Påskens teman när en, som jag, vuxit upp och levt en del av sitt liv i kyrklig miljö.
Ord, vars innebörder är giltiga även utanför det kristna sammanhanget. Även om det kanske kräver viss eftertanke.
Ta synden till exempel – nog är det lätt att se exempel på det i dagens samhälle. Vi människor begår ständigt bildliga eller bokstavliga övergrepp mot varandra, mot oss själva och mot vår jord. Vi gör det i handling eller genom att låta bli att agera när rättfärdigheten så kräver. I strid mot universums ordning, hållbarhetens principer eller guds vilja, beroende på hur en vill formulera det utifrån sin världsbild. Genom att ”missa målet”, som det gammaltestamentliga hebreiska ordet för synd lär betyda.
Enligt 1a mosebok kom synden in i världen när människan åt av frukten på kunskapens träd. Jag tänker att den kunskap som myten handlar om är ”Kunskapen om att vi har makt att förändra världen, inklusive våra egna och andras liv till det bättre eller det sämre.” Med sådan stor kunskap kommer också ett stort ansvar. Ett ansvar för att följa rättfärdighetens väg.
Rättfärdigheten är ju andra sidan av myntet. Kanske kan en säga att det handlar om att i ord och görande utgå från det faktum att vi alla och allt hänger ihop, i ömsesidigt beroende av varann. Om att leva i hänsyn till hållbarheten för vår värld och för våra relationer till varandra (inklusive oss själva). Om att, som en del i detta, se och bejaka varje människas Endasthet (tack Ola för den svenska översättningen av Onlynessbegreppet) – att hen har en plats som bara hen kan fylla, utifrån sin bakgrund, sina erfarenheter, kompetenser och drömmar – så att vi kan ”växa varandra och vår värld”. Det många, inklusive jag, har svårast för, verkar vara att se och bejaka sin egen Endasthet… Det får större konsekvenser än vi ofta tänker på för hur vi kan leva rättfärdigt i våra relationer till andra människor och till vår värld.
Återstår nåd, förlåtelse och försoning – men mina reflektioner kring de begreppen sparar jag till på söndag.
Tills dess – vad tänker du kring begreppen synd och rättfärdighet? Vilken roll spelar de idag?
Om dödskuggan är en dal så är jämförelsen ett träsk. Ett illaluktande, dyigt träsk som drar ner självkänsla och energi i gyttjan.
När jag fastnar i det destruktiva jämförandet med andra är det som om själva mitt varande blir en prestation. Visserligen är det oftast andra, mer avgränsade ”prestationer i ordets traditionella mening” som för mig in på vägen som leder till träsket. Men ofta slutar det med att jag fastnar i tankar och känslor av att det nog inte bara är den specifika uppgiften, rollen eller prestationen som andra gör bättre än jag.
Det är liksom hela jag som är fel.
Träsket innehåller, utöver jämförelsens kvävande dy, också intolkningens förgiftande gaser. Det är inte bara jag som identifierar mina otillräckligheter i jämförelsen med ”alla andra”. Nej, när jag fastnat i jämförelsens träsk ser ju hela världen dem och fördömer mig. Att jag överhuvudtaget har några vänner, får ha kvar vårdnaden om barnen och om katten, att jag får in uppdrag och har ett jobb – det handlar ju bara om att människor inte orkar agera på min oduglighet. Allt enligt min reptilhjärnas förvrängda verklighetsuppfattning.
Nu har jag ju tack och lov vid tillräckligt många tillfällen tagit mig ur träsket för att veta att det ligger i en återvändsgränd som jag faktiskt kan ta mig ur och bort från. Jag vet att det finns en annan väg.
Till den vägen visar några av Brené Browns livsråd för ett helhjärtat liv som jag skrev om 2016. Inte minst då ”Värna om ditt sanna jag – frigör dig från andras åsikter” och ”Värna om skapandet –frigör dig från jämförelsetänket”.
Till den vägen visar också Nilofer Merchants tankar om Onlyness:
Onlyness is that thing that only that one individual can bring to a situation. It includes the journey and passions of each human. Onlyness is fundamentally about honoring each person: first as we view ourselves and second as we are valued. Each of us is standing in a spot that no one else occupies. That unique point of view is born of our accumulated experience, perspective, and vision.
(Onlyness är det som bara just den personen kan bidra med till en situation [typ, situationen ”livet” tänker jag]. Det innefattar varje människas resa och passioner. Onlyness handlar i grunden om att hedra varje person: först, som vi ser oss själva [sic!] och sen som vi värderas. Var och en av oss står på en plats som ingen annan upptar. Den unika ståndpunkten är sprungen ur vår samlade erfarenhet, perspektiv och vision. (min översättning))
Intellektuellt sett hittar jag på Onlyness-vägen med förbundna ögon i mörkret. Men med jämna mellanrum tar reptilhjärnan över ratten, och jag hamnar på avfarten till vägen som bär till träsket. Jag märker det ofta inte förrän jag fastnat med spinnande hjul och sjunkande fordon. Inte sällan hänger felkörningen ihop med att farten i livet går för snabbt.
Att skriva av mig frustrationen har jag upptäckt är ett bra sätt för mig att lägga i backen och få fast mark under hjulen. Och genom att skriva just det här inlägget har jag kommit upp på vägen som nu leder bort från det träsk där jag befunnit mig några dagar.
Kanske kan mina navigeringserfarenheter hjälpa dig som, liksom jag, kör fast i jämförelsens träsk med jämna mellanrum. Du är inte ensam. Jag väntar in dig på påfarten till Onlyness-vägen, så kör vi jämsides mot soluppgången!
Du vet väl om att du är värdefull.
Att du är viktig, här och nu.
