Livet i en fyrfältare – del 1: Om fyra f-ord

Vi kom att prata om det där med förändring och utveckling i helgen, jag och M, där vi satt på tvärbanan på väg till Gullmarsplan.

Måste vi ständigt växa som människor, måste vi hela tiden utveckla oss, måste vi konstant våga förändringen? Det var i den lite lätt tvära frågan vi kom att stanna ett tag, passande nog där på tvärbaneresan på väg till Gullmarsplan.

Jag har länge varit av uppfattningen att svaret på den frågan är ”ja”. Det framgår bland annat av undertiteln på den här bloggen: ”Om min ständiga strävan efter det goda i livet: för att inspirera och inspireras”. Strävan. Efter det goda i livet. När jag skriver de här orden inser jag att det faktiskt kan vara en paradox. (Vilket livet i och för sig är fullt av.)

Min psykolog/coach Alla frågade mig en gång, efter en lång stunds tystnad av den sort hon lärde mig att älska istället för att rädas: ”Måste det alltid vara en kamp för dig?” Jag hade väl vridit och vänt på något av alla de områden i livet där jag tyckte mig otillräcklig, men där målet var sååå värt att kämpa och försöka förändras för. För det var ju det goda jag strävade efter.

När man betraktar sakernas tillstånd på det klot som vi bebor tillsammans, så framstår behovet av att mänskligheten lyfter sig själv i håret ur flera olika perspektiv ganska klart. Och mänskligheten består ju till syvende och sist av människor som du och jag. Så visst finns det saker att kämpa med. Och för.

Och utan utveckling blir det väl bara stagnation och kanske till och med avveckling. Den föreställningen har jag alltså länge skrivit under på. Med emfas. Jag har stört mig på de som förespråkat förnöjsamheten, som manat till kamp mot det budord i vårt samhälle som predikar den ständiga förändringens primat. Er ber jag nu om ursäkt för min halsstarrighet och mina skygglappar.

Jag är ju samtidigt en stark troende på livet som en radda av ”både och”. Av dikotomier, dualiteter och växelverkningar. Sorgen och glädjen. Kris och utveckling. Vila och aktivitet. Lek och allvar. Varför skulle inte det gälla människovarandet också?

Vårt samtal där på tvärbanan hann bölja fram och tillbaka på den korta sträckan innan det lade sig tillrätta vid stranden av en fyrfältare (med numera åtta år som konsult är det lätt hänt…).

Den ena axeln sträcker ut fyrfältaren i dimensionen mellan förändring och – ja, vadå?

Jag började med att skriva förnöjsamhet som motpol. Det passade också bra in på det citat som M i något slags synkronicitet skickade samtidigt som jag satte mig för att börja skriva på det här inlägget. Citatet kom från en artikel med tips inför utvecklingssamtalet:

Johan Fogelberg lyfter fram att målet faktiskt kan vara att behålla nuvarande arbetsuppgifter. 

– Man kan inte gå igenom hela livet och alltid ha målet att vara någon annanstans. Man kan vara nöjd där man är, men då behöver man sätta ord på det så att chefen förstår att man inte är ambitionslös utan att just nu känns det bra, jag gör rätt saker. Och då kanske man kommer överens om att ingen kompetensutveckling behövs.

Delaryd, C. ”Experterna: Så fångar du chefens öra under medarbetarsamtalet.” Artikel i Ny Teknik 2021-02-15

”Man kan inte gå igenom hela livet och alltid ha målet att vara någon annanstans. Man kan vara nöjd där man är…”. Förnöjsamhet. Och fortsättning, som M föreslog i vår chatt kring citatet och det här inlägget. Att fortsätta med det man gör, utan att känna behov av att ändra på något. Det låter lockande.

Vi var också inne på fördjupning som motpol till förändring. I och för sig är fördjupning också en slags förändring. Men i en annan riktning än de gängse associationerna till den där förändringen som på något sätt märks tydligast på utsidan, och som kanske främst drivs av yttre tryck av något slag. Yttre tryck i form av exempelvis den allmänna kulturen i samhället, familjevärderingar eller arbetsplatsens strukturer.

