Grådagar av pandemimonotoni Själens hårda svepning av färglös, råfuktig vadmal Bryts upp och ljus tränger i sprickorna, strilar ner genom molntäckesrevorna När jag påminner mig om att se livet med barnets förundrade ögon Om att öppna för tacksamheten över det som är, det jag har och det som sker. På och över Ord som öppnar och fördjupar samhörighet Värden och gränser som värnas på nya sätt Möten och samtal som ger djup och nya anknytningar Att få lära om ny kultur av passionerat intresserad son Lördagslyx med citylunch och fika Att få finnas för kollegor för hjälp och stöd Träningsvärken efter långpromenaderna Knopparna som snart, snart brister så naturen kläds i brudklänningsgrönt Stormen som dånar utanför fönstret, innanför vilket ro, värme, vila råder.
Etikett: samhörighet
I repris: Om det där viktiga och riktiga
För ett år sedan skrev jag ett inlägg om de farledsmärken som jag styrde mitt liv efter då. De är i högsta grad fortfarande giltiga, även om jag ibland råkar komma ur kurs i kortare eller längre stunder. Som en påminnelse till mig själv väljer jag att reprisera listan idag.
Några av de farledsmärken som jag nu styr efter är
- Jag tror människor om gott och jag tror att de gör så gott de kan efter de förutsättningar de har och de sammanhang de finns i.
- Jag tror på individens kraft. Inte som isolat, utan formad av och formandes relationer med andra individer och den kraft de har. Ensam är inte stark, och kollektivets överhöghet över individen kan krama ur egenkraft, initiativförmåga, mångfald och resiliens. Lagom är bäst.
- Curiosity might have killed the cat, but the cat had more fun while alive than if it would have killed its curiosity while alive.
- Att vara känslosam är inte att vara omogen, okontrollerad eller pinsam. Det är att ha kontakt med ett av de sätt vi har att uppfatta världen och reagera och respondera på de intryck vi får. Evolutionen har försett oss med både känsla och förnuft, logik och intuition i kampen för vår överlevnad – låt oss använda dem båda!
- Jag har rätt att drömma, önska och ha behov. Det kanske låter självklart för dig. Men faktum är att jag flera gånger under de senaste så där 18 månaderna – kanske innan också, kommer inte ihåg – börjat gråta när jag fått frågan ”Vad drömmer du om? Vad önskar du? Vad behöver du?”. Så nu lever jag med mantrat om att jag visst har rätt till alldeles egna svar på detta, väl grundade i mig själv. (Addendum 2019: Jag gråter fortfarande när jag får frågan. Fast mer sällan. Det tar tid att ändra vanor.)
- Jag väljer – med kära Helenas ord – att vara varsam med mig själv. Att odla min kärleksfulla vänskap med mig. Relationen med mig själv är den enda och närmaste relation jag kommer att ha hela livet, och den är grunden för tonen i mina relationer till andra människor. Den är sannerligen värd att vårda.
- Jag blir aldrig färdig. Och det är som det ska.
Vilka farledsmärken styr du efter? Har de förändrats? Om så, hur då och på grund av vad?
Helena valde att svara på min fråga i ett eget, mycket läsvärt inlägg. Läs gärna medan du funderar på frågan!
Backspegel i tacksamhet och förundran 31
Under 2018 vill jag stanna upp regelbundet och reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. När jag ser tillbaka på årets fjärde semestervecka tänker jag bland annat på…
… värmen, värmen, värmen. Som mest runt 29-30 grader även inomhus. Att känna byggfläktsvärmen (den bildliga, inte bokstavliga) som blåser in genom glipan i köksfönstret innan jag stänger det. Sån fönvind längtar jag ju efter på vintrarna, så någonstans i suckandet och pustandet får jag allt uppamma lite tacksamhet över känslan av varm luft som sveper över huden.
… känslan av svalkande vind mot huden när temperaturen börjar sjunka och kvällningen kommer.
… sömnadsjobbet med C inför medeltidsveckan. Att coacha och se henne växa, göra erfarenheter och lärdomar vid symaskinen, och dela glädjen över klänningen som växer fram.
