På temat tacksamhet

Har lyssnat på ännu ett avsnitt av On Being. Lyssnat på, tagit in, mediterat mig genom, varit i universums varande med ännu ett avsnitt. Det är ofta den känslan som den ger mig, den podden.

I det här avsnittet intervjuar Krista Tippett benedektinermunken David Steind-Rast. Han är en människa som rör sig i mellanrummen – mellan religioner, liksom mellan religion och vetenskap. Jag fascineras och inspireras av sådana personer, fanatikernas motpoler, sökare som inte väjer för vare sig mysticism eller rationell analys. Ja, jag inte bara inspireras av dem, jag vill också identifiera mig med dem.

Hur som helst, avsnittets huvudperson har också ägnat en stor del av sitt liv åt att lyfta betydelsen av tacksamhet. Jag har själv upplevt den läkande och stärkande kraften i tacksamheten. Och jag har ju bestämt mig för att ge den utrymme i mina söndagsreflektioner under det här året, bland annat för att jag vet att det bidrar till mitt välbefinnande, och därmed den hälsoglädje som är mitt årstema.

På tips av väninnan Therese använder jag sedan ett par veckor appen Grateful, som hjälper mig att få syn på olika nyanser och perspektiv av tacksamhet i vardagen. Ett tips som härmed vidarebefordras!

Som David Steindl-Rast konstaterar i citatet nedan, vi kan inte, ska inte, vara tacksamma för allt som händer oss. Men i varje ögonblick finns det något att vara tacksam för. Den tacksamheten kan ge kraft att ta itu med sånt som vi behöver ta itu med. Den kan också ge oss kraft att acceptera det vi inte kan göra något åt, men som gör ont ändå.

Först det engelska originalcitatet från samtalet i podden, längre ner ett försök till egen översättning.

Ms. Tippett: There are a few qualities — say, aspects or qualities of the experience of gratefulness and thanksgiving that you’ve noted that I’d love to just draw out. And one of them is beholding — that surprise can be a beginning of being grateful, and beholding, and also, listening. I guess what we’re talking about here is attending.

Br. Steindl-Rast: Well, for me, this idea of listening and really looking and beholding — that comes in when people ask, “Well, how shall we practice this gratefulness?” And there is a very simple kind of methodology to it: Stop, look, go. Most of us — caught up in schedules and deadlines and rushing around, and so the first thing is that we have to stop, because otherwise we are not really coming into this present moment at all, and we can’t even appreciate the opportunity that is given to us, because we rush by, and it rushes by. So stopping is the first thing.

But that doesn’t have to be long. When you are in practice, a split second is enough — “stop.” And then you look: What is, now, the opportunity of this given moment, only this moment, and the unique opportunity this moment gives? And that is where this beholding comes in. And if we really see what the opportunity is, we must, of course, not stop there, but we must do something with it: Go. Avail yourself of that opportunity. And if you do that, if you try practicing that at this moment, tonight, we will already be happier people, because it has an immediate feedback of joy.

I always say, not — I don’t speak of the gift, because not for everything that’s given to you can you really be grateful. You can’t be grateful for war in a given situation, or violence or domestic violence or sickness, things like that. There are many things for which you cannot be grateful. But in every moment, you can be grateful.

For instance, the opportunity to learn something from a very difficult experience — what to grow by it, or even to protest, to stand up and take a stand — that is a wonderful gift in a situation in which things are not the way they ought to be. So opportunity is really the key when people ask, “Can you be grateful for everything?” — no, not for everything, but in every moment.

(Krista: Det finns några kvaliteter – aspekter av eller kvaliteter i upplevelsen av tacksamhet och tacksägelse som du noterat som jag bara skulle lyfta fram. Och en av dem är betraktande – att överraskning kan vara början på att vara tacksam, och betraktande, och dessutom lyssnande. Jag antar att vad vi talar om här är att vara uppmärksam. 

Broder David:  Tja, för mig kommer den här tanken på att lyssna och verkligen se och betrakta in när folk frågar ”Men hur ska vi praktisera den här tacksamheten?” Och det finns en väldigt enkel sorts metod för det: stanna upp, se, börja. De flesta av oss – fångade i scheman och deadlines och springer omkring, så därför är det första vi behöver göra att stanna upp, för annars så kommer vi inte in i det nuvarande ögonblicket överhuvudtaget, och vi kan inte ens uppskatta möjligheten som vi får, efter som vi rusar förbi den, och den rusar förbi. Så att stanna upp är det första.

