stöttat initiativet, och om du, liksom jag, tror att vi behöver fler samtal i förhållande till antalet debatter, diskussioner och dumförklaringar i samhället – ja, då tycker jag att du ska göra mig sällskap! Det gör du genom att gå in på Kickstarter och stötta Hur kan vi?.

För jag säger som Navid:

Jag tror att vi behöver förändra samtalet för att kunna förändra samhället. Därför är jag samtalsaktivist.

Var hittar du samtalen som gör dig klokare, mer förbryllad, mer nyfiken? Som gör dig mer levande, mer mänsklig?

 

Rumtid

Jag utforskar min intention Det sakraliserade, överlåtna livet. Min coach Alla visade mig här i veckan på vad jag känner är en central aspekt av det. Jag sa något om att ”göra något med tiden”. Och hon kontrade med att ”låta tiden göra något med/av mig”.

I senaste avsnittet av On Being intervjuas poeten Naomi Shihab Nye. Hon utvecklar bland annat tanken att vi alla tänker i dikter. Och i hennes ord dök ett japanskt begrepp upp, som handlar om precis det här – yutori:

I do think that all of us think in poems…. And I think that is very important, not feeling separate from text; feeling your thoughts as text, or the world as it passes through you as a kind of text — the story that you would be telling to yourself about the street even as you walk down it, or as you drive down it; as you look out the window, the story you would be telling. It always seemed very much, to me as a child, that I was living in a poem — that my life was the poem. And in fact, at this late date, I have started putting that on the board of any room I walk into that has a board.

I just came back from Japan a month ago, and in every classroom, I would just write on the board, “You are living in a poem.” And then I would write other things just relating to whatever we were doing in that class. But I found the students very intrigued by discussing that. “What do you mean, we’re living in a poem?” Or, “When? All the time, or just when someone talks about poetry?” And I’d say, “No, when you think, when you’re in a very quiet place, when you’re remembering, when you’re savoring an image, when you’re allowing your mind calmly to leap from one thought to another — that’s a poem. That’s what a poem does.”

And they liked that. And a girl, in fact, wrote me a note in Yokohama on the day that I was leaving her school that has come to be the most significant note any student has written me in years. She said, “Well, here in Japan, we have a concept called ‘yutori,’ and it is spaciousness. It’s a kind of living with spaciousness. For example, it’s leaving early enough to get somewhere so that you know you’re going to arrive early, so when you get there, you have time to look around.” Or — and then she gave all these different definitions of what yutori was, to her. But one of them was: “After you read a poem, just knowing you can hold it — you can be in that space of the poem, and it can hold you in its space, and you don’t have to explain it. You don’t have to paraphrase it. You just hold it, and it allows you to see differently.*

Att leva med rymd. Som i berättelsen om den gamle indianen, som när han rest till en plats med moderna färdmedel, satte sig och ”väntade in själen”.

Detta förhållningssätt tänker jag på, och har börjat träna mig i, denna vecka. Att ge utrymme för att ”låta tiden göra något med mig”. Att låta mitt undermedvetna och alla de komplexa samband jag befinner mig spela ut sina kort och lugnt betrakta dem innan jag gör nästa medvetna drag.

Det är en del i att leva helgad och överlåten till livet.

IMG_3191

*Min översättning: Jag tror att vi alla tänker  i dikter. ”Och jag tror att det är mycket viktigt, att inte känna sig åtskild från text; att känna dina tankar som text eller att världen passerar genom dig som en typ av text – berättelsen som du skulle berätta för dig själv om gatan även när du går längs den eller när du kör längs den; när du tittar ut genom fönstret – den berättelse, du skulle berätta. Det verkade alltid väldigt mycket så för mig som barn, att jag levde i en dikt – att mitt liv var dikten. Och faktiskt, på senare tid har jag börjat sätta det på tavlan i vilket rum som helst som jag går in i och som har en tavla.

