Några tankar om vad vi är

Vad definierar ett liv?

När kvartalsrapporter och bokslut i våra liv skrivs i i våra egna och andras ögon, är det framförallt de saker som vi blivit eller de egenskaper vi bär som vi betraktar.

I ett värdefullt samtal med nya bekantskaper igår kväll kom vi bland mycket annat att prata om att vi också präglas av det som inte blev. Det vi inte slutförde, drömmar som inte uppfylldes, de mål som inte nåddes, det vi valt eller tvingats välja bort av någon anledning. Vid så många tillfällen har vi stått där, som Gwyneth Paltrows rollfigur Helen i filmen Sliding Doors, på ena eller andra sidan om tunnelbanedörrarna. En liten detalj där och då avgör hur resten av vårt liv utspelar sig.

Till skillnad från när vi ser filmen, kan vi dock bara betrakta och leva ett liv åt gången.

Sant är förvisso att alla dessa ”inten” lämnar rum för det som faktiskt blivit och är.

Men inte desto mindre fann vi i vårt samtal en sanning i att ”det som inte blev” också behöver utrymme i berättelsen våra liv. Även om det inte syns för andra.

Att ge tanke- och känslorum för det som inte blev är en del i att låta livet vara i 3d, tänker jag. Det är inte alltid ens jag själv har full koll på vad som gömmer sig bland skuggorna.

De senaste veckorna har svallvågor från en del av det som inte blivit i mitt liv gjort sig påminda igen. De kommer med jämna mellanrum. Och det är som det ska, säger jag till mig själv. Kanske dör de ut med tiden, kanske inte. Oavsett vilket så är det enda jag kan göra att träna på att acceptera att de finns där, svallvågorna från det som inte blev.

För som jag skrev och ofta tänkte den här tiden förra året, så är det så att

sorgen, smärtan, mörkret ger djup åt livet. Påminner mig om att vara uppmärksam på och ta vara på dess följeslagares ljus och höjder. Och jag tänker, igen, att jag vill hellre leva mitt liv i 3d och med relief, än i platt 2d.

DSC_9449

Telefonskräck och rösten i luren

Hej, jag heter Sara och jag har telefonskräck. 

Var kommer den ifrån, den där ångesten inför att behöva ”lyfta på luren”? Och varför klingar den inte av, trots att jag gjort otaliga telefonintervjuer (snacka om självplågardrag, att skaffa sig ett jobb där telefonintervjuer i perioder är vardagsmat)?

Jag mejlar tusen gånger hellre än ringer. Chatta går också bra.

Om någon ber mig ringa, så går skräckfilmsregissören i mig igång. Vad har jag gjort för fel som jag ska stå till svars för nu? Hur ska jag formulera mig så att jag inte svamlar iväg och bara blir osammanhängande och bluddrig?

 

monster-426993_960_720

Prestationsprinsessan. Min inre kritiker. Fördömandets demon. De krälar fram i dagsljuset och släpar med sig den kletiga rädslan för att göra fel, störa, ge ett dåligt intryck, verka korkad, gud vet vad, när jag närmar mig ”nummerskivan”.

Avsaknaden av kommunikation med hela människan. Bara en röst i andra änden av luren och ord i en skissartad kontext. Det är det som gör det svårt – svårare – att landa i tanken på samtalet. Tror jag.

Och ändå.

 

Efter nästan varje telefonintervju och som idag även efter vissa privata telefonsamtal tänker jag: Wow. Så häftigt. Vilken berättelse jag fick mig till livs. Vilken fantastisk person som rösten i andra änden av luren gav mig glädjen att samtala med en stund.

Då blir jag alldeles varm och ler. Både på insidan och utsidan.

 

Hur känner du inför telefonsamtal? Och om du har blivit av med en telefonskräck, vad var det som förlöste dig?

 

Samtal räddar världen

Jag tror på samtal som helande kraft för individer, familjer, grupper, samhällen och världen. Samtal där både ord och tystnad får rum.

IMG_3765
Busan. Bekväm som få.

Jag har aldrig känt mig särskilt bekväm med samtalets styvsyskon debatt och diskussion. I samtalet däremot, är jag som delfinen i vattnet, handen i handsken och katten i duntäcket.

Samtalskonsten är både enkel och svårbemästrad. Enkel, för att samtala är det vi gjort som art i alla tider för att bygga gemenskap, lösa problem och utforska världen. Svårbemästrad för att det kan kräva en hel del av oss, i form av att lägga bort såväl förutfattade meningar, positioner och och poses som våra bildliga skottsäkra västar och andra försvarsmekanismer. Att våga prestigelöshet, sårbarhet och öppenhet är långt ifrån självklart eller enkelt.

Samtalet gynnas av att vi tänker på balansen i de två öron och en mun som vi begåvats med av naturen. Ändå vågar jag påstå att vi som pratar mer än vi lyssnar (och som dessutom är fullt upptagna med att tänka på vad vi ska säga härnäst när vi skulle ha vunnit mycket på att lyssna aktivt och fokuserat istället) är fler till antalet än vad de lyssnande är.

