11 december – Rädslor

Dagens inlägg är skrivet av min medskapare till En hel hand, Helena Godotter Karlberg

Lika stark som min längtan till Röda havet har varit, har rädslan för att faktiskt dyka ner i det varit. När jag var två år höll jag på att drunkna, i en sjö i min mammas hemby i Härjedalen. Jag minns att jag stod vid ytan och tittade ner och det var alldeles svart. Plötsligt befann jag mig under ytan och kunde inte ta mig upp. Snabb som blixten, var mamma framme och kunde rädda mig, men efteråt var hon otroligt skärrad. Kanske var det hennes starka reaktion som gjorde att jag blev fullständigt livrädd för vatten under en lång tid framåt.

Några år efter olyckan, var det dags för mig att gå på sommarsimskola. Mamma ville ju att jag skulle lära mig att simma för att inte samma sak, som när jag var två, skulle hända igen. Jag ville lära mig, jag drömde ju om Röda havet, men jag vågade inte ens doppa huvudet under vattnet och därför klarade jag inte simmärket Baddaren som alla andra barn. I lågstadiet på simlektionerna vågade jag inte simma på den djupa delen av bassängen, så längderna kapades på mitten och jag simmade fram och tillbaka på det grunda. Rädslan för vatten satt i under hela min uppväxt, trots att jag spenderade många sommardagar vid stranden.

När jag var 19 hände något, som faktiskt har förändrat mitt liv. Jag var ute och snorklade vid ett rev utanför Montego Bay på Jamaica. Plötsligt uppenbarade sig en stor örnrocka framför mig. Den var nog närmare två meter bred. Jag låg alldeles stilla och följde varje rörelse. Den tittade nyfiket på mig som att den ville något. Men jag förstod inte då vad det var. Den simmade runt mig och kom sedan under ganska nära så den nästan nuddade vid mig. Jag följde den långa svansen som jag visste kunde vara farlig. Sedan simmade rockan fram till mig igen, och placerade sig mittemot lika nyfiken som första gången. Men när den inte fick någon respons från mig, vände den sig om och svävade iväg. Ja, den svävade med sina stora vingar. Det var så otroligt vackert och jag fick känslan av att vara ett med universum. Efteråt, var det som att jag vaknade upp från en dröm och jag simmade exalterad tillbaka till båten där resten av gänget var. Där fick jag veta att jamaicanerna brukar lägga sig på rockorna och surfa med dem. Så, det var det detta magiska djur ville.

Efter några månaders resande i Västindien och USA fick jag jobb på American Airlines i Stockholm. En av mina kollegor råkade ha en dykskola och jag anmälde mig direkt. Nu, skulle jag äntligen bli av med min rädsla, tänkte jag. Men att dyka i Sverige är något helt annat än att dyka i Västindien eller i Röda havet. Vattnet är kallt och mörkt och i Sverige måste man ha ficklampa och parlina eftersom sikten är så dålig. Men jag kämpade på och efter ett år med teori och flera dyk i Stockholms skärgård hade jag äntligen mitt dykcertifikat. Under mina dryga fem år på American Airlines hade jag möjligheten att dyka i många fantastiska vatten och jag har flera spännande dykäventyr i minnesbanken, som när jag till exempel blev attackerad av barracudor eftersom jag hade en klocka som blänkte på armen. De trodde såklart att det var småfisk.

Tiden gick och livets förändrades. Jag gjorde några försök att plocka upp dykningen igen, men det tog liksom aldrig fart. Så när jag träffade min nya kärlek och han berättade att han höll på att ta dykcertifikat blev jag så ofantligt lycklig. Jag hängde med på poolträningar och gjorde all teori på nytt och gjorde även uppdyken tillsammans med honom. Men åter igen var jag rädd, för det mörka, kalla vattnet. Jag vet att det sitter i huvudet och jag har verkligen fått anstränga mig att övervinna min rädsla. Ofta är jag rädd före, men väl i vattnet släpper det. Då ser jag ju vad som finns därunder och jag känner att jag kan andas. Efteråt är jag ofta nästan euforisk av lycka. Det är samma känsla som när jag ska föreläsa, vilket jag gör ganska ofta. Jag gruvar mig inför, ibland har jag sådan ångest så att jag måste kräkas, men väl på scen släpper allt och jag njuter av varje minut. Det har blivit bättre med åren, men fortfarande har jag både scenskräck och en stor respekt för vatten. 

