Tänka sig, i januari firar vi silverbröllop. Häromnatten funderade jag på hur vi ska fira detta. Ska hela familjen göra något tillsammans? Ska bara maken och jag åka iväg på en weekend eller vecka? Ska vi ha en stor fest? Kanske en där vi förnyar våra vigsellöften (den tanken var mest på skämt)?

Idag delade maken en version av vår utgångsmusik på FB med kommentaren att ”tja, vi kanske ska ha en ceremoni i alla fall – den här versionen får fart på partyt direkt!”. Och det är bara att inse att Charles-Marie Widor var så där 90 år före sin tid. Det är ju så här det måste ha låtit i huvudet på honom – men elgitarrer, elbas och syntar fanns inte på hans tid, och pukor blir det inte så lätt samma driv av som ett trumset, även om marschtrummisarna säkert hade kunnat tillföra ett och annat på sina virveltrummor. (Fast orgeln är ju ett slags mekanisk synt i och för sig, hmmm. Men utan sågtandsljud!)

En snabb tanke for genom huvudet. Vi har ibland halvt på skämt, halvt på allvar, sagt att vi kanske skulle skriva en bok med våra tips för ett lyckligt förhållande. (Arbetstiteln är ”Yes dear!”, efter svaret som maken fick en gång i ett spontansamtal med ett tryggt gammalt par på en hamburgerresto i Los Angeles. Han ställde frågan om det viktigaste knepet för att hålla relationen vid liv, varpå den äldre herren svarade med en blinkning: ”It takes two words. Yes dear!”.)

Tanken och tipset som for genom mitt huvud ikväll var att 2013-versionen av Toccatan från orgelsymfoni no 5 står för en viktig aspekt för hållbar kärlek – vare sig det handlar om ett äktenskap, om föräldraskap eller vänskap: förnyelse. Att låta den andra personen – och därmed relationen – få växa och utvecklas, ja, till och med att stötta den andra.  (Även i processer som kan kännas ovissa och läskiga: ”tänk om jag blir mindre intressant för hen nu, tänk om hen upptäcker andra människor, andra sammanhang, andra drömmar och det inte längre finns plats för mig.”) Att våga lyssna på sig själv och möta de behov av växande och förnyelse som viskar eller skräller – och att härbärgera den förändring av relationen som det kan leda till.

Men – precis som Roger Lowe (som arrangerat och spelat in rockversionen) gör, så utgår en förnyelse som ger hållbar kärlek från vissa grundläggande moment som förblir stabila över tid. I Lowes fall notbilden – i förhållandet exempelvis viljan att fortsätta ha en god och kärleksfull relation; i kärleksrelationen valet av varandra varje dag (eller så ofta man hinner tänka och reflektera i alla fall).

Här är Toccatan från orgelsymfoni no 5 som den nog lät i Widors huvud:

Och här är den som den oftast framförs (jag älskar de låga tonerna mot slutet av stycket – ju lägre desto bättre. Måste ha varit en magisk upplevelse att höra en 128-fots stämma på plats; datorn gör den inte riktigt rättvisa).