Jag kom precis tillbaka från Japan för en månad sedan, och i varje klassrum brukade jag bara skriva på tavlan: ”Du lever i en dikt.” Och sen brukade jag skriva andra saker som var relevanta för just den lektionen. Men jag upptäckte att eleverna var mycket fascinerade av att diskutera det. ”Vad menar du med att vi lever i en dikt?” Eller ”När? Alltid, eller bara när någon pratar om poesi? ”Och jag brukade  säga,” Nej, när du tänker, när du är på en mycket lugn plats, när du minns, när du njuter av en bild, när du låter ditt sinne lugnt gå från en tanke till en annan – det är en dikt. Det är vad en dikt gör. ”

Och de tyckte om det. Och en flicka i Yokohama skrev faktiskt ett meddelande till mig den dagen jag lämnade hennes skola som har blivit det mest betydelsefulla meddelande som någon student har skrivit till mig på många år. Hon sa, ”Jo, här i Japan har vi ett begrepp som heter ”yutori” och det är rymlighet. Det är som att leva med rymlighet. Till exempel, att gå tillräckligt tidigt när du är på väg någonstans så att du vet att du kommer fram tidigt, så att du har tid att se dig omkring när du kommer fram.” Eller – och så gav hon alla dessa olika definitioner av vad yutori var, för henne. Men en av dem var: ”Efter att du läst en dikt, så kan du bara hålla den – du kan vara i diktens rum och den kan hålla dig i sitt rum, och du behöver inte förklara den. Du behöver inte parafrasera den. Du håller bara den, och den låter dig se annorlunda.”

På temat tacksamhet

Har lyssnat på ännu ett avsnitt av On Being. Lyssnat på, tagit in, mediterat mig genom, varit i universums varande med ännu ett avsnitt. Det är ofta den känslan som den ger mig, den podden.

I det här avsnittet intervjuar Krista Tippett benedektinermunken David Steind-Rast. Han är en människa som rör sig i mellanrummen – mellan religioner, liksom mellan religion och vetenskap. Jag fascineras och inspireras av sådana personer, fanatikernas motpoler, sökare som inte väjer för vare sig mysticism eller rationell analys. Ja, jag inte bara inspireras av dem, jag vill också identifiera mig med dem.

Hur som helst, avsnittets huvudperson har också ägnat en stor del av sitt liv åt att lyfta betydelsen av tacksamhet. Jag har själv upplevt den läkande och stärkande kraften i tacksamheten. Och jag har ju bestämt mig för att ge den utrymme i mina söndagsreflektioner under det här året, bland annat för att jag vet att det bidrar till mitt välbefinnande, och därmed den hälsoglädje som är mitt årstema.

På tips av väninnan Therese använder jag sedan ett par veckor appen Grateful, som hjälper mig att få syn på olika nyanser och perspektiv av tacksamhet i vardagen. Ett tips som härmed vidarebefordras!

Som David Steindl-Rast konstaterar i citatet nedan, vi kan inte, ska inte, vara tacksamma för allt som händer oss. Men i varje ögonblick finns det något att vara tacksam för. Den tacksamheten kan ge kraft att ta itu med sånt som vi behöver ta itu med. Den kan också ge oss kraft att acceptera det vi inte kan göra något åt, men som gör ont ändå.

Först det engelska originalcitatet från samtalet i podden, längre ner ett försök till egen översättning.

Ms. Tippett: There are a few qualities — say, aspects or qualities of the experience of gratefulness and thanksgiving that you’ve noted that I’d love to just draw out. And one of them is beholding — that surprise can be a beginning of being grateful, and beholding, and also, listening. I guess what we’re talking about here is attending.

Br. Steindl-Rast: Well, for me, this idea of listening and really looking and beholding — that comes in when people ask, “Well, how shall we practice this gratefulness?” And there is a very simple kind of methodology to it: Stop, look, go. Most of us — caught up in schedules and deadlines and rushing around, and so the first thing is that we have to stop, because otherwise we are not really coming into this present moment at all, and we can’t even appreciate the opportunity that is given to us, because we rush by, and it rushes by. So stopping is the first thing.

But that doesn’t have to be long. When you are in practice, a split second is enough — “stop.” And then you look: What is, now, the opportunity of this given moment, only this moment, and the unique opportunity this moment gives? And that is where this beholding comes in. And if we really see what the opportunity is, we must, of course, not stop there, but we must do something with it: Go. Avail yourself of that opportunity. And if you do that, if you try practicing that at this moment, tonight, we will already be happier people, because it has an immediate feedback of joy.

I always say, not — I don’t speak of the gift, because not for everything that’s given to you can you really be grateful. You can’t be grateful for war in a given situation, or violence or domestic violence or sickness, things like that. There are many things for which you cannot be grateful. But in every moment, you can be grateful.

