Jag bläddrar i gamla inlägg och blickar bakåt ett antal månader i livet. Den där appen som jag skrev om i mitt förra inlägg säger att jag nu nått änden på en period av genomgripande transformation i mitt liv.
Och jo. Jag ser tydligt transformationen. Jag ser omvandlingen från henne som med huvudet i framtiden ständigt levde med ambitioner om att bli något annat, sträva efter målet, förverkliga drömmen. Från henne som inte var någon utan bekräftelsen från andra, inte minst från mannen, männen.
Hon finns kvar, kommer alltid att finnas med mig. Men hon är allt oftare ömsint hållen av henne som hon blivit, hon som lever med kropp, själv och hjärta i varandet. Av hon som njuter nuet och som är lugn och trygg i att hon är tillräcklig i sig själv. Som fortfarande har drömmar, men som inte längre jagar eller jagas av deras uppfyllelse till varje punkt och prick.
Hon som knött sig ut ur omvandlingens puppa har fattat beslutet att börja se på sig själv med samma ögon som hon ser på en (extern) partner eller livskamrat: med kärlek, ömhet, stolthet, nyfikenhet och tillgivenhet. Tagit sig själv till äkta, om man så vill.
…to have and to hold, for better, for worse, for richer, for poorer, in sickness and in health, to love and to cherish, till death do us part…”
(löftena på engelska är så mycket mer poetiska, så mycket mer rytmiska än de svenska…)
Den alkemiska processen kostar på. Och den är bara möjlig genom medmänniskorna som gått bredvid, burit, lyssnat och stöttat.
Tack.
Publicerade dessa rader här på bloggen på min namnsdag 2019. De är än mer giltiga – djupare giltiga om man kan säga så – nu.
Innehållsdeklaration: det här inlägget handlar om sex, som framgår av rubriken. Det handlar om mitt personliga förhållningssätt till sex och sensualitet idag och om hur jag påverkats av den upptäcktsfärd jag gjort de senaste åren. Om du känner att det blir liiiite för personligt om mig för dig – då slutar du läsa här. Du kan istället exempelvis klicka här för elva minuter med gulliga kattungar. Det kommer nya inlägg på andra teman, det lovar jag.
Att uppleva fantastiskt sex handlar tusen gånger mer om att möta trauma, tillämpa sårbarhet och bygga motståndskraft mot skam än om att följa en hemlig 1,2,3-sets teknik för hand och mun. Luna Dietrich
Den fångade in mig omedelbart, bilden på Instagram i flödet hos everydaytantra. För i mitt hjärta och min hjärna väcktes en omedelbar, djup genklang som sjöng ett kraftfullt ”JA!” till budskapet.
I det utforskande av min kropp, sensualitet och sexualitet som jag gett utrymme för de senaste tre åren har jag rest genom såväl trauma, sårbarhet som skam. Med god effekt på min självbild och självkänsla också i resten av mitt liv.
Möta trauma
Upplevelsen av att vara för stor, för tjock, otymplig, oattraktiv har jag burit med mig sen barnsben. Jag blev osedvanligt tidigt fysiskt mogen – och stack därmed ut. Min upplevelse av att vara fysiskt avvikande följde mig genom hela barndomen och har varit grundtonen i relationen till min kropp även i vuxen ålder.
Det var därför kanske inte så konstigt att det var det läskigt i början av mitt utforskande att föreställa mig att en ny människa skulle förhålla sig till min nakna kropp. Men när jag gång på gång upplevde hur jag blev åtrådd och hur min kropp blev dyrkad och beundrad släppte främlingsskapet inför förpackningen av mig. Den kropp jag fjärmat mig från visade sig ha en förmåga att såväl njuta som ge njutning i en omfattning jag inte upplevt tidigare. Omöjligt att inte gilla den kroppen! Så jag blev hel, i innebörden att min kropp äntligen blev en accepterad och uppskattad del av mig i min upplevelse av mig själv.
Tillämpa sårbarhet
I mötet med en annan människa som delar längtan efter att leka, njuta och ge njutning, att bli sedd, berörd, åtrådd, tillfredsställd och kanske till och med älskad, är man otroligt sårbar. Det man delar är ju något av det som ligger djupast i oss människor. Att känna sårbarheten i mötet med inte bara en annan kropp utan en annan längtande själ är för mig en förunderlig ynnest. Att släppa fram tårarna de gånger njutningen öppnar dörren till de ordlösa, oförklarliga, överväldigande känslorna, att släppa taget om kontrollbehovet för att följa kropparna dit de vill leda och bara ge sig hän – det är en stundtals modkrävande investering i sårbarhet. Som ger avkastning i en än djupare upplevelse, en större, djupare, vidare, högre rymd av närvaro och njutning. Som gett mig alltmer råg i ryggen att acceptera och se styrkan i den mycket nära, stundtals mig övermannande, kontakt jag har med mina känslor, även i andra sorts möten med människor.
Motståndskraft mot skam
Att skammen för min kropp kommit på skam beskrev jag ovan. Men min upptäcktsresa i sexualitetens och sensualitetens rike har också på ett hittills ojämförligt sätt lärt mig att ge utrymme och röst åt mina behov, önskningar och drömmar, tränat mig att säga nej, att känna in var mina gränser går och att stå för dem utan att fastna i betongskorna av skavande skam. Cellerna och nervbanorna i min kropp, själens tankemotorvägar och känslokopplingar närmar sig allt snabbare flockimmunitet mot skam för det som är jag.
Hittat hem
Mötet med mig själv i sensualitet och sexualitet har varit en fyrbåk på rutten till den trygga hemmahamn som jag skrivit tidigare om. Den hamn som är en mitt-i-livet-trygg stabilitet i mig själv och i tilliten till de människor jag har runt omkring mig. Inte en rigid och dogmatiskt, aldrig sviktande stabilitet, oh nej. Men en kvalitativt sett djupare, lugnare, mer obrydd och mindre ältande tillvaro än vad jag känt under tidigare år i livet.
Sist, men inte minst, har mötet med mitt kroppstrauma, sårbarheten och min skam-löshet, eller skam-frihet om man så vill, gett mig, och kommer fortsätta ge mig, riktigt bra sex. Och det är inte fy skam.
Så har den här skottspolen nu anlänt till Sandviken i Gästrikland, närmare bestämt Högbo bruk. Här spelar maken och döttrarna musikaliskt lustspel i en akt från och med fredag och en vecka framåt.
Sandvikens kyrka – med många magiska, musikaliska minnen.
Sandviken – staden där jag växte upp, och som jag lämnade när jag började gymnasiet. Med lättnad. Staden där sidorna ”den duktiga, plugghästen, musiknörden, den frikyrkliga, lillgamla, den avvikande” av mig etablerades och dominerade bilden av mig, såväl hos mig själv som hos många andra. Jag var tvungen att lämna staden för att kunna bredda bilden och hitta andra sidor av mig själv. På köpet åkte intresse och uppmärksamhet för mina rötters historia ut med badvattnet.
När jag återvänder den här gången är det med en växande nyfikenhet på bygdens historia och tidigare generationers liv. Kanske är det något som kommer med åren generellt, eller är det kanske bara jag som, impregnerad under den senaste tiden med historia och tradition från Skansen och kulningskurs, fått ett nyväckt intresse.
Hur har ditt intresse för dina rötter varierat genom åren? Och – vilken funktion tänker du att det för oss att ha kännedom och förståelse dels för hur de som gått före oss levt, dels för hur platsen eller platserna vi växt upp på utvecklats?