… cykelturen m J på dryga milen i värsta, dallrande sommarvärmen. Ingenstans ville hon stanna och bada, för det var ju så roligt att cykla.
… glassarna som vi belönade oss med halvvägs på vår Tour de Årsta-Södermalm-Hammarby Sjöstad-Årsta.
… gemenskapen med barnen, min älskade och hans dotter över fredagsmiddagen i lunden på min gård. Vacker, ljuvligt varm augustikväll.
… att få vara älskad av, bli lugn av, skratta med honom, som jag älskar.
… naturens förunderlighet i färg och form. Som i den här sköna liraren.
… att få träffa syster med man i stan för fika och lite födelsedagsshopping, och sedan fortsätta hemma med BigPackmiddag. Nu vet jag att åtta personer går in runt bordet i mitt lilla kök (även om det förutsätter att åtminstone en av personerna är en liten och nätt person som kan trängas med bokhyllan).
… att bli bättre på att göra a.b.s.o.l.u.t. ingenting.
… att se, höra och känna motorcykelkortegen som traditionsenligt inleder Prideparaden. Den mullrande känslan i bröstet. Av motorljuden, men också av att fira mångfald och frihet. Och känslan av en kamp, som ännu förs och måste föras, för rätten att själv få definiera sin kropp, sin själ och sin sexualitet.
… att sedan gå i paraden med Stolta Föräldrar till hbtq-barn.
Backspegel i tacksamhet och förundran 22
Under 2018 vill jag stanna upp regelbundet och reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. När jag ser tillbaka på årets tjugoförsta vecka tänker jag bland annat på…
… doften av regndroppar mot varm asfalt och törstande jord.
… stunder av lycka i sällskap med barnen. Många guldkorn till samtal att gömma i mitt hjärta.
… störstabarnet C:s delikata smörrebröd på altanen med gäst i form av goa grannen M (på C:s initiativ dessutom).
… myset med minstabarnet J framför nyupptäckta serien Kosmos – en resa genom tid och rum på Netflix. Vi är trollbundna båda två.
… att få gå igenom ett tvåstämmigt arr som mellanbarnet M och hennes kompis gjort, och komma med något litet tips, men framförallt njuta och imponeras av kreativitet och kompetens.
… att få hänga med hela ”big pack” som min älskling kallade storfamiljen häromdagen. Hans fina A och mina tre är en riktig lyckoklöver. Dessutom är det ju ljuvligt att få vara med Honom.
… luncher och AW med kära vänner som också varit eller är kollegor till mig. Känner mig rik som haft turen att ha ett yrkesliv där jag fått möta – och alltjämt möter – fantastiska människor att dela inte bara jobbets vedermödor och glädjeämnen med.
… timmarna i stillhet och tystnad på retreat under takåsarna.
… Skansenbesök med C för fika och ringleksbarnens uppvisning. Inte mycket folk, desto mer natur och vacker miljö. Och värme förstås!
… mer än en vecka med grön smoothie till frukost. Ger grym energiboost och skön magkänsla hela dagen, Ett test som jag gärna vill hålla i och hålla ut med!
… utrymme för återhämtning på jobbet efter den roliga men intensiva maj.
… aha-upplevelsen av att lägga bort gnagande tankar som väcks till liv av orättvisa ord och frustrerande processer. Både överhuvudtaget och mycket snabbare än tidigare. Med mycket större välmående och kraft att möta inte minst mina barns behov som resultat.
Vad har du glatts åt under veckan som gått?
Underbarhet
Vaknar bredvid älsklingen. Varm hud möter varm hud när vi långsamt möter dagen tillsammans.
Den ton av frustration över min kropps tillkortakommanden som jag bär med mig till vardags är bortblåst. Här och nu finns bara en känsla, som när jag försöker fånga den i ord närmast är… underbarhet.
Vartenda kilo av mig är älskat och fyllt med lycka och närhet. Varje cell känner tillförsikt och samhörighet. Med älsklingen, med mig själv. Med livet.