For instance, the opportunity to learn something from a very difficult experience — what to grow by it, or even to protest, to stand up and take a stand — that is a wonderful gift in a situation in which things are not the way they ought to be. So opportunity is really the key when people ask, “Can you be grateful for everything?” — no, not for everything, but in every moment.

(Krista: Det finns några kvaliteter – aspekter av eller kvaliteter i upplevelsen av tacksamhet och tacksägelse som du noterat som jag bara skulle lyfta fram. Och en av dem är betraktande – att överraskning kan vara början på att vara tacksam, och betraktande, och dessutom lyssnande. Jag antar att vad vi talar om här är att vara uppmärksam. 

Broder David:  Tja, för mig kommer den här tanken på att lyssna och verkligen se och betrakta in när folk frågar ”Men hur ska vi praktisera den här tacksamheten?” Och det finns en väldigt enkel sorts metod för det: stanna upp, se, börja. De flesta av oss – fångade i scheman och deadlines och springer omkring, så därför är det första vi behöver göra att stanna upp, för annars så kommer vi inte in i det nuvarande ögonblicket överhuvudtaget, och vi kan inte ens uppskatta möjligheten som vi får, efter som vi rusar förbi den, och den rusar förbi. Så att stanna upp är det första.

Men det behöver inte vara utdraget. När du behärskar praktiken, räcker en del av en sekund – ”stopp”. Och sedan betraktar du: vad är, nu, möjligheten i detta givna ögonblick, enbart just i detta ögonblick, och den unika möjlighet som detta ögonblick ger? Och det är där som betraktandet kommer in. Och om vi verkligen ser vad möjligheten är så får vi, självklart, inte stanna där, utan vi behöver göra något med den: Börja. Ta tillvara den möjligheten. Och om du gör det, om du försöker praktisera det i det här ögonblicket, ikväll, som kommer vi redan att vara lyckligare människor, för det ger en omedelbar återkoppling i glädje. 

Jag säger alltid inte – jag talar inte om gåvan, för inte för allt som ges till dig kan du vara verkligt tacksam. Du kan inte vara tacksam för krig i en viss situation, eller våld eller våld i hemmet eller sjukdom, sådana saker. Det finns många saker som du inte kan vara tacksam för. Men i varje ögonblick kan du vara tacksam. 

Till exempel, möjligheten att lära något från en mycket svår erfarenhet, vad som kan utvecklas i den, eller till och med att protestera eller ta ställning – det är en underbar gåva i en situation i vilken förhållanden inte är som de borde vara. Så möjligheten är i själva verket nyckeln när folk frågar: ”Kan du vara tacksam för allt?” – nej, inte för allt, men i varje ögonblick. )

Bilden till detta inlägg är gjord hos Canva.com.

Att hålla modet uppe

Samtidigt som världen på många sätt ter sig allt galnare och ständigt mer hotfull, växer också viljan att göra skillnad ”på riktigt”, som det ofta beskrivs, viljan att verka för något annat och bättre hos alltfler.

Vad behövs för att detta engagemang ska vara uthålligt? En god vän delade häromdagen en tänkvärd artikel på detta tema, och jag vill nu dela med mig vidare av den. Den knyter samman aktivism och mindfullness, och visar hur olika delar av mindfullnesspraktiken kan bidra till uthållighet i arbetet för den goda sak som just du, just jag kämpar för.

Artikeln heter How to Sustain Your Activism: What Grace Lee Boggs Would Have Taught Us. Grace Lee Boggs var en amerikansk medborgarrättsaktivist, som hela sitt liv arbetade för att förbättra situationen för olika utsatta grupper.

3470650293_60b27d6539_bOch artikeln får mig att tänka på det begrepp som ofta återkommer i Krista Tippetts samtal med medborgarrättskämpar i podden On BeingThe Beloved Community (ung. Det kärleksfulla samhället). En av principerna i denna tanke är att vi, i vår kamp, ska bemöta alla – inklusive dem som motarbetar oss –  på det sätt som vi har som mål att alla människor ska bli bemötta när vår kamp haft framgång.

Och när jag googlar Beloved Community, hittar jag en artikel av just Grace Lee Boggs, med bland annat följande ord:

As I have read and re-read King’s speeches and writings from the last two years of his life, it has become increasingly clear to me that King’s prophetic vision [om icke-våld och det kärleksfulla samhället, min kommentar] is now the indispensable starting point for 21st-century revolutionaries.