Att du är [värd att vara] älskad för din egen skull
I detta nådens år 2017 gör jag min egen bloggadventskalenderutmaning. En reflektion om dagen. Inte nödvändigtvis med explicit anknytning till adventstidens tema – väntan på julens ankomst. Men säkert hittar den som vill något slags association till ljus, glögg, glitter och krubbor.
Jultid är för många en tid av gemenskap och tillhörighet. Med familj och vänner. Och förhoppningsvis med dig själv.
Tillhörighet – att bli sedd med varma, nyfikna, bekräftande ögon. Att vara efterfrågad och efterlängtad. Av andra, men också av dig själv.
Belonging is not just affiliations, but also how you conceive of yourself and are conceived. It is the identity you accept, the value you are assigned. Belonging involves you but is deeply contextual. You cannot define your identity in isolation; your social context greatly influences it.
(Tillhörighet är inte bara kontakter, utan också hur du förstår dig själv och blir förstådd och uppfattad. Det är den identitet du accepterar, det värde som du tilldelas. Tillhörighet inkluderar dig men är djupt sammanhangsberoende. Du kan inte definiera din identitet i isolering; ditt sociala sammanhang påverkar den i hög utsträckning)
Jag är väldigt förtjust i ett begrepp som är grundläggande i Merchants arbete: Onlyness. Det handlar om
…that thing that only that one individual can bring to a situation. It includes the journey and passions of each human. Onlyness is fundamentally about honoring each person: first as we view ourselves and second as we are valued. Each of us is standing in a spot that no one else occupies. That unique point of view is born of our accumulated experience, perspective, and vision. Some of those experiences are not as “perfect” as we might want, but even those experiences are a source for what you create.
(det som bara just den enda individen kan tillföra en situation. Det inkluderar resan och passionerna hos varje människa. Onlyness handlar i själva verket om att hedra varje person: för det första som vi ser oss själva och för det andra som vi värdesätts. Var och en av oss står på en plats som ingen annan uppfyller. Den unika ståndpunkten kommer ur vår ackumulerade erfarenhet, perspektiv och vision. Några av de erfarenheterna är inte så ”perfekta” som vi skulle vilja, men även dessa erfarenheter är en källa för det du skapar.)
Tillhörighet är därför en central faktor för Onlyness:
Onlyness is not simply and singular you, but the contextual and connected you.
(Onlyness är inte bara du, i singularis, utan du i ditt sammanhang och med dina kontakter och gemenskaper.)
Behovet av tillhörighet ligger djupt i oss människor. Efter mat och tak över huvudet är det ett av de mest grundläggande behov som vi har. Någon som ser oss – med alla våra ”perfekta imperfektioner” för att tala med John Legend – och ändå ser oss som värdefulla.
The sense of belonging arrives in that moment when someone says they see us …imperfections and all — and still value us. … Without belonging as ourselves, we are lonely and vulnerable even when surrounded by others.
(Känslan av tillhörighet uppstår i det ögonblick när någon säger att de ser oss …i hela vår ofullkomlighet – och ändå värdesätter oss. … Utan att vara tillhöriga som oss själva, är vi ensamma och sårbara även när vi omges av andra.)
De gemenskaper som vi omger oss med, kanske i synnerhet i jultid och i andra tider av traditioner, ger tyvärr inte alltid utrymme för tillhörighet ”på riktigt”. Så många vittnesbörd om förväntningar på hur umgänget ska vara, hur en ska vara, berättar om andra toner än tillhörighetens i otaliga familjer och andra gemenskaper.
När vi ger varandra nåden av tillhörighet, ger vi varandra utrymme att finnas och bidra, som och med just de vi är. Med de idéer, tankar, känslor, behov, önskningar, frågor, svar etc. som just vi har.
With belonging comes the belief that you have a right to occupy space, to have your own ideas, to contribute yourself. It’s the gateway thru which you have to pass before you can have original ideas.
(Med tillhörighet kommer tron på att du har rätt att ta upp plats, att ha dina egna idéer, att bidra med dig själv. Det är porten genom vilken du måste passera innan du kan ha dina egna, nyskapande idéer.)
Jag önskar dig en julhelg av tillhörighet. Om du inte finner det hos den gemenskap som du är en del av dessa dagar, hoppas jag att du kan börja den långa resan mot att se på dig själv med tillhörighetens varma ögon. För du har rätt att ta upp plats. Du har rätt att ha dina egna idéer, att lyssna efter och möta dina behov, känslor och gränser. Du har rätt att bidra till världen. Inte bara har du rätt – vi andra behöver dig. För det är bara du, med din Onlyness, som kan ge och göra det du kan.
Ett bloggtips för dig som, på samma sätt som jag, ibland fastnar i fällan ”Det här har säkert redan någon gjort/sagt/tänkt mycket bättre än jag, så varför ska jag…”. Jag rekommenderar dig å det starkaste att läsa Louises inlägg på Oh So sensitive: Read this the next time you think someone else already did this so why should I. Jag kan skvallra att det bland annat handlar om tre enkla principer för varför du inte ska förminska dig själv.
En hundkexbacke består av tusentals unika blommor.
Ta synden till exempel – nog är det lätt att se exempel på det i dagens samhälle. Vi människor begår ständigt bildliga eller bokstavliga övergrepp mot varandra, mot oss själva och mot vår jord. Vi gör det i handling eller genom att låta bli att agera när rättfärdigheten så kräver. I strid mot universums ordning, hållbarhetens principer eller guds vilja, beroende på hur en vill formulera det utifrån sin världsbild. Genom att ”missa målet”, som det gammaltestamentliga hebreiska ordet för synd lär betyda.
Tillhörighet – att bli sedd med varma, nyfikna, bekräftande ögon. Att vara efterfrågad och efterlängtad. Av andra, men också av dig själv.