Men det behöver inte vara utdraget. När du behärskar praktiken, räcker en del av en sekund – ”stopp”. Och sedan betraktar du: vad är, nu, möjligheten i detta givna ögonblick, enbart just i detta ögonblick, och den unika möjlighet som detta ögonblick ger? Och det är där som betraktandet kommer in. Och om vi verkligen ser vad möjligheten är så får vi, självklart, inte stanna där, utan vi behöver göra något med den: Börja. Ta tillvara den möjligheten. Och om du gör det, om du försöker praktisera det i det här ögonblicket, ikväll, som kommer vi redan att vara lyckligare människor, för det ger en omedelbar återkoppling i glädje. 

Jag säger alltid inte – jag talar inte om gåvan, för inte för allt som ges till dig kan du vara verkligt tacksam. Du kan inte vara tacksam för krig i en viss situation, eller våld eller våld i hemmet eller sjukdom, sådana saker. Det finns många saker som du inte kan vara tacksam för. Men i varje ögonblick kan du vara tacksam. 

Till exempel, möjligheten att lära något från en mycket svår erfarenhet, vad som kan utvecklas i den, eller till och med att protestera eller ta ställning – det är en underbar gåva i en situation i vilken förhållanden inte är som de borde vara. Så möjligheten är i själva verket nyckeln när folk frågar: ”Kan du vara tacksam för allt?” – nej, inte för allt, men i varje ögonblick. )

Bilden till detta inlägg är gjord hos Canva.com.

Att hålla modet uppe

Samtidigt som världen på många sätt ter sig allt galnare och ständigt mer hotfull, växer också viljan att göra skillnad ”på riktigt”, som det ofta beskrivs, viljan att verka för något annat och bättre hos alltfler.

Vad behövs för att detta engagemang ska vara uthålligt? En god vän delade häromdagen en tänkvärd artikel på detta tema, och jag vill nu dela med mig vidare av den. Den knyter samman aktivism och mindfullness, och visar hur olika delar av mindfullnesspraktiken kan bidra till uthållighet i arbetet för den goda sak som just du, just jag kämpar för.

Artikeln heter How to Sustain Your Activism: What Grace Lee Boggs Would Have Taught Us. Grace Lee Boggs var en amerikansk medborgarrättsaktivist, som hela sitt liv arbetade för att förbättra situationen för olika utsatta grupper.

3470650293_60b27d6539_bOch artikeln får mig att tänka på det begrepp som ofta återkommer i Krista Tippetts samtal med medborgarrättskämpar i podden On BeingThe Beloved Community (ung. Det kärleksfulla samhället). En av principerna i denna tanke är att vi, i vår kamp, ska bemöta alla – inklusive dem som motarbetar oss –  på det sätt som vi har som mål att alla människor ska bli bemötta när vår kamp haft framgång.

Och när jag googlar Beloved Community, hittar jag en artikel av just Grace Lee Boggs, med bland annat följande ord:

As I have read and re-read King’s speeches and writings from the last two years of his life, it has become increasingly clear to me that King’s prophetic vision [om icke-våld och det kärleksfulla samhället, min kommentar] is now the indispensable starting point for 21st-century revolutionaries.

Lyssnande (3)

trollskogphotobysaramodigI sina FB-kommentarer på gårdagens blogginlägg om lyssnande associerade både Tess och Helena till avsnittet i podden On Being där akustikekologen Gordon Hempton intervjuas av Krista Tippett. Ett mycket hörvärt avsnitt, inte minst för de fantastiska naturljuden som bjuds i programmet.

Några citat från avsnittet som särskilt fastnar hos mig är

I thought that listening meant focusing my attention on what was important even before I had heard it and screening out everything that was unimportant even before I had heard it.

In other words, I had been paying a lot of attention to people, but I really hadn’t been paying a lot of attention to what is all around me. It was on that day that I really discovered what it means to be alive as another animal in a natural place.

