Michael Sillion, alias Captain Future, har reflekterat över blogginläggen från Helena och mig om att vara på väg i förhållande till att rota sig. Han summerar mitt inlägg ”We are not moving, but growing”.
Intressant och koncentrerad tolkning – men jag känner att den behöver en kommentar. För det första skrev jag inte om hur jag tror att någon annan upplever eller bör uppleva sitt liv – jag skrev bara om min egen upplevelse. Jag vill därför inte uttala mig om hur ”we” i betydelsen folk i allmänhet utvecklas eller bör utvecklas. För det andra tror jag att vi mycket väl vara i rörelse, samtidigt som vi växer genom att rota oss.
När jag skriver ”att rota mig” menar jag inte ”att rota mig i det (yttre) liv jag lever för stunden”. Jag tänker ”rota mig” i betydelsen fördjupa insikterna om mig själv, om hur jag blivit den jag är, om vilka värden som är viktiga för mig, om hur jag kan växa med andra människor, om vilka drömmar, förmågor och möjligheter jag har och så vidare.
För mig är dessa insikter omistliga i att kunna röra mig utan att falla. Det är som om rötterna förfinade mitt balanssinne, så att jag blir allt bättre på att parera det oväntade och de osäkerheter som en ständigt föränderlig omvärld innebär. Ibland genom att hoppa – byta karriär mitt i livet till exempel; ibland genom att viktförskjuta – att ge utrymme för körsång igen efter 10 års uppehåll exempelvis; ibland genom att stå stilla och skaffa en överblick över läget runtom mig och framåt – som i bloggandet.
En mental parcourträning liksom. De skickligaste free running- och parcourartisterna har en exceptionell förmåga att millisekundsnabbt hitta och väga av balansen. Därför uppmanar jag skaparna av prästinnan Illaoi i League of Legends, som Captain Future citerar ”Life is not balance, it is motion”, att låta henne pröva lite parcour- eller akrobatikträning – då kanske hon inser hur tätt sammanbunda de två är.
Som alla som tränat balansgång vet, gäller det att inte titta ner. Blicken ska vara fäst framåt, på horisonten, på målet. Kroppen sköter justeringarna av balansen, absolut inte ett ängsligt sneglande neråt. Att växa genom att rota sig innebär därför inte att jag lägger drömmarna på hyllan, tvärtom!
Kan därför inte instämma i Captain Futures andra Illaoicitat: ”It is terrible to be satisfied; The world needs us to chase dreams”. Jag tror tvärtom att betydligt fler behöver vara satisfied i betydelsen tillfreds – inte minst med sig själva. Att vara complacent – självbelåten, liknöjd – är något annat.
Måhända paradoxalt, men jag tror inte att tillfredställse och drömmar är varandra uteslutande. Återigen utgår jag från min egen, högst subjektiva och därtill anekdotiska upplevelse (men jag ska ju inte bygga något vetenskapligt elfenbenstorn, så jag tillåter mig det): jag är oerhört tillfreds med mitt läge i livet just nu. Min familj, mitt boende, mitt jobb, min fritid, min egen utveckling, stora delar av det samhälle jag lever i – det är bra.
Men samtidigt har jag drömmar, ambitioner och en obändig nyfikenhet för vart jag, människorna runt omkring mig, mitt jobb, vårt samhälle kommer att vara imorgon, om 10 år, om 100 år. Utvecklingsmöjligheterna har nog aldrig varit så stora som nu för samhället på kollektiv nivå – på gott och ont ska sägas. Och det sipprar givetvis ner till mig som individ och del av mina vardagsgemenskaper också.
När jag letade efter en bra bild till det här inlägget snavade jag över en animerad kortfilm på temat Our fractal brain av konstnären Julius Horsthuis. Även om jag inte är helt klar över alla dess kopplingar till de här tankarna, kändes den ändå så pass maggropsrelevent att jag väljer den. I den växer djup efter djup fram, ständigt nya mönster uppstår i det som vi nyss trodde var en yta.
Nu måste jag nämligen iväg och titta på 11-åringens musikaluppvisning, och därefter inleds min andra digitala vilodag. Fred, frid och lördagsmys tillönskas den klokaste av läsekretsar (baserat på indikatorn att ni läser mina blogginlägg 😉 )!
Our Fractal Brains from Julius Horsthuis on Vimeo.