Ägnar jag mig åt självplågeri? Ja, till viss del kanske, men jag genomlider det för att jag vet att jag får en belöning när jag väl klarar att genomföra det där otroligt läskiga. Belöningen är känslan av att lyckas och att det dessutom är roligt. Kanske känner ni igen er i det? Bonus denna gång, efter allt tragglande med att åter igen ta dykcertifikat, var Röda havet. Detta hav som jag har längtat så efter ända sedan jag var barn. Att jag har fascinerats av Röda havet, Egypten och Nilen tror jag har att göra med religionslektionerna i lågstadiet. Min lärarinna fullständigt trollband mig med sitt fantastiska berättande. Och nu, många år senare, stod jag där mitt i berättelsen och fick dyka ner.

Första dyket blev lite traumatiskt eftersom min luft tog slut, förmodligen för att jag andades lite för häftigt, och jag fick andas genom dykledarens reserv. Vid andra dyket åkte vi ut med en båt och skulle falla bakåt från båtkanten och sedan dyka ner. Jag var såklart rädd för själva fallet och jag var tvungen att mer eller mindre ledas in till land mellan dykledaren och min kärlek. Där och då bestämde jag mig, nu får det vara nog. Jag orkar inte vara rädd för allt längre! 

Vi anmälde oss till en fortsättningskurs och efter en vecka i Röda havet med flera dyk, där jag förmodligen gjorde alla fel man kan göra, har rädslan äntligen släppt. Vi fick dyka ner till 30 meters djup, lära oss att navigera med kompass, identifiera olika sorters fiskar och följa med undervattensströmmarna. Nu har jag äntligen fått uppleva allt det fantastiska under ytan, samtidigt som jag har njutit av att äntligen få känna mig trygg. 

Dagens luckpaket innehåller en fråga. Vad gör dig rädd och vad gör du för att komma över dina demoner?

Återblick #42

Så har ännu en vecka gått och jag summerar några snabba intryck och erfarenheter. Årets fyrtioandra vecka…

…har jag varit tacksam för…

…ännu ett kvartals avklarad sortering av redovisningsunderlag i mitt lilla sidobolag. Administration är inget som riktigt tar tag i mig, därför alltid lika skönt när jag gjort mitt pensum.

…kollegorna. Ett fantastiskt gäng som ger energi och inspirerar. Kompetenta som bara den.

…intressant och inspirerande nybörjarträff i Stadshuset med de två liberala borgarråden, roliga politiska diskussioner över ett glas rött med lokalföreningen och premiärerfarenhet av att knacka dörr hos potentiella väljare.

…lunch med goda vännen E. Glad över den fina vänskap som finns kvar efter tvåsamheten som tog slut för ett år sedan.

…gyllenljuset som exploderar in genom fönstren när eftermiddagssolen lyser på guldgula löv.

…en röd höstkappa som ger mental energi och fysisk värme.

…de eldröda rosorna som jag köpte till mig själv på Hötorget.

…en farhåga som kom på skam.

…har jag njutit av…

…spabesök med syster och systerdotter på Centralbadet. Bubbel utanpå och inuti kroppen, en god lunch med kyckling och sötpotatis, avslappningen i det perfekt tempererade vattnet. Härligt.

…15-åringens huvud mot min axel i soffan på fredagskvällen.

…pendlingssällskap av 16-åringen. Så mycket roligare att trängas då.

…att höra 12-åringens minst sagt engagerade samtal med kompisen under onlinespelet. Vem sa att nätet isolerar?