(Gordon Hempton)

Jag har hittills tänkt på min intention Lyssnande som en aktiv handling, i bemärkelsen ”lyssna in, lyssna efter något”. När jag hör Gordon Hempton beskriva sin insikt i om vad lyssnande är, slås jag av att lyssnande lika mycket handlar om att stilla, ja, till och med passivt, bara öppna sig. Öppna sig för det som är runt omkring och inuti. Att lugnt observera, utan annat fokus än på helhet och öppenhet.

… there’s growth that comes from discovering something new, and there’s growth for human beings that comes from rediscovering something essential and elemental that we forgot.

(Krista Tippett)

När jag lyssnar, vill jag lyssna – vara öppen för – nya insikter, men också bortglömda, undantryckta eller bortprioriterade sanningar, grundvärderingar eller behov.

And if you have the good fortune of going for a walk up a nature trail with a child, the younger they are, the more pointless it seems to go any further because the miracles are right here. Let’s just sit down, don’t worry about the exercise or the goals … the expectations that you brought into the experience, and let’s just really be here. That is often the big challenge for adults when it comes to silence, because we’re so busy being someplace else that when we’re in a silent place, there are no distractions. We finally do get to meet ourselves and that can be frightening. For a short while, it can be frightening. It’s practically fear of the unknown.

(Gordon Hempton)

Ja, att lyssna förbehållslöst kan kräva mod. Det undantryckta kan bli obekvämt och den GPS-röst för den fortsatta livsresan som träder fram kan leda in på oprövade och utmanande stigar.

Vågar du lyssna? Jag vill, och inser att det förbehållslösa lyssnandet – om än potentiellt skrämmande och utmanande – är en viktig beståndsdel i den varsamma glädje som jag har som årsord 2017.

Sjung i grupp – för din och världens skull!

Veckan har i stor utsträckning gått i sångens tecken (även om jag själv inte sjungit). Jag har varit co-projektledare för de dubbla luciakonserterna med min kör Stockholm City Voices och publik på 13-åringens adventskonsert med Pueri Cantantes Cathedralis. Hemma sjunger barnen till eget ackompanjemang eller till Spotify/Youtube medan de pysslar med annat. 

Därför landade jag rätt när jag började avrundningen av veckan med att lyssna på On Being-avsnittet med amerikanska körlegenden Alice Parker. Oj, så många saker hon sa som väckte genklang hos mig!

Vad sägs om:

Song is a right and need.

Ja, sången är något djupt, djupt existentiellt. Innan vi hade det talade språket gjorde vi ljud för att kommunicera med varandra. Och den gemensamma upplevelsen av rytm, och kanske också sång, var en av våra förfäders viktigaste försäkringar för överlevnad genom att det svetsade samman gruppen i en delad emotionell upplevelse, ofta med transcendent innebörd.

It’s as if singing is the language of the emotions. And it’s our intuitive life as opposed to our rational life. And we live in a society that has glorified rationality.

[T]he intuitive mind comes much closer to thinking in wholes than the rational mind because the rational mind erects walls. It defines. And the minute you define, you exclude something as well as include it.

If we’re intuitively in music, the kind of thing that can happen at a concert where there’s a person singing a spiritual from their soul — and they may have just been doing gorgeous art song and symphonic Arias, operatic Arias and things like that, but nothing goes straight to the heart of the audience like that one voice with that one song.

What we need is a balance. We need to be whole and relate intuition to rationality. But I believe so strongly that intuition has to come first, and the rational is the ordering of the intuitive thing. Because if the rational comes first, it’s incomplete and leads in the wrong direction.

Jag valde bort ett yrkesliv som musiker när rationaliteten tog överhanden i musicerandet. Jag valde bort det för att jag upplevde hur jag ströps när bedömningen, tekniken och (den rätta) analysen blev viktigare än känslan, än beröringen som kunde förmedlas.

Mitt hobbymusicerande har därefter huvudsakligen tagit sig formen av att stå framför eller bland en grupp sångare. Jag, vi, har jobbat för att skapa en helhet som är större än de ingående delarna, och för att förmedla hopp, lycka, tröst, glädje, energi, vila, evighet – you name it – till åhörarna. För att beröra.

