Dagens inlägg är skrivet av min medskapare till En hel hand, Helena Godotter Karlberg

Lika stark som min längtan till Röda havet har varit, har rädslan för att faktiskt dyka ner i det varit. När jag var två år höll jag på att drunkna, i en sjö i min mammas hemby i Härjedalen. Jag minns att jag stod vid ytan och tittade ner och det var alldeles svart. Plötsligt befann jag mig under ytan och kunde inte ta mig upp. Snabb som blixten, var mamma framme och kunde rädda mig, men efteråt var hon otroligt skärrad. Kanske var det hennes starka reaktion som gjorde att jag blev fullständigt livrädd för vatten under en lång tid framåt.

Några år efter olyckan, var det dags för mig att gå på sommarsimskola. Mamma ville ju att jag skulle lära mig att simma för att inte samma sak, som när jag var två, skulle hända igen. Jag ville lära mig, jag drömde ju om Röda havet, men jag vågade inte ens doppa huvudet under vattnet och därför klarade jag inte simmärket Baddaren som alla andra barn. I lågstadiet på simlektionerna vågade jag inte simma på den djupa delen av bassängen, så längderna kapades på mitten och jag simmade fram och tillbaka på det grunda. Rädslan för vatten satt i under hela min uppväxt, trots att jag spenderade många sommardagar vid stranden.

När jag var 19 hände något, som faktiskt har förändrat mitt liv. Jag var ute och snorklade vid ett rev utanför Montego Bay på Jamaica. Plötsligt uppenbarade sig en stor örnrocka framför mig. Den var nog närmare två meter bred. Jag låg alldeles stilla och följde varje rörelse. Den tittade nyfiket på mig som att den ville något. Men jag förstod inte då vad det var. Den simmade runt mig och kom sedan under ganska nära så den nästan nuddade vid mig. Jag följde den långa svansen som jag visste kunde vara farlig. Sedan simmade rockan fram till mig igen, och placerade sig mittemot lika nyfiken som första gången. Men när den inte fick någon respons från mig, vände den sig om och svävade iväg. Ja, den svävade med sina stora vingar. Det var så otroligt vackert och jag fick känslan av att vara ett med universum. Efteråt, var det som att jag vaknade upp från en dröm och jag simmade exalterad tillbaka till båten där resten av gänget var. Där fick jag veta att jamaicanerna brukar lägga sig på rockorna och surfa med dem. Så, det var det detta magiska djur ville.

Efter några månaders resande i Västindien och USA fick jag jobb på American Airlines i Stockholm. En av mina kollegor råkade ha en dykskola och jag anmälde mig direkt. Nu, skulle jag äntligen bli av med min rädsla, tänkte jag. Men att dyka i Sverige är något helt annat än att dyka i Västindien eller i Röda havet. Vattnet är kallt och mörkt och i Sverige måste man ha ficklampa och parlina eftersom sikten är så dålig. Men jag kämpade på och efter ett år med teori och flera dyk i Stockholms skärgård hade jag äntligen mitt dykcertifikat. Under mina dryga fem år på American Airlines hade jag möjligheten att dyka i många fantastiska vatten och jag har flera spännande dykäventyr i minnesbanken, som när jag till exempel blev attackerad av barracudor eftersom jag hade en klocka som blänkte på armen. De trodde såklart att det var småfisk.

Tiden gick och livets förändrades. Jag gjorde några försök att plocka upp dykningen igen, men det tog liksom aldrig fart. Så när jag träffade min nya kärlek och han berättade att han höll på att ta dykcertifikat blev jag så ofantligt lycklig. Jag hängde med på poolträningar och gjorde all teori på nytt och gjorde även uppdyken tillsammans med honom. Men åter igen var jag rädd, för det mörka, kalla vattnet. Jag vet att det sitter i huvudet och jag har verkligen fått anstränga mig att övervinna min rädsla. Ofta är jag rädd före, men väl i vattnet släpper det. Då ser jag ju vad som finns därunder och jag känner att jag kan andas. Efteråt är jag ofta nästan euforisk av lycka. Det är samma känsla som när jag ska föreläsa, vilket jag gör ganska ofta. Jag gruvar mig inför, ibland har jag sådan ångest så att jag måste kräkas, men väl på scen släpper allt och jag njuter av varje minut. Det har blivit bättre med åren, men fortfarande har jag både scenskräck och en stor respekt för vatten. 

Ägnar jag mig åt självplågeri? Ja, till viss del kanske, men jag genomlider det för att jag vet att jag får en belöning när jag väl klarar att genomföra det där otroligt läskiga. Belöningen är känslan av att lyckas och att det dessutom är roligt. Kanske känner ni igen er i det? Bonus denna gång, efter allt tragglande med att åter igen ta dykcertifikat, var Röda havet. Detta hav som jag har längtat så efter ända sedan jag var barn. Att jag har fascinerats av Röda havet, Egypten och Nilen tror jag har att göra med religionslektionerna i lågstadiet. Min lärarinna fullständigt trollband mig med sitt fantastiska berättande. Och nu, många år senare, stod jag där mitt i berättelsen och fick dyka ner.

Första dyket blev lite traumatiskt eftersom min luft tog slut, förmodligen för att jag andades lite för häftigt, och jag fick andas genom dykledarens reserv. Vid andra dyket åkte vi ut med en båt och skulle falla bakåt från båtkanten och sedan dyka ner. Jag var såklart rädd för själva fallet och jag var tvungen att mer eller mindre ledas in till land mellan dykledaren och min kärlek. Där och då bestämde jag mig, nu får det vara nog. Jag orkar inte vara rädd för allt längre! 

Vi anmälde oss till en fortsättningskurs och efter en vecka i Röda havet med flera dyk, där jag förmodligen gjorde alla fel man kan göra, har rädslan äntligen släppt. Vi fick dyka ner till 30 meters djup, lära oss att navigera med kompass, identifiera olika sorters fiskar och följa med undervattensströmmarna. Nu har jag äntligen fått uppleva allt det fantastiska under ytan, samtidigt som jag har njutit av att äntligen få känna mig trygg. 

Dagens luckpaket innehåller en fråga. Vad gör dig rädd och vad gör du för att komma över dina demoner?