Jag jobbar med och för förändrings- och utvecklingsprocesser som bygger på utforskande och skapande samtal mellan människor. Jag gillar initiativet och numera föreningen Lärolika, för att de utgår från samtalet och mötet mellan människor som kraft för förändring. Jag väljer gärna poddar där samtalets båda delar – orden och tystnaden, pratet och lyssnandet – är i balans:  On Being, Myter och mysterier, Björn & Navid

Navid Modiri har precis lanserat en gräsrotsfinansieringskampanj (Hm. Knöligare ord än svengelskans crowd funding-kampanj) för en podd som sätter samtalet i fokus. Jag har stöttat initiativet, och om du, liksom jag, tror att vi behöver fler samtal i förhållande till antalet debatter, diskussioner och dumförklaringar i samhället – ja, då tycker jag att du ska göra mig sällskap! Det gör du genom att gå in på Kickstarter och stötta Hur kan vi?.

För jag säger som Navid:

Jag tror att vi behöver förändra samtalet för att kunna förändra samhället. Därför är jag samtalsaktivist.

Var hittar du samtalen som gör dig klokare, mer förbryllad, mer nyfiken? Som gör dig mer levande, mer mänsklig?

 

Söndag i tacksamhet och förundran 2

Under 2018 vill jag ägna söndagarna åt att reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. Årets andra vecka ser jag bland annat tillbaka på…

… känslan av att ”vara ikapp” på jobben.

… den positiva återkopplingen från kund på levererans.

… återfunnen läslust och förmåga att ta in det jag läser.

… språkbadet i Lena Anderssons Utan personligt ansvar. Berättelsen berör med både frustration och igenkänning. Språket fängslar och fascinerar.

… samtalen och gemenskapen med barnen. De växer ständigt i insikt och förmåga. Tacksam över att fortfarande ha deras förtroende i att dela sina såväl smärta och lessamheter som glädjeämnen och framtidsdrömmar i vardagen.

… släktmiddagen hos älsklingen. Känns fint att få växa in i hans sammanhang.

… powerwalks med älsklingen. Samtal om smått som stort varvas med ordlös gemenskap, hand i hand. Turas om att dra. Ljuvliga pusspausar och under vägs. Upplevelser av naturens karga, kalla januariskönhet.

… testunden med kusin M. Roligt att återfinna kontakt och hitta gemensamma professionella intressen.

… ett spirituellt lunchsamtal (i mitt tycke iaf) om aktionsforskning, design och lärande organisationer.

… flera hålla i och hålla ut i min hälsoglädjeväg: morgonmeditationer och morgonfys. Trappor istället för hiss. Promenader. Mindre av godiset som står framme på jobbet. Färre mackor, fler ägg och apelsiner. Mer lyssnande i stället för pratande. Mindre bashande för de gånger jag väljer efter gamla vanor, mer postivt, bekräftande fokus på de gånger jag väljer som jag vill välja.

… vårtecken i naturen: knoppar som trotsar mörket.

… koltrastarna som dykt upp på mitt altanräcke. Snart är det tid för ljusa vårkvällar med koltrastsång!

 

Söndagssummering vecka 5 2017

I mina söndagsinlägg (som denna gång blev ett måndagsinlägg) vill jag fånga upp några av veckans ”glows”, det vill säga framgångar/ guldstunder/ tacksamhetstankar, som passerat och sätta ned foten för ett ”grow” – ett område som jag vill rätta till/ utveckla/vara extra uppmärksam på – inför den kommande veckan.

Veckans glows

Spontanitet.

Ett missförstånd som fick oväntat positiva konsekvenser.

Mötena med människor, både nya och gamla vänner och bekantskaper.

Samtalen, inte minst de hudlösa i sårbarhet.

Varma duschar med härligt doftande duschkrämer.

Musiken. I hörlurarna, på söndagens Sthlm Vocal Club och på körrepet i den härliga aktustiken i Råsunda kyrka tillsammans med Zero8 inför vår Valentinekonsert 12 februari.

Viktiga insikter, som, även om de gör outhärdligt ont i stunden, lägger en grund för att jag ska kunna vara mer varsam med mig själv i framtiden än vad jag varit hittills i livet.

Fortsatt ny energi och livslust.

Minskad värk i höft och rygg.

Modet att söka mig nya vägar till välmående.

Besöken hos Janni, Erin och Lars på Gaston. Tacksam för både sällskap och härliga smakupplevelser i form av goda röda från Loire, som är temat för tillfället. Gaston lever verkligen upp till omdömet Årets Vardagsförbättrare (som de visserligen fick 2014 av DN. I min värld får de definitivt det omdömet även i år!

Ruffieträningen med de två yngsta barnen.

Fredagsfika och mysigt, viktigt samtal med 9-åringen.

Glädjen i att spela piano igen, när jag kompade fina Karianne vid hennes framträdande på IFLC Swedens konsert. Som jag skrev förra veckan är varje sätt som musiken återerövrar plats i mitt liv på är ett steg i välmåendets, glädjens, innerlighetens och den medvetna närvarons riktning.

Att få vinna en publikfråga på Sthlm Vocal Club! Frågesporter är en av mina tyngsta laster…

Veckans grow

Jag fortsätter att fokusera på att vara här och nu, och grundad i kroppen snarare än bara i knoppen liksom.

Veckans ord

Sensualitet. Ett Låt Stå! på förra veckans ord. Det är ett bra träningsredskap till att vara här och nu, och att ta in och vila i den rikedom av sinnliga upplevelser som finns runtomkring mig utan att mala sönder nuet med tankar.

Veckans låt

Händerna mot himlen – på temat här och nu.

Vilka glows, grows, ord och låtar har präglat din vecka?