Efter tio års uppehåll från sången har jag hittat tillbaka. Jag har hittat en gemenskap där visserligen teknik och analys har stort utrymme – men där huvudfokus ändå är på att skapa kontakt, beröra, förmedla något. På att väcka djupa känslor. Som vår förra dirigent Mo Fields uttryckte det: det handlar om att ta med publiken till en plats dit de aldrig vågat gå själva.

Of all the arts, singing is the most companionable.

Wherever they [a group of people] are, if you get them on a song, you can establish a kind of group feeling that is really — well, it’s exemplified at its most marvelous after a perfectly wonderful concert when the last note is sound, and you get that silence in the room, which is a silence of completion, which is opposite from an anticipatory silence. But it just means that everyone — it’s as if all of our inner ions have been scheduled to be moving in the same direction at the same time.

Åh ja, den där känslan av fullbordan efter sista tonen, före applåderna. Stunden av andlöshet när tiden står stilla och vi – musiker, sångare, åhörare – tillsammans bara är. För min del får den stunden gärna vara längre ibland än vad den ofta är – framför allt efter mer innerliga, stilla, kontemplativa framföranden. Våga vänta ett tag med applåden, och magi uppstår.

[Singing] is the only one of the arts that is immediately available to human beings. You don’t have to have paints. You don’t have to have a brush. You don’t have to have a pencil. You don’t have to have anything else.

Jag har funderat under hösten på vad som särskiljer olika konstformers påverkan på mig. Teater kan skapa och träna empati, liksom litteratur. Konst tränar mitt analytiska och normbetraktande tänkande. Musiken – inte bara sången – är min medicin och min drog. Den kan vara ett lyckopiller de dagar jag vill gå under, den kan ge vila och meditation när adrenalinflödet slagit över. Och störst av allt – den försätter mig i ett större sammanhang än här och nu – samtidigt som det är en intensivt medveten närvaro i stunden och platsen. När upplevelsen är som starkast är det som om Vintergatan tagit plats i mig och som om hjärtat slår i ljusårstempo. ”I am one with the Force, the Force is with me” som Chirrut Îmwe i Rogue One: A Star Wars Story har som sitt mantra.

I feel the most complete when I’m singing. And it has nothing to do with the sound of what’s coming out of my mouth. But I am using every bit of any ability that resides anywhere in me, the limits of my imagination. It’s founded on my breath, and breath is spirit in the writings. It’s founded on my breath, and my lungs keep it going. And I certainly want to use my rational mind in what I’m doing to make choices and to criticize and to mold it. But the language is right there.

And I’m using spiritual, physical, mental, sensual, whatever the other senses are that we have no idea of and don’t acknowledge. They’re all I’m using, every one of them. When I’m spinning out a melody just all by myself, it doesn’t take anybody else, and particularly when I can enlarge that into other people joining me in that melody, that it’s the most — it sounds ridiculous, but I really believe it’s the most complete human experience that there is. Everything else is partial.

Ja, sången, musiken, gör mig hel. Och jag tror att den har kraft att göra världen hel(are). Så sjung, för din och världens skull!

Brottyta

De senaste dagarna har jag lyssnat om avsnittet i On Being med Mary Karr. Där finns många tänkvärda passager som jag kommer att återvända till framöver. Och jag blir sugen på att läsa något av henne, kanske framförallt någon av memoarerna The Liar’s Club eller Lit.

Idag har jag burit hennes referens till Ernest Hemingways ord från Farväl till vapnen nära mitt hjärta:

the-world-breaks-everyone-and-afterward-some-are-strong-at-the-broken-places-ernest-hemingwayuotes_quotes_e_ernesthemi152913-html-2

(Hela citatet lyder:

The world breaks everyone and afterward many are strong in the broken places. But those that will not break it kills. It kills the very good and the very gentle and the very brave impartially. If you are none of these you can be sure it will kill you too but there will be no special hurry.)

Inte för att jag är nära något nervöst sammanbrott; det behöver ingen oroa sig för. Men jag tänker på hur smärta och prövningar – hur kris – kan leda till utveckling och växt, till styrka och expansion. Vad är det som bestämmer vilken växel som läggs i mellan helande och utveckling respektive låsning och stagnation?