Fyra f-ord: förändring med motpolerna förnöjsamhet, fortsättning och fördjupning. Jag slänger in ett ”nästan f-ord” som ännu en alternativ motpol: vila (”nästan f ”eftersom v är ett tonande f…). Att vila i förnöjsamheten och fortsättandet. Kanske är det det som bereder plats för fördjupningen. För att stanna upp. Slå läger. Komma hem. Efter återresan från livets Gullmarsplan och alla ambitions-, utvecklings- och drömdestinationer som de många förändringsspåren förbinder den med.

Det är en viktig del av det goda i livet. En del som undflyr strävan. Som bara kan uppstå när jag släpper strävan. Släpper kampen.

Vad tänker du om förhållandet mellan förändring och… ja, vad tänker du som förändringens motpol?

(Orden på den andra axeln då? Dem återkommer jag till.)

Akta självet – #blogg100 16/100

För ett par veckor sedan snubblade jag över en understreckare i SvD om självhjälpsmyten som vår tids religion. Det som jag framförallt fastnade vid var stycket

Mot ”självkänsla” vill Briers ställa begreppet ”självaktning”, alltså att man har något fog för sin självbild, att man agerar så att man kan känna sig nöjd med sin insats.

Eftersom jag jobbat med min självkänsla under många år och läst ett otal populärpsykologiska böcker i ämnet (känns det som), men aldrig funderat närmare över begreppet självaktning gick tankarna och googlandet igång. Snavade t.ex. över en intressant artikel från Läkartidningen 2002 av Johan Beck-Friis om självaktningens centrala betydelse som kännetecken på depression. Han skriver bland annat: ”Självaktning beskriver således något mer än det vi brukar kalla självkänsla, liksom självtillit, självförtroende och också självbild.”

Helt klart verkar det råda en viss begreppsförvirring; det är svårt att hitta entydiga definitioner med klara gränser.

Varför är det viktigt att veta vad som är vad? För mig handlar det om att jag får en bättre bild av helheten om jag kan sätta namn på de olika delarna. Kanske har jag missat någon del, kanske har jag missat ett samband som när jag får syn på det förklarar dittills o- eller svårförklarliga skeden.

Så – ett snabbt, liksom högst personligt och lekmannamässigt, försök att summera några års läsande och funderande med dagens sporadiska internetsökande efter nya nyanser ger mig följande resultat:

  • Självförtroende – tillit till min förmåga att göra, prestera. Växer när jag utsätter mig för situationer där jag gör nya saker eller presterar i nya sammanhang.
  • Självkänsla – förmåga att observera och sätta ord på mitt mentala tillstånd, mina avsikter, önskningar, behov och min kunskap (jämför medkänsla och inlevelseförmåga). Växer när människor omkring mig visar att mina behov och önskningar är betydelsefulla för dem.
  • Självmedvetande – insikt om mina grundvärderingar, min uppfattning om rätt och fel, min uppfattning om mening och riktning med mitt liv och min plats i världen.
  • Självrespekt/självkärlek – acceptans och uppskattning av den jag är, med mina styrkor och svagheter, min ”onlyness” – det bidrag som bara jag kan ge och göra, utifrån mina erfarenheter och egenskaper
  • Självaktning eller kanske självaktande – det sätt jag lever på, de val jag gör, för att vårda, utveckla och visa aktning för alla dessa facetter av min självbild. Min självaktning utvecklas i samspelet med andra människor, inte minst under barndomens anknytnings- och relationsbyggande med människor som betyder mycket för oss.

Självaktning innebär inte att jag håller mig själv förmer än andra. För mig är det snarare en positiv spiral, där min ökade självaktning gör mig mer lyssnande på andras behov och nyfiken på vad jag kan lära av dem och deras ”onlyness”, något som i sin tur kan stärka deras självaktning.

Vad betyder självaktning för dig?