…fångades mitt öra av…

…Miss Lis grymma hitversion av Petters Lev nu dö sen i Så mycket bättre. Repeat på Spotify direkt.

…har jag mumsat…

hemlagad Gulaschsoppa efter ICAs recept. Det ska bli mer soppa i höst och vinter. Mer grytor. Spännande sopprecept att prova har jag för övrigt hittat hos min nya bloggkompis Yvonne – kolla in den här gröna ärtsoppan med fänkål till exempel!

Vad tar du med dig från den gångna veckan?

Ja ä inte skrockfull…

Jag erkänner – jag faller då och då för frestelsen att klicka på Nametests på FB (jag länkar inte för jag vill inte inleda min kära läsarkrets i mer frestelse än vad ni redan utsätts för på FB). Vad jag hellre länkar till är ett inlägg om att det finns anledning att se över vilka tredjepartsappar du beviljar tillstånd för i dina FB-inställningar om du väl fallit för frestelsen.

Hur som helst. Jag gör testerna (försöker undvika falla för dem som ber mig om tillstånd för att se vilka som är mina vänner på FB), men postar ytterst sällan resultatet på min wall. Däremot tar jag ganska ofta screenshots på de resultat som jag tycker är extra kul av någon anledning.

Det här var mitt resultat på testet ”Vad händer dig första veckan i oktober?”.

skarmavbild-2016-10-04-kl-20-49-28

Well, well, tänkte jag igår kväll när jag gjorde testet. Visserligen fick jag en stor och ganska tung insikt (som jag inte riktigt orkar skriva om än) om mig själv i måndagskväll där jag satt på Max i Hammarby sjöstad i väntan på sjöscoutssonen och tog in Mod att vara sårbar av Brené Brown.

Men det där med onsdagens utlovade kvalitetstid (särskrivet dessutom, säger ju allt om kvalieteten på den spådomen) med familjen såg mörkt ut. Tjänsteresan gjorde att jag skulle komma hem först vid tiosnåret på kvällen. Alltså kändes inte heller  det där med att träffa min själsfrände på fredag så hotande sannolikt.

Visserligen ska jag ge mig ut på böljan den blå på en Viking line-båt på fredag kväll (jag måste vara galen), i sällskap av den bästa själsfränden jag har haft så här långt – mig själv. Men jag ska inte umgås med någon; jag ska bara sitta och skriva och läsa i min hytt när jag inte äter eller tittar lite snabbt på utsikten (innan det blir mörkt).

Döm om min förvåning när dagens möte idag slutade tidigare, och jag därmed kunde vara hemma hos barnen redan vid niotiden. Nu har jag hunnit dricka te och prata med A om dagens friluftsdag och vår delade olängtan efter utevistelse överhuvudtaget (fast vi delar också insikten om att det är skönt när man väl tagit sig över motståndet), dricka te igen och lyssna på C:s egenkomponerade alster (hon har talang – ingen nyhet för mig visserligen) och trösta liten, efter läskiga ljud i trapphuset hos kompisen rädd, J som somnade på min arm. Kvalitetstid helt klart.

Så – fredag, bring the själsfrände on! Jag utgår från att det finns en spegel i min hytt, så att själsfränden och jag kan se varandra djupt i ögonen…

(Som läsaren kanske anar, lägger jag ett ganska stort mått av ”romantisk” tolkning i begreppet själsfrände. Jag inser med hjärnan att så inte alls behöver vara fallet – jag har flera vänner som jag är glad över att kunna beskriva som själsfränder i stor utsträckning. Men hjärtat envisas med andra associationer – där gnager en stor skräckblandad bävan kryddad med ett uns nyfiken tjusning inför eventuella tådopp i träsket av utforskandet och sökandet efter romantisk/sexuell/fysisk attraktion… Och det vet jag inte om jag är redo för än. Men, men. Don’t overanalyze är väl det mantra jag får upprepa för mig själv en tid framöver.)